Mer tågresande

I höstas tågluffade vi i England. Det var så trevligt och mysigt så när maken rekommenderade boken "Pendlarsällskapet" av Clare Pooley bestämde jag mig för att lyssna på den. Trodde det skulle kännas som en fortsättning på vår tågluff men så blev det inte riktigt.

Pendlarsällskapet handlar om några människor som varje dag åker tåg till sina arbeten i London. De känner inte varandra och pratar inte med varandra men väljer alltid samma platser. En dag råkar en av dem sätta en vindruva i halsen och håller på att kvävas. Då rycker en av medpassagerare in och räddar livet på honom med "Heimlich manöver". Sen är isen bruten och passagerarna runt bordet lär känna varandra mer och mer och blir mer och mer indragna i varandras liv.

"Pendlarsälkskapet" är en trevlig "feelgood"-bok med en massa förvecklingar som alla löser sig på bästa sätt. En trevlig och underhållande bok som jag inte kan rekommendera.

Reykjavik

I baksidestexten till boken Reykjavík står det: "Jag är avundsjuk på alla som har den här boken oläst". Det tog jag fastat på och såg fram emot en spännande bok med fina beskrivningar av det säregna isländska landskapet. 

Men blev som vanligt besviken som jag, nu för tiden, nästan alltid blir när jag läser deckare. "Reykjavík" var en småtrevlig bok där två unga journalister lyckas med det polisen misslyckats med i 30 år. De löser ett ouppklarat försvinnande av en 15-årig flicka.

Handlingen är trivial, språket enkelt med många upprepningar och spänningsfaktorn låg. Inte ens miljöskildringarna av Island är bra. Det enda roliga var att alla personer hade så lustiga namn.

Boken, som är skriven av Ragnar Jónasson och Islands statsminister Katrín Jacobsdóttir får knappt två stjärnor på min fyragradiga skala.

Soffliggare

När man är en smittorisk och fara för andra människors hälsa gäller det att dra ned på tempot, att stanna inne, att ligga i soffan - dag efter dag, efter dag.

Tur att jag har världen skönaste soffa och tur att jag har så mycket roligt att göra i den - läsa tidning, lösa korsord, läsa böcker (Lucy), lyssna på böcker (Nesser), spela bridge, blogga på min telefon, titta på valdebatt efter valdebatt, efter valdebatt (här blev det dock för mycket), titta på film (Amour) och sova en stund ibland.

Men nu gäller det att rycka upp sig och inte bli soffliggare.

Utanför vallokalen klockan 11 

Klockan tre när fotbollsderbyt börjat

Soffläge

Vi hade inte förr kommit hem och börjat höstens Birkagårdskurser (Rom resp Paris) förrän vi åkte dit!

Kursmiddag

Här har man tagit fyra sprutor och varit allmänt försiktig men just när man tror att livet är säkert börjar det kittla i halsen, rinna i näsan och dunka i huvudet.

Jag placerade mig i soffan, knaprade tabletter och blev ompysslad på bästa sätt. Kändes bra för allt annat var botten.

Om man nån gång funderat på om man verkligen har nåt innanför pannbenet behöver man, när Coronan slagit in sina spikar, inte längre tvivla. Maken till huvudvärk kan jag inte minnas att jag haft på tio år.

Tur att soffan är min favoritplats på jorden. Jag ägnade mig åt att repetera budgivning, spela bridge på telefonen och lyssna på en bok av Håkan Nesser med den vitsiga titeln "En främling knackar på dörren och två andra brottstycken". Boken var bra på typiskt Håkan Nesser vis men så tog den bara slut - så snopet. Det var som Håkan N inte orkade skriva mer och bara la av. Första gången jag känner mig besviken (fast bra så länge det varade) på en Nesserdeckare.

Sakta började livet återta sina konturer igen och det var en evig tur för efter fyra dar var det nån annan som behövde inta soffläge.

Nu funderar jag på hur vi ska klara av våra medborgerliga plikter på söndag.

Nr 4

Ganska tidigt på morgonen, på väg till Birkagården, tittade jag igenom mina sms. Såg att alla över 65 kunde beställa tid för en fjärde spruta Coronavaccin.

Kollade direkt vilka tider som gick att boka - 15.10 på onsdag lät bra. Gick över till min almanackan - 15.10 var perfekt. När jag kom tillbaka till bokningssidan var tiden inte längre ledig men 15.20 fick duga.

När vi senare drack kaffe på Birkagården berättade en kamrat att hon på morgonen hade bokat tid för vaccinering 15.10 på onsdag. Lustigt sammanträffande.

I går 15.10 (tio minuter för tidigt) gick jag in för att vaccinera mig - jag var inte ensam. Det strömmade in folk. Tog en nummerlapp men blev inropad innan jag hunnit sätta mig. 15.20 var allt klart. Maken till effektivitet får man leta efter.

Tänk om lite av denna effektivitet kunde smitta(!)! När jag skulle ta spruta nummer tre på min vårdcentral var jag ensam men fick ändå sitta och vänta. Först när jag talat om att min inbokade tid för länge sen hade passerats blev jag stucken.

Konkurrens främjar effektivitet (men har också sina nackdelar).

Lilla mamma

När vi trodde att vi blivit fria, när pandemin äntligen gett upp, så slog den till på nytt. Återigen är det restriktioner som gäller, även om trippelvaccinerade ska ha hyfsat bra skydd. Så trist, så trist.

Förra gången biogruppen skulle träffas stannade jag hemma - var egentligen inte sjuk, hade testat negativt för Covid men var snuvig och ville inte sprida min snuva till nån. Därför missade jag "Clara Sola".

Även den här gången, när vi skulle se "Lilla Mamma", tvekade jag. Smittspridningen är väldigt stor just nu. Men till slut, efter att ha ältat och ältat, bestämde jag mig för att följa med.

Vi gick till biografen Zita, biografen där man visar alla bra filmer (= filmer i min smak), och kollade i förväg att det max fick sitta 13 personer i salongen. Vi var sex.

Snygg ridå

Vi såg en finstämd film om en liten flicka och hennes relation till sin mamma. När mormodern dött återvänder dotter, dotterdotter och flickans pappa till mormoderns hus för att tömma det. Mamman är ledsen och mentalt frånvarande, nästa morgon är hon borta.

Flickan känner sig ensam och övergiven. När hon går ut ur huset och in i sin mammas skog, bakom huset, möter hon sin unga mamma och får en hjärtevän. Drömmer hon, är det hennes fantasi vi får ta del av eller färdas hon tillbaka i tiden? Vet inte men tanken är fängslande - tänk om mina barn eller ska jag säga barnbarn en dag skulle träffa och leka med en åttaårig Anita. Hoppas att vi också skulle bli de allra bästa vänner.

Roadtrip

Coronan lägger fortfarande krokben för oss - Paris får vänta. I avvaktan på att kunna ta tåget till Frankrike har vi satt oss i bilen och åkt på roadtrip till Österlen (Sveriges Provence) och Öland.

Jag bokade plats på vandrarhem redan i vintras. Ett par månader senare insåg jag att det skulle bli alltför långt att åka ända till Skåne på en dag och la till en extra övernattning i Kalmar.

På väg till Kalmar lyssnade vi på poddarna "Staden" och "Stadsinspektionen" - de avsnitt som handlade om just Kalmar. När vi kom fram hade vi fått en ganska god uppfattning om både stans historia och dess bebyggelse.

En något ödslig stad med en pampig "domkyrka"

Väl installerade på vandrarhemmet gav vi oss ut för att titta på stan med poddögon. Gamla Kalmar är en fin stad byggd i rutnät, grundad redan på Kristian IVs tid. Raka gator, fina hus och pampig domkyrka utan stift.

Storgatan går spikrakt genom hela stan

Länsstyrelsens boning (f.d. kvarn)

Sen var det dags att titta på det nya konstmuseet, som blev ganska kritiserat i den ena podden. Jag tyckte det var snyggt - en svart kub placerad mitt i en grön park. Tyvärr var det stängt och stängt var också det pampiga slottet.

Nya konstmuseet

Vi fortsatte till Linnéuniversitetets nya bibliotek - en häftig byggnaden men naturligtvis stängd.  Det mesta var stängt och stan var näst intill  folktom men vi fick i alla fall en god pubmiddag.

Linnéuniversitetets bibliotek

Kalmar Nyckel - stans symbol

Kurtan

Sist jag fyllde år fick jag boken "Vandra i Stockholm" av dottern. Hon tyckte jag borde passa på att upptäcka nya okända platser medan Coronan härjar och jag har all tid i världen. I dag var det dags att börja "beta av".

Efter lite bläddrade bestämde vi oss för Björnö naturreservat på Värmdö. Vi laddade ryggsäcken med kaffe och nybakad surdegsfralla och gav vi oss iväg. När vi hade åkt en bit började allt kännas bekant och jag anade vart vi var på väg. Den här utflykten hade vi gjort en gång förut.

Vi kom fram till samma stora parkeringsplats som förra gången men den här gången valde vi en väg som ledde till Stockholms finaste badplats. Förklarar varför det fanns en stor parkeringsplats vid naturreservatet (där brukar det normalt vara knepigt med parkering ).

Vi klättrade omkring bland bergen tills vi kom fram till en båtplats där det stod ett fikabordet som väntade på oss. Medan vi drack vårt kaffe passade jag på att kolla när vi var här förra gången och lustigt nog var det på dagen ett år tidigare.

Trots det fina vädret var det kallt i vinden. När kaffet var slut var det lika bra att åka hem till soffan och värmen igen (tyckte maken som var tunnklädd och frös så han skakade). Hemma ägnade vi kvällen åt "Young Wallander". I likhet med "Unge kommissarie Morse" har vår svenska polis Kurt Wallander uppstått i en ung engelsktakande upplaga - inte så tokig även om serien verkar utspela sig i nutid men med en ung Kurtan.

Granar

Det är oftast jag som kommer med förslag på vad vi ska ägna dan åt men i veckan tyckte maken vi skulle åka till Bonniers konsthall. När något så oförutsägbart inträffar är det bara att hänga på.

Orsaken till detta sensationella önskemål var att man i "Naturmorgon" haft granen som tema och bl a. pratat om konstnären Ann Böttchers tecknade granar som visas på Bonniers konsthall.

Det var lätt att få biljetter - knappt några besökare alls (folk lyssnar väl inte på naturmorgon längre). Utställningen bestod till största delen av just detaljerade  blyertsteckningar av granar. Fina teckningar -  om nu dessa tecknade mästerverk får kallas teckningar.

När man kommer in i ett rum där det nästan bara hänger små blyertsteckningar på väggarna blir intrycket ganska tamt och intetsägande men går man nära inpå tavlorna ändrar man direkt uppfattning och blir mäkta imponerad.

Corona?

Vi hade tid från 13.30 till 14.30. När vi gått runt några varv bestämde vi oss för att ta en kopp kaffe och invänta den guidade visningen som skulle starta klockan tre. Visserligen inte under vår "besökstid" men säkert ok ändå - tänkte vi. Det blev tre(!) personer på visningen och det var väl använd tid att invänta guidningen. Den gav oss mycket större förståelse för konstnären.

Albrecht Dürer

Intressant att få veta att Ann Böttcher nästa alltid har förlagor till sina verk. Hon har bland annat haft den tyske konstnären Albrecht Dürer som inspirationskälla. Tänk att man kan specialisera sig på att måla granar men inte levande träd ute i naturen utan andra konstnärers målade granar. Fina tavlor blir det men ändå mycket förvånande att man kan jobba på detta sätt.

Kan man se Dürer?

Ghana

Vi lever ett mycket lugnt liv utan stress, utan åtaganden, utan resor och utan krav - ett liv som blivit tråkigt. Jag behöver ha fler inplanerade aktiviteter. Som läget är nu blir jag passiviserad och tar mig inte för något - hoppar till och med mellan böcker eftersom jag inte ids vare sig läsa eller lyssna klart något.

Vi har i alla fall var sin fast uppgift - att laga middag varannan dag. Medan maken anstränger sig mer och mer, tittar på matlagningsprogram på TV och ger sig på än den ena, än den andra läckerheter, lagar jag pasta. Jag har ännu inte fått till den där krämiga, goda såsen så det kommer att bli ytterligare många pastarätter framöver innan jag blir nöjd. Jag har dock ett riktmärke - inte pasta två gånger på raken.

Funderade lite på vad jag skulle hitta på till middag men innan jag bestämt mig dök det upp ett meddelande på fb att just denna dag skulle "Tannta Yaasaye's Red Foodtruck" stå under Essingeleden.

Afrikansk mat hör inte till vanligheterna i vår lägenhet och mat fram Ghana tror jag aldrig jag har ätit. Jag gjorde det därför lätt för mig, knatade iväg till Essingeleden och kom hem med två lådor "Domoda med lamm".

Omdömet om  denna lammgryta med sås och ris blev "ganska gott". Vi åt upp de två stora portionerna till sista riskornet så vi måste ju ha gillat det båda två trots den något sträva smaken - kan ha varit jordnötterna som gav känslan av strävhet i munnen.

När man inte får resa någonstans, kan man i alla fall pröva på "utländsk" mat och förflytta sig med hjälp av smaklökarna. Ghana finns inte med på min lista över platser jag vill åka till och "Domoda med lamm" fick mig inte på andra tankar men trots det var lammgrytan från Västafrika en trevlig variation i den enformiga Coronavardagen med sina ständigt återkommande pastamiddagar.

Tvärtom

Varje gång (nästan) som jag varit i stan under pandemin, har jag tagit båten in och sen, efter några timmar, tagit båten tillbaka igen. Men så gick man över till vintertabell och båten passerade vår brygga alldeles för tidigt för att passa mig. Lördag fick bli min vinterstadsdag i stället (då avgår båten vid den mycket mer humana tiden 12.35). Hemresa gör jag med tvärbanan där det alltid är gott om plats.

Varför vara så fast? Insåg att jag kunde göra tvärt om - åka till stan med tvärbanan och hem med båten. Plötsligt blev livet mycket enklare. Det gick att kombinera sega mornar, promenader i stan med säker hemresa.

Denna nya upptäckt kunde vara värd en tur bara för att se hur långt våren hunnit "på den andra sidan".

På väg till stan från Hammarby sjöstad

Jag började gå mot Vita Bergen och insåg snabbt att jag var ute ett par veckor för tidigt för en blomstervandring.

 Snart, snart lyser här rött 

Något mer utslaget vid staketet

Ännu något mer utslaget uppefter Stigberget.

Nja, det blev ingen blomsterpromenad att prata om. Jag får göra ett nytt försök när det blivit lite varmare.

En miljard

Nyligen såldes en staty där köparen fick betala hela $140 000, vilket (med en dollarkurs på 8 kr) blir över en miljard. Men då var det inte vilken staty som helst utan "L'Hommes au Doigt" ...

... av Alberto Giacometti som köptes. Inte illa att ett verk gjort av en en konstnär, som aldrig blev nöjd med sina arbeten, kunde säljas för en sån fantasisumma.

I veckan kunde också vi titta på Giacomettis gängliga figurer när vi besökte Moderna museets utställning "Ansikte mot ansikte". "L'Hommes au Doigt" fanns dock inte med. Jag vet inte var denne yngling håller hus - han kanske bor i ett privat galleri med stora hänglås på dörren.

Det är mycket som har "ställts på vänt" medan Coronan härjat runt. Men nu hoppas jag allt sakta börjar återgå till det normala - Moderna museet har ju slagit upp portarna.

Dörrarna har alltså öppnats till Moderna museets dubbelt inställda utställning med Alberto Giacometti verk. Eftersom alla besökare måste ha förbokade biljetter var det både luftigt och glest i lokalen. Ingen guidning utan guidning via audioguide. Kändes säkert ur smittosynpunkt.

Jag förberedde mig kvällen före besöket genom att se "Final portrait" och metafilmen "Alberto Giacometti av Stanley Tucci" en andra gång. Kände mig nästan bekant med honom och hans udda liv när jag gick runt och tittade på de beniga men uttrycksfulla figurerna och de häftiga tavlor som hans musa Caroline ofta suttit modell för.

 

Kul att "vi" i Sverige lägger ned kraft, energi och pengar på att ordna sådana här stora utställningar - kändes nästan som vi varit på en kort tripp till Paris. Hoppas många får möjlighet att se utställningen fastän den ställts in två gånger.

Caroline

Måste även ge restaurangen en eloge för den goda kyckling vi åt och att de lät oss dela på en portion.