Lilla mamma

När vi trodde att vi blivit fria, när pandemin äntligen gett upp, så slog den till på nytt. Återigen är det restriktioner som gäller, även om trippelvaccinerade ska ha hyfsat bra skydd. Så trist, så trist.

Förra gången biogruppen skulle träffas stannade jag hemma - var egentligen inte sjuk, hade testat negativt för Covid men var snuvig och ville inte sprida min snuva till nån. Därför missade jag "Clara Sola".

Även den här gången, när vi skulle se "Lilla Mamma", tvekade jag. Smittspridningen är väldigt stor just nu. Men till slut, efter att ha ältat och ältat, bestämde jag mig för att följa med.

Vi gick till biografen Zita, biografen där man visar alla bra filmer (= filmer i min smak), och kollade i förväg att det max fick sitta 13 personer i salongen. Vi var sex.

Snygg ridå

Vi såg en finstämd film om en liten flicka och hennes relation till sin mamma. När mormodern dött återvänder dotter, dotterdotter och flickans pappa till mormoderns hus för att tömma det. Mamman är ledsen och mentalt frånvarande, nästa morgon är hon borta.

Flickan känner sig ensam och övergiven. När hon går ut ur huset och in i sin mammas skog, bakom huset, möter hon sin unga mamma och får en hjärtevän. Drömmer hon, är det hennes fantasi vi får ta del av eller färdas hon tillbaka i tiden? Vet inte men tanken är fängslande - tänk om mina barn eller ska jag säga barnbarn en dag skulle träffa och leka med en åttaårig Anita. Hoppas att vi också skulle bli de allra bästa vänner.