Sommaravslutning

Sommaren 2026 har varit fin - på västkusten. Visserligen har det blåst mycket men det har varit soligt och varmt både i luften och i vattnet. Så trots att det blir allt mörkare på kvällarna skulle jag gärna stannat kvar några veckor till men stan och Norrland kallade.

När vi hade tagit ett sista farväl av en av våra stockholmsvänner begav vi oss norrut men vi åkte bara till Uppsala. Där stannade vi för att titta på Sean Henrys utställning i domkyrkan.

Konstnären Sean Henry gör människostatyer genom att blanda olika former av keramiskt hantverk med traditionell skulptur. Några människor är stora, andra små. En av hans statyer står alltid och hälsar oss välkomna till Blå Porten. I domkyrkan fanns en hel hoper av hans fina, uttrycksfulla figurer.

Vi lämnade Uppsala efter någon timma och fotsatte till Armsjön, där vi hälsade på några gamla vänner i deras nya sommarstuga. Sen var det dags för kära gamla Alnön.

2026-års "regatta" var förlagd till Alnöns östra sida. Vi ägnade oss åt lekar, prat och god mat men tyvärr blev det inte heller i år någon segling. Kanske nästa år?

Vi hade i alla fall tilltugg i form av segelbåtar

Jag lämnade inte ön när regattan var slut utan stannade ytterligare två dagar hos min "gamla" arbetskamrat - hade ännu ett viktigt åtagande.

På Spikarna, längst ut på Alnön, har man öppnat en ny "restaurang" som vi skulle "proväta" men trots att google lovade att det skulle vara öppet, denna måndag i slutet av augusti, var det inte ett kotte där - vare sig personal eller gäster. Då gjorde vi ett försök med Tunet men med samma nedslående resultat. Det fick bli en lunchmacka.

Mitt Sundsvallsbeök avslutades på bästa sätt - med en rafflande plumpmatch. Sen återstod bara att sätta sig på tåget, som visade sig vara buss till Hudik, och återvända till vardagen och en väntande höst och vinter.

Kastellet

Två timmar efter det att vi "seglat" iväg från Finnhamn kom vi till Vaxholms kastell. 

Redan 1544 fick Gustav Wasa riksdagens godkännande att bygga en fästning i Vaxholm för att skydda Stockholm från "ryssen". Så småningom revs dock Gustav Wasas fästning och i stället byggde man mellan åren 1833-1863 det kastell som var målet för vår andra etapp.

Oj, så lyxigt det skulle bli att sova över på kastellet - stor skillnad mellan standarden i vandrarhemsstugor och "Bed and breakfast" på kastell. Men innan vi kunde krypa ned i de härliga sängarna skulle vi få privat visning av museet.

Dockningsstation för strykjärn

Stenmangel

Det var museichefen själv som guidade oss runt. Han berättade och berättade. Vår middag väntade klockan sex och redan från början hade vi kommit överens om att en timmes visning skulle passa fint. Men jag tror museichefen tyckte vi var en bra och intresserad grupp att visa runt. Han pratade på och pratade på. Till slut fick vi säga att vår taxibåt väntade vid kajen och tacka för oss. Alla var mycket nöjda.

När vi nådde fastlandet gick vi raka spåret till restaurangen där middagen väntade. Det trodde i alla fall vi men hur hovmästaren än letade bland sina bokningar hittade hon inte vår.

Här fanns det inte plats för oss

Då blev det till att plocka fram bekräftelsen och där stod det "svart på vitt" att nio personer hade ett bord reserverat på Hamnkrogen klockan sex. Frågan var bara varför vi då hade gått till Waxholms hotell.

Efter en god middag och efterföljande pilsner i kastellets källarvalv, kunde vi så äntligen krypa ned i våra härliga sängar, som jag tror skiljde sig en aning från de som "fångarna" en gång sovit i.

Utsikt från källarvalet

Sen återstod bara hemresa och middag på balkongen. 

Nu väntar vi med spänning på hur 2025-års regatta ska gestalta sig.

30.000

Det lär finnas 30 000 öar i Stockholms skärgård och "hela" denna övärld har vi nu besett. Jag blev så imponerad - har aldrig förr varit så långt ut.

Här står jag redo för äventyr 

Vårt gamla Trissjollegäng seglar inte längre men vi träffas en gång om året och gör något trevligt som har koppling till vatten. I år var ambitionen från början mycket hög - vi skulle "segla" i Kroatien.  Det blev en tredagarsutflykt i Stockholms arkipelag.

Jag, som hade administrerat utfärden, var konstant orolig för att vi skulle få dåligt väder - regn, blåst och åska. Hur roligt är det att åka båt och inte se något för att fönstren immat igen och magen vänder sig ut och in? Men vi hade tur, fick fint hela resan.

Någon dag innan vi skulle träffas ringde jag och kollade. Allt måste ju klaffa! Då visade det sig att det saknades en bokning. Endast tre av fyra stugor var reserverade på vår första destination - Finnhamn. Jag fick hela magen full med fjärilar. Efter dubbelkoll visade det sig dock att ett namn blivit felstavat - bokningen var gjord. Lugnet var återställt.

Båtresan från  Strömkajen till Finnhamn, en av de yttre öarna i skärgården, tog över fyra timmar.

Vi var inte ensamma på ön men vi hade ändå gott om plats - hann se oss omkring och dricka lite före-middagen-bubbel ute i naturen. 

Sen var det dags för fin middag på Finnhamns krog. Kvällen avslutades med sällskapsspel i vandrarhemmets lounge.

För att vi skulle hinna fälla upp båtsemaforen och för att vi inte hade något annat att göra, var vi nästa dag nere vid bryggan i mycket god tid. Om en turbåt ska stanna vid en brygga måste semaforen vara uppfälld. Att den skulle riktas åt det håll båten kom ifrån visste vi men från vilket håll kom båten? Knivig situation med det löste sig eftersom vi inte blev ensamma på bryggan.

Så "seglade" vi vidare mot nästa destination.

Nästa år i Kroatien

En gång i tiden hade vi en trissjolle. Det hade några av våra Sundsvallskamrater också och därför ordnade vi varje år i augusti en regatta där trissjollarna utgjorde basen i vår "flotta".

När seglandet var avklarat hade vi bankett och i samband med den skrapade vi trisslotter. Den förväntade vinsten skulle bli reskassa till en veckas kryssning i Kroatien.

I år gick regattan av stapeln på Hemsön, där två av deltagarna har sommarstuga. Hemsön, som många felaktigt förknippar med Strindbergs bok "Hemsöborna" känd bl.a. för sin inledande mening "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen", är en liten ö några mil norr om Härnösand.

Trots att seglingsinslaget blivit allt mindre (vi har inte ens kvar vår trissjolle längre) finns det alltid någon form av vattenanknytning på våra regattor. I stället för att segla vandrade vi i år ned till fiskeläget där vi åt, drack och lyssnade på föredrag om Hemsön. Ett, för sälkskapet, bra och välavpassat arrangemang.

På årets bankett skrapades det som vanligt trisslotter och som vanligt blev det ingen storvinst - i  år uppgick den samlade vinsten inte till mer än 60 kr. Någon I sällskapet sa då att om kroatienresan någonsin ska bli av måste det nog ske snart (nästa år) och på egen bekostnad.

Alla nappade på idén och det föll på makens och min lott att arrangera det hela. Undrar om det blir av och undrar om vi klarar av att få all "med på båten". Vi jobbar stenhårt med uppgiften och säger förhoppningsfullt "Nästa år i Kroatien".