Vilket inlägg i miljödebatten hon skrivit, Kerstin Ekman.
"Löpa varg" var nervkittlande - stundtals läste jag den i små etapper. Var orolig och rädd att det inte skulle gå bra.
Boken handlar om några år i Ulf Norrstigs liv. En tid då han börjar omvärdera mycket.
Ulf är en före detta jägmästare, nu pensionerad och hjärtsjuk, men han är fortfarande ledare för jaktlaget. När Ulf får syn på "Högben", den långbenta, stora varghannen, förändras allt. Han börjar ifrågasätta det mesta. Han till och med slutar jaga.
Bylivet beskrivs inlevelsefullt. Inte är det enformigt och trist i Loåsen men det är ändå ett byliv där man inte gärna går på tvärs. Det är ett levande samhälle som har kvar sin affär. Ett samhälle där kvinnorna ordnar kurser och männen jagar och fiskar men skolan, den är nedlagd. Ett samhälle där alla hatar vargen - Tasse.
Ulf och Inga har varit gifta länge. De känner varandra utan och innan, behöver inte säga något, en blick räcker för att uttrycka vad de menar. Så roligt att läsa om två människor som stöttar varandra, som lever i ett fint äktenskap.
När Ulf står vid en skiljeväg och vill vara säker på att välja rätt använder han samma uttryck som Akela gör i Djungelboken "Pröva noga, oh vargar. Pröva noga" och det är något som många av oss skulle behöva göra ibland.
Alla böcker är tyvärr inte lika bra. När jag läste Marie Hermanssons "Pestön" blev jag besviken.
Marie Hermansson har skrivit boken "Den stora urställningen" som jag läste för något år sedan. En trevlig bok med Göteborg som fond. Det var därför inte konstigt att jag fortsatte med hennes nästa bok "Pestön" som även den tilldrar sig i ett gammalt Göteborg (1925)
Jag gillade "Den stora utställningen" men inte "Pestön". Det var som personerna var karikatyrer. Hur det skulle gå kunde man räkna ut med lillfingret. Med andra ord var boken inte ens spännande. "Pestön" var en småmysig bok - inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar