Det var med oro jag öppnade boken "Göra sig kvitt Eddy Bellegueule". Men min oro var obefogad. Visst är det mycket obehagligheter som beskrivs men de tar inte överhanden. Istället för obehag är det medlidande jag känner.
Huvudkaraktären Eddy har det inte lätt - inte hemma och inte i skolan. Bokens inledande mening, "Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne", visar hur han ser på sin uppväxt.
Det är aldrig roligt att vara avvikande men jag tror det är svårare om man bor på en liten plats än en stor och jag tror det är ännu svårare i Frankrike än här.
Boken är självbiografisk och skriven i jagform och Bellegueule var Louis födelsenamn. E B växer upp i ett mycket fattigt hem i norra Frankrike. I en by med klar rangordning. Hur fattig man än är, verkar det alltid finnas någon som är ännu fattigare - folk man kallar latmaskar - "folk som lever på socialhjälp och inte gör ett skit". (Har jag inte hört det förut?)
Det är inte bara ett fattigt hem Eddy växer upp i utan också ett manschauvinistiskt - karlar ska vara karlar - och då är det tufft att vara eljest (som man säger i Norrland). Jag har svårt att förlika mig med den miljö som skildras i boken. Den är så bedrövlig - på alla sätt. Tänk att inte ens, efter att ha blivit slagen och trakasserad hela dagen i skolan, ha en fristad i sitt eget hem.
Boken är skriven med ett lätt och flytande språk och många dialektala citat. Jag är brydd över att handlingen tilldrar sig i nutid - känns mer som livet under min mammas uppväxt i början av 1900-talet. Det är en bra bok som ger perspektiv på tillvaron. Jag gnäller för jag tycker det är hemskt att bo i ett inplastat hus men ett inplastat hus är ändå 100-falt bättre än ett fattigt hem på landsbygden i Nordfrankrike om man är homosexuell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar