Marguerite Duras (1914 - 1996) är född i nuvarande Vietnam då området var fransk koloni. Hennes föräldrar var fransmän och hennes böcker handlar om livet och uppväxten i Franska Indokina. Hon anses som en av efterkrigstidens mest betydande franska författare.
"En fördämning mot Stilla havet" (utspelas 1931) handlar om en mor och hennes två barn och deras fattiga liv i Sydostasien. De har blivit lurade att köpa en jordlott som inte går att odla på eftersom Stilla havet varje år dränker odlingarna. Fördämningen de byggde som skydd höll inte och när fördämningen föll börjar också deras liv falla samman.
Boken har aktualitet
- vattennivåerna i Sydostasien stiger allt jämnt och folk måste flytta för att överleva
- korruption och svågerpolitik råder fortfarande.
Den enda "tillgång" den lilla familjen har är den ogifta och vackra dottern. Hon måste giftas bort. Men hennes friare behandlas illa. Man vill bara dra fördelar av deras rikedom och människornas allra sämsta sidor visas upp.
Det är de fattigas, de utsattas liv hon skriver om. Hur svårt det är att klara sig som fattig i ett kolonialland med en korrupt övermakt. Men även de fattiga fransmännen har någon att se ned på - ursprungsbefolkningen. Hon skriver om det grymma, hårda, glädjelösa livet och hon beskriver det i klartext utan omskrivningar.
Men vad vill hon säga med sin bok? Jag uppfattar att boken har två teman - korruption och självständighet.
Hon vill visa hur svårt det är att få rätt mot en korrupt byråkrati. Mamman för ett evigt krig mot byråkratin. Hon skriver brev för att få upprättelse. Brev som är så fina och rörande att hon direkt borde få sina krav till godosedda.
Marguerite Duras vill också visa hur svår en frigörelseprocess kan vara. Hur svårt det kan vara att lämna sina föräldrar och skapa ett eget liv. Samtidigt som man vill bli fri är man för evigt bunden till föräldrarna - föräldrar man anser sig ha vuxit ifrån. Men MD vill även visa på motsatsen - hur svårt det är för föräldrar att släppa taget, att ge vuxna barn full frihet. Inse att barnen inte längre vill ha deras råd och omsorger.
Dumas skriver på ett väldigt speciell sätt - rått och brutalt, korthugget och strävt utan förklaringar. Hon förutsätter att läsaren kan tänka själv. Men hennes miljöbeskrivningar är målande och detaljrika. Man kan känna hur hemskt och osunt det skulle vara att leva i denna träskmark. Det är en mycket gripande berättelse som utmynnar i att förr eller senare tar natur tillbaka vad som tillhör den.
Ett ämne som återkommer gång på gång är sonen Jos dåliga tänder. När de får pengar ska hans tänder lagas. Detta måste vara symbolik för något jag inte förstår - kanske ett sätt att visa att allt bryts ned.
Jag funderade också på varför så många heter Joseph? Vill hon med det visa att alla karlar är lika men att sonen ändå är lite speciell eftersom han ibland kallas Jo.
"En fördämning mot Stilla havet" är inte lik någon annan bok jag läst. Det gör den intressant. Man kan läsa in mycket och man kan tolka den på olika sätt. För mig blev det en bok som ingav en känsla av hopplöshet men det var också en fascinerande berättelse om ett obekant ämne.
När jag läst ut "En fördämning mot Stilla havet" tittade jag på den omtalade filmen "Hiroshima mon amour" som Marguerite Damus skrivit maus till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar