Almudena Grandes har skrivit en tjock bok som jag tror kan karaktäriseras som en äventyrsroman vilket naturligtvis ska anspela på de Jules Verne-böcker som bokens huvudperson, Nino, läser. Det spanska inbördeskriget är sedan länge över (1936-39) och 1947-49, när handlingen utspelar sig, är det generalissimo Franco som håller landet i ett järngrepp med hjälp av Guardia Civil. Ninos pappa tillhör det avskydda civilgardet. Han måste lyda order och därmed bli föraktad - till och med av sin son.
På ytan härskar alltså Franco och hans anhängare med i bergen härskar partisanerna - det pågår ett ständigt krig mellan grupperna. Partisanerna för en mycket ädlare kamp och det är hos dem Nino har sitt hjärta - hos dem och hos Pepe Portugisen - bokens andra hjälte. Det är Pepe som ger Nino förståelse för sin pappas situation men han ger även oss läsare förståelse för att det inte alltid är så lätt att välja den väg man egentligen vill gå.
Jag tycker boken ger inblick i hur det är leva ett vanligt liv - om än ett skitliv - samtidigt som det år efter år pågår ett krig. Trots allt våld och elände verkar kärleken blomma som aldrig annars. Men så kanske det är när livet inte är så förutsägbart utan kan sluta med arkebusering i morgon. Genom den lite väl präktige pojken Nino och hans familj får vi förståelse även för de som tillhör civilgardet - hur det är att inte få några vänner, att inte få gå ut och leka, att bo i en kasern där man kan höra skriken från de som torteras. Läsarens sympatier ligger på båda sidor - allt är inte vitt eller svart.
Kvinnorna i boken har en relativt framskjuten position trots att de får stannar kvar i hemmen. De väntar oroligt på sina män och söner och inte sällan får de hänga ut sina svarta kläder på balkongen för att visa sin sorg. Sen ska de själva ordna mat till barnen - ibland säljer de ägg, ibland knyter de mattor - trots att dessa gamla försörjningsmöjligheter blivit förbjudna.
Boken har ett fint språk och är lättläst men det är aningen svårt att hålla reda på alla människor, speciellt som varje person kan ha flera namn - sitt vanliga namn och diminutiv form av namnet och aliasnamn. Dessutom benämns personerna ibland med förnamn och ibland med efternamn. Jag tycker att "Pojken som läste Jules Verne" kompletterar höstens historielektioner och jag gillar speciellt att den får läsaren att känna sympati även för den dåliga sidan.
Överlag var cirkeldeltagarna positiva till boken även om inte alla gillade den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar