Kjell Westö är en av Finlands största författare. När vi, i bokcirkeln, läste hans "Där vi en gång gått" blev jag inte toppenförtjust.
Nu har jag, på rekommendation av en Birkagårdskamrat, läst hans senaste bok "Den svavelgula himlen" och den här gången blev jag verkligen toppenförtjust.
Jag kan inte avgöra om "Den svavelgula himlen" ska karaktäriseras som en relationsroman, en generationsroman eller en nyckelroman men en fängslande roman är det. Den handlar om en halvt om halvt misslyckad finsk författare och spänner över hans liv från det att han är ung grabb tills han är mogen man i 60-års åldern.
Man för följa honom och hans vänner och se hur de vänskapsband som skapas i ungdomsåren förblir starka och kan vara hela livet även om de är problematiska. Samma sak gäller för passionen (åtminstone här). Personerna i boken förblir i princip samma människor hela livet - de goda förblir goda och tvärt om.
Boken har drag av klassroman och på slutet finns inslag av dagens stora motsättning - den mellan invandrare och människor med djup förankring i ett landets kultur.
Förutom alla fina personteckningar är "Den svavelgula himlen" också en kärleksförklaring till Helsingfors och som alltid när jag läser om en plats blir jag sugen på att åka dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar