Det unga landet Uzbekistan

När man har gått på kurs och lärt sig mycket om ett land är det roligt att följa upp de nya kunskaperna med en resa - på det sätt som Birkagårdens kurser är uppbyggda.

Aleksandr Volkov, Karavan
(kanske på väg till Samarkand)

Förra året, när jag gick på en kurs som hade Sidenvägarna som tema, började vi prata om att följa upp våra "studier" med en resa till Uzbekistan. Vi valde Uzbekistan eftersom det var en knutpunk längst sidenvägen där  karavanerna stannade i de berömda städerna Samarkand, Buchara och Chivra.

Nu är vi där - i det unga landet Uzbekistan. Ett land som bara har varit självständigt sedan 1991. Dessförinnan (från 1924) var Uzbekistan en delrepublik i Sovjetunionen och ytterligare dessförinnan tillhörde delar av landet Ryssland.

Men Uzbekistan är också ett ungt land om man ser till dess befolkning. 70-75% är under 30 år. Sedan självständigheten 1991 har befolkningen tredubblats och uppgår nu till ca 40 miljoner. Ytmässigt är Uzbekistan ungefär lika stort som Sverige.

De närmaste tio dagarna ska vi resa runt i detta centralasiatiska land och titta på såväl gammal som ny kultur. Vi ska börja i huvudstaden Tashkent som man med säkerhet vet fanns redan på 500-talet. Därefter åker vi norrut till Nukus för att sedan vända söderut igen med Samarkand som slutmål.

Göteborgskoloristerna

På 1930-talet fanns det en grupp konstnärer i Göteborg, som tyckte färg var viktigt. De kom senare att kallas Göteborgskoloristerna just för att de lät färg gå före form. Många (kanske alla) gick på Valands konstskola och hade Tor Bjurström som lärare. Till kärntruppen räknades Åke Göransson, Inge Schiöler, Ragnar Sandberg och Ivan Ivarsson men även Nils Nilsson, Märta Taube-Ivarsson, Waldemar Schölander och Karin Parrow brukar räknas in bland Göteborgskoloristetna.

Just nu visas de i samlingsutställningen "Den underbara färgen" på Waldemarsudde och när göteborgare kommer till stan måste man passa på.

Inge Schiöler omgiven av Lena Cronqvist
- båda älskade Koster och Kostermotiv

Trots att jag tidigare sett en utställning med Götegorgskoloristerna på Göteborgs konstmuseum är jag egentligen bara "bekant med två av dom - Åke Göransson och Inge Schiöler eftersom deras liv har filmatiserats och för att Liljevalchs 2023 hade en utställning med dom.

Åke Göransson

Inge Schiöler; sommaräng på Koster

Ragnar Sandberg

Nils Nilsson

Det var en strålande fin sensommardag vi besökte Waldemarsudde och vad kunde passa bättre än att avsluta besöket med fika/mat på Eketorpet.

Främlingen

Vår lilla filmgrupp har svårt att hitta dagar när vi är lediga samtidigt men i måndags passade det alla. Vi skulle ses utanför biografen Viktoria kvart över två för att se "Främlingen".

Jag var ute i god tid - kom en halvtimma för tidigt. Medan jag väntade gick jag runt och kollade in restauranger där vi kunde sitta och diskutera filmen.

Dagen passade oss alla men det var ingen passande dag för tågåkning - en av oss satt fast. Svårt läge - vi kunde ju inte låta en kompis missa filmen. Det löste vi genom att byta biograf. Åkte in till stan och biografen Zita som också visade "Främlingen". Där satte vi oss med var sitt glas vin och väntade på vår kamrat. När hon kom insåg vi att vi läst fel - det gick ingen "Främling" på Zita. Det blev tunnelbana tillbaka till Viktoria igen och den sena föreställningen.

Men hur var då filmatiseringen av Camus bok. Boken vi alla hade läst. Jag tre gånger.

Jag tyckte om filmen - bokens hela  handling återberättades i långsamt tempo. Gillade också att filmen var i svartvit - tyckte det passade in i tidsandan. Men jag tyckte den var lika svår att  begripa som boken. Huvudpersonen "råkar" skjuta ihjäl en algerier - med fyra skott! Men han bryr sig inte. Är totalt likgiltig. Varför är han så avtrubbad? Är det något fel på honom? Är han själlös eller har han kanske en okänd bokstavskombination?

Det är inte utan att tankarna går till alla unga pojkar som idag skjuter ihjäl folk de inte känner. I Camus bok blir Meursault dömd till döden men inte för att han skjutit ihjäl en namnlös arab utan för att han inte hade känt något när hans mamma dog. Hans likgiltighet inför mammans död straffades med döden.

Allt detta skulle vi ha diskuterat när vi sett filmen men nu hade vi ju redan druckit vårt vin och ätit våra vårrullar så det blev att skiljas och fortsätta fundera på egen hand.

Skeppsholmen

Den här höstterminen är vi, maken och jag, inte lediga samtidigt en enda vardag förutom när vi har lov och det råkade vi ha en strålande fin sensommartorsdag. Då passade vi på att åka in till stan och ta Djurgårdsfärjan över till Skeppsholmen.

Skeppsholmen är mysig liten ö med många små fik och flera museer. Vi bestämde oss för att äta lunch nånstans på vägen medan vi gick runt ön motsols.

Först tittade vi på Moderna museets nya konstverk - rutschkanan - och på Gustsv Kraitz verk "Närkontakt".

Uppe på berget såg vi något "konstigt" som jag inte vet något om.

Sen gick vi till det nyrenoverade Östasiatiska museet för att se på deras kafé. Jag ville kolla om det kunde passa för en bokcirkelträff. Samtidigt passade vi på att provsmaka deras kardemummabullar.

Efter museet gick vi förbi det gamla vandrarhemmet af Chapman (där vi en gång bodde under ett Stockholmsbesök) och fortsatte sen till ännu ett kafé - det nyöppnade Tapphuset.

Där slog vi oss ned i solen med varsin macka och blev sittande både länge och väl. Det var kanske några av årets sista soltimmar. Så härligt. Sen var det dags att vända hemåt igen. Jag önskar ett oändligt antal soliga sensommardagar att njuta av - väl så härligt som högsommardagar.

Ett nytt fall

Det är så lätt att ramla (jag har gjort det massor med gånger) och ju äldre man är desto allvarligare kan det bli. Man ska helt enkelt låta bli att ramla - gäller både inomhus och utomhus.

Häromdagen när jag satt i min favoritsoffa hörde jag ett väldigt brak inifrån sovrummet. Trodde det var en av de väggfast bokhyllorna som ramlat ned. Men när jag kom in i sovrummet hittade jag maken liggande raklång på golvet. Han hade klivit upp på en stol för att hämta något i överskåpen och fallit rätt baklänges. Kunde gått riktigt illa men slutade med att han kände sig stel och öm.

Så här kan vi inte ha det. Något måste göras.

Satte genast igång och googla på stegar och idag tog vi båten till stan. Vi promenerade via Gamla stan till Slussen för att se om den utsedda stegen var tillräckligt bra. På Mälartorget åt vi lunch (delade på en strömmingsmacka) och fick samtidigt se en karavan med veterancyklister dra förbi.

Vi hittade och köpte den perfekta stegen, bar hem den och hängde upp den på väggen där den satt som gjuten.

Min röst

En gång vart fjärde år är min röst viktig.

Fastän jag hela tiden vetat hur jag skulle rösta lyssnade jag ändå på varenda valdebatt innan jag på själva valdagen gav mig i väg för att rösta. Det var ingen kö utanför vallokalen utan jag kunde gå rätt in, ta mina valsedlar och kryssa för den person jag bestämt mig för - trodde jag.

När "min" person inte fanns med på riksdagslistan blev jag dock lite brydd. Jag frågade en av valförrättarna om orsaken men hon visste inte vad det kom sig.  Det var bara att "ta skeden i vacker hand" och ge någon annan sitt kryss.

Sen gick vi vidare till Vintervikens höstmarknad, delade på en korvlunch, handlade lammkorv av en bonde och fortsatte hem för att invänta valvakan och äta korvmiddag

Vinterviken

Frankrikes historia

Den här terminen är det Frankrike som är medelpunkten i mitt liv - det land allt ska snurra kring. I alla fall blir det så fram tills vi ska följa upp förra årets kurs om, Sidenvägarna, med en resa till Uzbekistan.

Jag har alltså börjat på ännu en kurs på Birkagården - har tappat bort vilken i ordningen - och ska nu fördjupa mig i fransk nutidshistoria. Det ska bli så trevligt.

Redan innan kursen började skickade vår lärare och tillika bloggare, Tomas Lindbom, brev till oss och tipsade om en ny film om Frankrikes store president Charles de Gaulle. I går tog maken och jag båten till stan och gick till biografen Sture.

Men när jag två och en halv timma senare lämnade biografen kände jag mig besviken. Jag hade inte alls fått se den film jag trodde jag skulle få se. Hade förväntat mig en film om den franske presidentens hela liv men fått se en krigsfilm om andra världskriget.

Filmen handlar om Frankrikes kamp för att åter bli ett fritt land och slippa leva under tyskt förtryck. När Frankrike blir ockuperat flyr de Gaulle till England för att därifrån leda oppositionen. de Gaulle framställs som både uppblåst och självgod och anser sig var synonym med landet Frankrike. Enda gången han visar några känslor är när han får återse sin lilla dotter.

Det är tur att filmen också har en bihistoria som i alla fall antyder att det inne i Frankrike växte fram ett allt starkare motstånd mot det tyska förtrycket. En bihistoria där kärleken spirar och visar människor som är vanliga människor inte stela, fyrkantiga robotar. Tyvärr handlade filmen mest om krig och olika slag, en kamp mellan de goda och de onda - inte alls om de Gaulles inre kamp.

När vi lämnat andra världskriget bakom oss, korsade vi Birger Jarlsgatan och satte oss på en asiatisk restaurang och åt vår söndagsmiddag.