Orangeri

Strax utanför Göteborg ligger 1700-tals slottet Gunnebo, som numera ägs och drivs av Mölndals kommun. Ett trevligt utflyktsmål som vi besökt många gånger.

Från början fanns det ett orangeri i slottsparken, där den förste ägaren, John Hall, vinterförvarade sina apelsinträd. Men orangeriet hade förmodligen någon typ av konstruktionsfel för det revs efter några år.

2012 började man bygga ett nytt orageri efter de ursprungliga ritningar och med samma byggmetoder som man använt på 1700-talet. På detta sätt trodde man att man kunde få de gamla hantverksmetoderna att leva vidare.

Vi åkte dit ett flertal gånger och tittade på hur orangeriet sakta men säkert tog form men det gick väldigt långsamt. Ibland såg vi inte vad som hänt från det ena året till det andra. Till slut gav vi upp. Det skulle nog aldrig bli klart.

I år tyckte vi det dags att göra ett uppföljningsbesök och då visade det sig, hör och häpna, att orangeriet var klart!

Vi fick gå in och titta i byggnaden och blev mycket imponerade men ska jag vara riktigt ärlig tyckte jag nog att det fortfarande såg lite halvfärdigt ut.

Ska det se ut så här?

Sen avslutade vi besöket på Gunnebo med en vegetarisk lunch gjord på grönsaker man skördat i trädgården.

Kamp på liv och död

När jag lyssnat klart podden om Hemingway fortsatte jag lyssna på en av hans mera kända böcker. I "En fest för livet" berättar en gammal Hemingway om livet i sin ungdoms Paris

Sen hade jag tänkt lyssna på "Och solen har sin gång" men den fanns inte på min lyssnarsite så jag valde i stället "Den gamle och havet" - boken som gav honom Nobelpris. Läste "Den gamle" för länge sen men kom bara ihåg hur den slutade - inte så mycket mer. Intressant att Hemingway kunde skriva en hel bok om en fisketur.

Hela historien bygger på en kraftmätning mellan en gammal man (den gamle) och naturen. 

Den kubanske fiskaren Salvador har inte fått en enda fisk på över 80 dagar. Pojken som hjälper honom får därför inte fortsätta att jobba för honom eftersom föräldrarna tror att Salvador drabbats av otur.

"Den gamle" bestämmer sig då för att ge sig ut ensam och seglar längre ut än någonsin förr. Där dröjer det inte länge förrän han får napp men vad är det han har fått på kroken?

Medan den ensamme gamle mannen kämpar och kämpar med den gigantiska svärdfisk han har fångat reflekterar han över sin rätt att döda detta vackra djur som kämpar för sitt liv lika hårt som han själv gör.

Läste att Hamingway inte hade haft någon framgång med de böcker han skrivit innan han skrev "Den gamle" och att boken egentligen skildrade hans egen skrivkamp.

"Den gamle och havet" har den enkla, avskalade stil som är karaktäristisk för Hemingway. Den är lättläst och spännande och handlar som så ofta hos Hemingway om en macho man och hans kamp. När den gamle säger "En man kan förgöras men inte besegras"  förstår jag dock inte vad Hemingway menar.

Veddö

Mest varje sommar gör vi och våra släktingar i Lysekil en utflykt för att lära känna en ny plats i Bohuslän. Vid det här laget har vi tittat på klovan i Bottna och besökt Väderöarna, Åstol, Koster och Hållö men vi har också gjort en repa inåt landet - till Ulkeröds gård i Hedekas.

Kaprifol

Vresros

Stor blåklocka

Ett helt fält med orkidéer

Nu var frågan vart vi skulle åka i år. Det finns fortfarande massor med små fiskelägen utefter kusten som vi inte besökt men har man sett tre har man sett alla (så lika är de).  Efter mycket funderande bestämde vi oss för att än en gång besöka ett naturreservat. Men då kom naturligtvis frågan: Vilket skulle vi välja?

Veddö, någon mil norr om Fjällbacka, visade sig bli ett ganska bra val. Mycket vackert och lättgånget ända till den sista etappen - då förändrades allt. 

Från att ha gått på ängar fick vi börja klättra i berg. Lite tufft för en tant som har ont i ryggen. 

Men vi klarade det och kunde efter si så där 3 km åka till Hamburgsund och äta en välförtjänt lunch/middag.

Växthus

Sommaren 2018 var jag ofta ute på hundpromenad och varje gång jag gick förbi "bonden" och såg hans oanvända växthus tänkte jag att det huset skulle trivas mycket bättre hemma i vår trädgård.  När jag en dag stötte ihop med mannen som ägde växthuset dristade jag mig därför till att fråga om det händelsevis var till salu.

Att montera ned och flytta ett växthus är inte omöjligt men att montera upp det kräver sin man. Eftersom vi inte hade några anvisningar att följa blev det nog inte gjort efter konstens alla regler för varje år är det alltid ett eller flera "glas" som blåst sönder.

Men det har ändå funkat och jag har odlat tomater och paprikor och tycker det är så mysigt att hälsa på mina kompisar varje dag och ge dom något att dricka. Det skulle nog fortsatt så i flera år till om inte Dave hade kommit. Dave, stormen som drog in över västkusten i våras, förstörde mycket för många. Vi blev av med växthus, parasoll, ett tak och ett stort träd - andra gången

en storm tog mitt växthus.

Det var en gång ett växthus med väggar...

Sen dess har jag funderat hit och dit hur jag ska göra. Maken tycker jag ska skippa tanken på fler växthus och vägrar hjälpa till med ännu en montering medan jag tycker det skulle vara så trevligt att få fortsätta att besöka mina vänner tomaterna.

Till slut bestämde jag mig för att göra ännu ett försök att bli trädgårdsmästare och beställde hem det här.

Nu gäller det att hålla tummarna så att jag, med benäget bistånd från övriga familjemedlemmar, snart kan plocka blommor till en taklagskrans.

Sommarliv

Nu är sommarlivet i full gång - sitter på altanen och njuter (men inte hela tiden).

När vi kom till stugan möttes vi av en gigantisk rishög. Hade under våren låtit klippa ned den stora lönnen som växer framför huset (stänger ute solen). Med tanke på de jättelika kvisthögar som tog emot oss tycker jag trädet fortfarande är ansenligt i sitt omfång.

Det var bara att ta på sig arbetskläder och börja dra bort grenar. Näste steg, att köra iväg med allt till tippen, avvaktar vi med (man måste spara på det roliga).

Det är otroligt vad det växer. För att göra det så bekvämt som möjligt har jag lagt ned alla odlingar. Landen ligger numera i träda och det enda jag odlar är bärbuskar, men även runt buskar måste det rensas. Hur kan det vara så mycket att göra vid en stuga som inte har någon egentlig trädgård bara en gräsmatta, som roboten sköter om, och en rosenhäck som en trädgårdsarbetare har "ansvar" för?

När jag jobbat en stund måste jag vila - utmärkt tillfälle att lyssna på en podd. Jag började med Ellen Key och fick då, till min förvåning, höra att vid hennes hus Strand finns citatet "Denna dagen ett liv" skrivet över en portal. När Melker Melkersson i Saltkråkan sa just "Denna dagen ett liv" var det alltså inte vare sig Melker eller Astrid Lindgren som hittat på uttrycket utan det hade myntats redan på 1700-talet av filosofen Thomas Thorild. Känner mig lite besviken på Astrid som inte lät Melker tala om vem han citerade.

Interörbild från Strand

När jag var klar med Ellen Key fortsatte jag med Ernest Hemingway och sen måste jag naturligtvis lyssna på Hemingways böcker (igen). Jag började med "En fest för livet" där Hemingway som "gammal" man skriver om sina ungdomsår i Paris. Sen blir det "Och solen har sin gång" och så "Den gamle och havet" och sen... har jag nog bytt tema.

En arbetsintensiv sommar har sina fina vilopaus. 

En fisketur har vi,
trots allt trädgårdarbete, hunnit med

Surrealism

Jag har alltid varit förtjust i den belgiske konstnären René Magritte. Tycker hans tavlor är så läckra - två av mina kakburkar har därför Magrittemotiv - och filmen "Äventyraren Thomas Crown" (med Magrittevibbar) tillhör mina favoriter.

Burk för Finn Chrisp

I den här burken finns det kakor till kaffet

Förra sommaren stötte vi ihop med fotokonstnären Erik Johansson - en konstnär som kan konkurrera med Magritte om titeln "surrealistmästare". I år, på väg till stugan, passade vi på att besöka hans fina utställningatteljé i Svenstorp.

Direkt när man kommer in i utställningslokalen möts man av hans surrealistiska foton och man associerar omedelbart till den gamle surrealistkonstnären. Vilken fin utställning! Erik J hade dessutom kompletterat utställningen med en film som visar hur han går till väga för att skapa sina fantastiska foton.

Förutom Erik Js foton fanns det också en utställning med busskurer. Den kanadensiske fotografen Christoffer Werwig har rest runt hela Sovjet och fotat busskurer. I Sovjet var allt styrt "uppifrån". Det fanns ingen individuell frihet när det gällde arkitektur förutom inom ett område - busskurer - men där passade man på att ta ut svängarna. Så roligt att se vilken kreativitet och skaparglädje som fanns hos människorna trots alla de restriktioner de hade att följa.