Höst

Hösten har kommit!

När vi skulle stänga stugan för vintern startade vi inte vår nerresa förrän klockan två. Den sena starten berodde på att jag spelar bridge varje fredaga och en oskriven bridgeregel är att man inte får svika sin partner (åka bort en fredagsförmiddag) eller lura sin partner (lägga ett bud man inte har täckning för). Då vi inte kom iväg förrän på eftermiddagen fick vi köra de sista 10-15 milen i solnedgång och mörker. Men vilken solnedgång vi körde mot.

Lördag förmiddagen skulle ägnas åt bomupptagning. Trots att Amy gjorde så att vi fick skjuta fram resan en vecka var vi 19 stycken nere vid bryggan och jobbade. Jag gjorde minst - bar ned korvbröden. Men det som skulle göras blev gjort och egentligen är upptagning och nedläggning av bommar ett tillfälle när grannar kan träffas och prata. Jag har alltid hävdat att bommarna kan ligga kvar i vattnet året runt (som de gör i Stockholm) och det kommer nog de andra, i sinom tid, också att inse men vad ska vi då samlas kring för att tillsammans få äta korv med bröd?

Öppet hus

Varje år ordnar man i Stockholm ett arrangemang som kallas "Öppet hus" eller "Open house" (som man säger). Då låter man allmänheten under tre dagar få titta på byggnader och platser, som annars är stängda för vanligt folk. "Öppet hus" är en arkitekturfestival. Under tidigare "Öppet husvisninger" har jag besökt ett kollektivhus på Söder och St Görans gamla gymnasium som gjorts om till studentbostäder.

I år skulle vi missa festivalen eftersom den sammanföll med dagen för bryggupptagning i stugan. Men så kom stormen Amy farande i full kareta från England och allt ställdes in.

Då bestämde vi oss för att titta på Forskaren - en stor spektakulär byggnad där en massa företag som ägnar sig åt "Hälsovetenskap eller, som man sa, "Life science" håller till. Huset ligger granne med Karolinska. Det var bara att ta femman från Liljeholmen så var man framme efter en halvtimma.

Forskaren är en snyggt och påkostat byggnad som utmärker sig. Vår guide berättade att huset kostat en bra bit över 1 miljard att bygga. Det ägs bl.a. av Investor och är ritad av en dansk arkitekbyrå.

På golvet i ljusgården ligger marmor från Gotland och "väggarna" är klädda med ekstavar från Dalarna. Den spektakulära trappan skulle associera till DNA-strängar.

När vi tittat runt på entréplanet och hört vår guide berätta om huset åkte vi upp till den magnefika takterass och tittade på utsikten.

Det jobbade 1300 personer i Forskaren. Några av dom ägnar sig åt att "göra" gammaknivar men dit blev vi inte insläppta. En gammakniv är en s.k. strålkniv.

Vi avslutade visningen med en halv lunch i "personalmatsalen" och tog sen en promenad genom en, som jag tyckte, hård och opersonlig Hagastad, innan vi på nytt satte oss på 5an.

I bakgrunden ser man hus med normal höjd

En trevlig söndag

Den 21 september var det "Stora biodagen" - dan då alla får gå på bio till halva priset. Ett sånt erbjudande måste man nappa på.

Vi bestämde oss för att titta på "Downton Abbey: The Grand Finale" på Victoria och tog tunnelbanan till Slussen.

De träd jag saknade på Södermalmstorg vid Slussen, när jag var där i juni, håller man nu på att plantera ut. Kommer att bli jättefint. Roligt när man gör precis som jag tycker.

När vi lämnade tunnelbanestationen föll mina ögon på den här affischen.

Äntligen lite motstånd mot all propaganda för kärnkraft - tänkte jag. Men så gick jag närmare och såg att det var en pub som gjorde reklam för ofiltrerat öl - snopet.

För att komma till biografen Victoria promenerade vi längs Götgatan och passade på att titta in i den fina Söderbokhandeln. Maken hittade en bok han letat efter.

Väl framme vid Medborgarplatsen dök antikärnkraftssymbolen upp igen och, tänka sig, den här gången var det verkligen en liten aktionsgrupp mot kärnkraft som var i farten. Jag som bodde i Sundsvall det lysande året 1986, när det regnade radioaktivt nedfall över hela Västernorrland, är ingen vän av kärnkraft.

Så var det då dags för den trevliga och roliga filmen om människorna som antingen bor på sitt slott Downton Abbey eller i sitt övernattningshus i London. Det var inte bara deras hem som var fantastiska, deras kläder hade också extra allt - tror de var de snyggaste jag sett. Jag var inte ensam om att vara förtjust i människorna i denna överklassmiljö -

hela salongen var fullsatt.

När filmen var slut och vi kommit tillbaka till vår egen tid skulle vi förfriska oss innan vi åkte hem. Men överallt kryllade det av uppspelta och glada Hammarbyare som firade att de hade besegrat göteborgslaget Häcken med 4-0!  Då var det var lika bra att åka hem direk.

Sigtunastiftelsen

När vi flyttade till Stockholm, vilket nu är mer än tio år sen, bestämde vi att gå på teater ofta och lära känna vår nya hembygd och visst har vi gått på teater ibland och visst har vi gjort lite utflykter. Vi har t ex. varit i Enköping, i Trosa och i Vaxholm och vi har åkt buss till en del förorter men så mycket mer har det inte blivit. Därför föreslog jag i lördags att vi skulle göra en tur till Sigtuna. Mitt förslag möttes inte av entusiasm - men vi åkte.

Hus med öppen trädgård

Sigtuna ligger ganska långt bort, så det tog över en timma att komma dit. Vi möttes av en fin liten stad där det kryllade av folk men saknades parkeringsplatser. Till slut hade parkeringsbekymren löst sig och vi kunde se oss omkring. Jag tyckte stan påminde om makens hemstad Nora - en liten pittoresk stad med trähusbebyggelse, vid kanten av en sjö.

När jag googlade på Sigtuna lärde jag mig att stan grundades redan på 900 talet av Erik Segersäll och är, vid sidan om Skara och Lödöse (~  Göteborg), Sveriges äldsta stad.

Vi promenerade på Stora gatan och utefter Mälaren. Vi tittade på båtarna i hamnen och vi åt lunch. Sen var det dags för Sigtunastifelsen som jag "lärde känna" när jag läste "Bränn alla mina brev".

På Sigtunastiftelsen var det lika vackert som jag föreställt mig. Det var som att komma till ett italienskt kloster med en ursnygg innergård. Vi gick runt och tittade, drack te i pation och kollade på biblioteket.

Hit skulle det vara trevligt att åka och spela plump - tänkte jag. Man kommer till Sigtuna mitt på dan, promenerar runt och äter lunch på stan. Sen tar man sig till stiftelsen, vilar en stund, äter middag i deras fina matsal och så drar man en spader. 

När man sovit över i sin cell äter man en härlig frukost sen åker man hem. I mina öron låter det som den ideala plumpträffen men frågan är om man får spela kort på ett ställe med så sakrala vibbar som Sigtunastiftelsen ger.

Glappet

I början av oktober i fjol, precis när vi kommit hem från vår tågluff i England, ramlade jag och gjorde mig illa i ryggen. Det var ett pyttelitet fall men det gjorde mitt liv betydligt tuffare.

Efter olyckan har jag varit på otaliga undersökningar där det ena lett till det andra. Nu var det dags för operation dock inte av ryggen.

Blev glad att de remitterat mig till Ersta - tyckte det skulle bli intressant att få se det fint utsmyckade sjukhuset (där jag varit på konstvisning) från insidan. Adressen stod tydligt utskriven på kallelsen men jag visste ju vart jag skulle så jag brydde mig inte om den och gick naturligtvis fel. Jag skulle inte till Nya Ersta utan till Gamla. Blev lite besviken - det var ju Nya jag ville se mer av.

Väl framme tog alla hand om mig på bästa sätt. Allt var välordnat och personalen verkade ostressad och trevlig. Jag imponerades.

Hade jag vetat att jag skulle sövas skulle jag ha oroat mig men nu kom det som en total överraskning och, måste jag säga, gjorde operationen mycket enkel. Man ligger på en "säng" - sen är allt klart. Det blir en glapp i tiden och i glappet har problemet förhoppningsvis blivit fixat.

Det var inget fel på Gamla Ersta heller mer än att det saknade utsmyckning. Jag tyckte, som sagt, att omhändertagandet var toppen men funderade på varför man inte placerat några av sjukhusets 1200 konsverk i den gamla delen. Sjukhusets paroll "En vacker miljö är avgörande för vårdens framgång" måste väl ändå gälla hela sjukhuset.

En gång om året

Varje år i september är det loppis på Hägestensvägen i Aspudden - loppis och folkfest.

Redan i tunnelbanan fattade jag att det skulle bli trångt om alla som var på tåget, skulle gå av på samma hållplats som oss. Det skulle dom -  ett lämmetåg lämnade tunnelbanestationen i Aspudden.

När vi gick ut från stationen kom vi rätt in i ett folkhav. Så mycket människor överallt. Tror aldrig jag sett dess like. Ibland tätnade det till än mer. Då kom vi rätt in i en kö till någon av alla de food trucks som dagen till ära hade placerat sig i Aspudden.

Vi skulle till dottern och hennes grabbar, som hade ett eget bord utefter gatan. Längs alla trottoarer stod det bord med gamla grejer och vid varje bord flockades det folk.

Till slut kom vi till rätt bord och kunde köpa en bok som sonen, någon gång i början på 80-talet, fått av sin mormor. Just för att han fått den av sin mormor ville jag ha den kvar. Jag köpte den för 25 kr. Ett ganska humant pris för en trevlig bok med stort affektionsvärde.

Trots av det var jobbigt med all människor tycker jag det är trevligt att man en gång om året fyller Hägerstensvägen med grejer som kan komma till nytta för andra. Maken var däremot inte lika tilltalad. Han sa "Hit går jag aldrig mer".