Öknens Louvren

Det var en artikel i "The New York Times" som gjodre "Öknens Louvren" till ett begrepp och Savitskymuseet i Nukus känt i vida kretsar. Nukus ligger i den autonoma provinsen Karakalpakstan i norra Uzbekistan inte långt från saltöknen vid Aralsjön.

Tjuren

Museet grundades av Igor Savitsky. Genom att köpa upp "förbjuden" konst räddade han massa avantegarde-konst från förstörelse. Han gömde undan målningarna i den isolerade ökenstaden Nukus, långt från makthavarna i Moskva. Dessa verk finns nu samlad på Savitskymuseet som officiellt grundades 1966.

Vår halva dag i Nukus ägnades helt åt Savitskymuseer. Den resterande halvan åkte vi buss från Nukus till Chiva på "världen sämsta väg". De 18 milen mellan Nukus och Chiva tog många, många timmar eftersom vägen knappt gick att åka på. Vår guide sa flera gånger att om presidenten slutade flyga till Nukus och i stället åkte bil skulle han omedelbart bevilja pengar till vägbyggen.

På Savitskymuseet hade vi en egen guide som visade oss runt - en duktig guide som kunde mycket men som jag hade ganska svårt att förstå. Tur att vi har en egen guide som kunde sammanfatta det väsentliga på svenska.

Ivor Savitsky

Här ska jag infoga bilder när jag kommit hem.

Matmarknad

Eftermiddagens höjdpunkt var besöket på matmarknaden och dess tandoribageri.

På marknaden bakades det tandoribröd i parti och minut. Tandoribröd bakas i runda ugnar som värms med gas (i alla fall de ugnar vi såg). Intressant att se att man fäster bröden på ugnens väggar.

I övrigt "imponerades" vi av det stora utbudet av socker i olika former. Vår guide säger att uzbekerna är mycket förtjusta i socker - tror han har rätt.

När man ska hälsa på någon tar man med sig en av de cellofaninpackade tårtorna som man sålde på matmarknaden.

Sen var det skönt att äta middag och gå och lägga sig. Vid det här laget hade vi varit uppe i si så där 50 timmar. Nästa dag skulle också bli tuff - vi skulle upp redan klockan sex, flyga till Nukus och besöka öknen Louvren.

Vi provåker tunnelbanan

Att Uzbekistan har varit en del av Sovjetunionen märks på de snygga stationera i Tashkents tunnelbanesystem.

Det finns tre tunnelbanelinjer, en fjärde håller på att byggas. Att tunnelbanesystemet behövde utvidgas var uppenbart. Det var minst sagt trångt både på perrongerna och på tågen. För att underlätta för passagerarna fanns det vakter som hjälpte folk att komma med tågen. Det fanns också en högtalaranläggning med en högtalarröst som gång på gång skrek ut instruktioner hur man skulle förflytta sig mm (frågade vår uzbekiske guide vad rösten sa).

Vi åkte från tre olika stationer som alla var utmyckade efter var sitt tema.

Vår första station var tillägnad bomullsblomman..

.....vår andra stationer var tillägnad den berömde uzbekiska poeten, tänkaren och statsmannen Alisher Navoi även känd som Ali-Shir-Nava'i.

 

Alisher Navoi stationen är känd för sin arkitektur med kupolformade tak och valv som liknar traditionella orientaliska palats.

Vår tredje station var en hyllning till Sovjets kosmonauter.

Vallentuna Teresjkova 

Jorij Gagarin  

Trots att vår guide flera gånger sa att vi skulle stiga av vid den tredje stationen lyckades två personer i gruppen åka en hållplats för långt. Vilken obehaglig känsla det måste ha varit att gå av tåget och inse att något blivit fel - inte veta var man var, inte vart man skulle och inte ens var man bodde, i ett land där "ingen" pratar engelska. Vår guide lyckades efter visst strul få kontakt. De borttappade gruppmedlemmarna anslöt med taxi och vi kunde i samlade trupp åka och till den stora matmarknaden och se hur man bakade bröd på uzbekiskt sätt.

Toshkent

Toshkent? Heter inte Uzbekistans huvudstad Tashkent? Det beror på vilket språk man talar. På flygplatsen (vars äldsta delar lär vara byggda redan på 1920-talet) skyltar man med det ryska namnet - Toshkent.

Efter en tuff flygresa anlände vi tidigt på morgonen till Tashkent och en intensiv första dag. Men eftersom vi åker "charter" är allt ordnat och det känns just nu ganska skönt.

Frukost med underhållning

Efter hotellfrukost började vi dan med en busstur för att titta på bebyggelsen i denna 3-miljoners stad. 1966 inträffade en kraftig jordbävning i Tashkent och stora delar av stan förstördes. Eftersom Uzbekistan då var en del av Sovjetunionen skedde återuppbyggnaden efter "sovjetisk modell". Överallt ser man stora breda avenyer och höghus byggda med prefabricerade cementblock och dekorationer på gavlarna. En del hus är slitna men mycket ser också fint ut. Stora, snygga hus i parker verkar vara offentliga byggnader t.ex. regeringskansli. Överlag är här rent och snyggt.

Precis som hemma men i prydliga rader

Första stoppet på vår rundtur i Tashkent var vid den stora statyn av Timur Lenk. Det har "alltid" funnits en staty på den plats där Timur Lenk nu kommer inridande men statyerna har varierat beroende på vem som har haft makten. Vår guide berättade om de olika statyer som föregått Timur Lenk - "Hammaren och skäran", Lenin, Stalin, en obelisk och flera andra som jag inte minns. Nu finns här alltså en imposant staty av mannen som på 1300-talet lär ha dödat 20 miljoner människor för att skaffa sig makt. Undrar varför de valde honom.

Sen var det dags att provåka tunnelbanan.

Det unga landet Uzbekistan

När man har gått på kurs och lärt sig mycket om ett land är det roligt att följa upp de nya kunskaperna med en resa - på det sätt som Birkagårdens kurser är uppbyggda.

Aleksandr Volkov, Karavan
(kanske på väg till Samarkand)

Förra året, när jag gick på en kurs som hade Sidenvägarna som tema, började vi prata om att följa upp våra "studier" med en resa till Uzbekistan. Vi valde Uzbekistan eftersom det var en knutpunkt längst sidenvägen där  karavanerna stannade i de berömda städerna Samarkand, Buchara och Chivra.

Nu är vi där - i det unga landet Uzbekistan. Ett land som bara har varit självständigt sedan 1991. Dessförinnan (från 1924) var Uzbekistan en delrepublik i Sovjetunionen och ytterligare dessförinnan tillhörde delar av landet Ryssland.

Men Uzbekistan är också ett ungt land om man ser till dess befolkning. 70-75% är under 30 år. Sedan självständigheten 1991 har befolkningen tredubblats och uppgår nu till ca 40 miljoner. Ytmässigt är Uzbekistan ungefär lika stort som Sverige.

De närmaste tio dagarna ska vi resa runt i detta centralasiatiska land och titta på såväl gammal som ny kultur. Vi ska börja i huvudstaden Tashkent som man med säkerhet vet fanns redan på 500-talet. Därefter åker vi norrut till Nukus för att sedan vända söderut igen med Samarkand som slutmål.

Göteborgskoloristerna

På 1930-talet fanns det en grupp konstnärer i Göteborg, som tyckte färg var viktigt. De kom senare att kallas Göteborgskoloristerna just för att de lät färg gå före form. Många (kanske alla) gick på Valands konstskola och hade Tor Bjurström som lärare. Till kärntruppen räknades Åke Göransson, Inge Schiöler, Ragnar Sandberg och Ivan Ivarsson men även Nils Nilsson, Märta Taube-Ivarsson, Waldemar Schölander och Karin Parrow brukar räknas in bland Göteborgskoloristetna.

Just nu visas de i samlingsutställningen "Den underbara färgen" på Waldemarsudde och när göteborgare kommer till stan måste man passa på.

Inge Schiöler omgiven av Lena Cronqvist
- båda älskade Koster och Kostermotiv

Trots att jag tidigare sett en utställning med Götegorgskoloristerna på Göteborgs konstmuseum är jag egentligen bara "bekant med två av dom - Åke Göransson och Inge Schiöler eftersom deras liv har filmatiserats och för att Liljevalchs 2023 hade en utställning med dom.

Åke Göransson

Inge Schiöler; sommaräng på Koster

Ragnar Sandberg

Nils Nilsson

Det var en strålande fin sensommardag vi besökte Waldemarsudde och vad kunde passa bättre än att avsluta besöket med fika/mat på Eketorpet.

Främlingen

Vår lilla filmgrupp har svårt att hitta dagar när vi är lediga samtidigt men i måndags passade det alla. Vi skulle ses utanför biografen Viktoria kvart över två för att se "Främlingen".

Jag var ute i god tid - kom en halvtimma för tidigt. Medan jag väntade gick jag runt och kollade in restauranger där vi kunde sitta och diskutera filmen.

Dagen passade oss alla men det var ingen passande dag för tågåkning - en av oss satt fast. Svårt läge - vi kunde ju inte låta en kompis missa filmen. Det löste vi genom att byta biograf. Åkte in till stan och biografen Zita som också visade "Främlingen". Där satte vi oss med var sitt glas vin och väntade på vår kamrat. När hon kom insåg vi att vi läst fel - det gick ingen "Främling" på Zita. Det blev tunnelbana tillbaka till Viktoria igen och den sena föreställningen.

Men hur var då filmatiseringen av Camus bok. Boken vi alla hade läst. Jag tre gånger.

Jag tyckte om filmen - bokens hela  handling återberättades i långsamt tempo. Gillade också att filmen var i svartvit - tyckte det passade in i tidsandan. Men jag tyckte den var lika svår att  begripa som boken. Huvudpersonen "råkar" skjuta ihjäl en algerier - med fyra skott! Men han bryr sig inte. Är totalt likgiltig. Varför är han så avtrubbad? Är det något fel på honom? Är han själlös eller har han kanske en okänd bokstavskombination?

Det är inte utan att tankarna går till alla unga pojkar som idag skjuter ihjäl folk de inte känner. I Camus bok blir Meursault dömd till döden men inte för att han skjutit ihjäl en namnlös arab utan för att han inte hade känt något när hans mamma dog. Hans likgiltighet inför mammans död straffades med döden.

Allt detta skulle vi ha diskuterat när vi sett filmen men nu hade vi ju redan druckit vårt vin och ätit våra vårrullar så det blev att skiljas och fortsätta fundera på egen hand.