Boeuf Bourguignon

På annandag jul äter vi fransk julmiddag hemma hos oss. Det har vi, i princip, gjort sen dottern bodde i Paris och hennes skolkamrat guidade oss in i det franska köket.

Då, när vi åt julmiddag i Paris, fick vi hjortstek med ugnsbakade äpplen till huvudrätt och det stod även på vår meny i några år. Men jag blev aldrig "vän" med äpplena så, efter ett tag, bytte vi ut steken mot den franskaste av alla franska grytor - Boeuf Bourguignon.

Vi lägger ned mycket möda på grytan - torkar varje grytbit innan vi bryner den, kokar fläsket innan vi steker det, skalar 100-tals lökar med mera, med mera. Sen kokar vi köttet i flera timmar i hur mycket vin som helst. Vi gör, som kokböckernas kokboksförfattare, Julia Child, instruerar oss att görs i kokböckernas kokbok - "Det goda franska köket".

Sen, när allt är klart och grytan är insatt i ugnen, måste vi naturligtvis se hur det gick till när Julia skrev sin kokbok. Vi tittar om filmen "Julia och Julie" för "jag vet inte vilken gång i ordningen" och njuter lika mycket av hennes grytan som av vår egen.

Julen 2025

Nu återstår bara lite julklappsinköp, sen är det dags för årets stora högtid.

Vi har haft julavslutning på bridgen i Vällingby med tävling, julbord och trolleriuppvisning. Man kan väl säga att mitt (vårt) spelande gått lite upp och ned - en gång vinst, en gång jumboplats, i övrigt allt däremellan. Tror dock vi ligger på den övre halvan. Tisdagsbridgens avslutning på Portiken (det andra bridgespelargänget) blev tyvärr inställd - arrangörerna blev sjuka.

Barnbarnens julkonserter är genomförda och betittade - både fiolkonserten i Alvik och den stora lussekonserten i Nordiska museet.

Vi kom till Nordiska i god tid - 30 minuter före start och det fanns bara platser kvar på de två sista raderna men, turligt nog, hittade dottern fina platser åt oss i caféet.

När vi skulle åka spårvagn från centralen till Djurgåden hade vi turen att hamna på en gammaldags juldekorerad vagn där konduktören bjöd på godis vilket minsta barnbarnet och jag uppskattade - kändes nästan som att förflyttas 70 år tillbaka i tiden.

Köttbullarna är rullade, saffransskorporna torkade, bullarna frysta - återstår bara att griljera skinkan och önska ...

Svårbegriplig

För några år sen gav jag mig i kast med Michael Bulgakovs bok "Mästaren och Margarita" men jag rörde ihop personerna och glömde bort handlingen  - till slut gav jag upp.

Nu har jag fått hjälp. Tack vare en nyinspelad film har jag lyckats ta mig igenom hela "boken". 

När jag fick höra att filmen var mer än två och en halv timma lång blev jag dock tveksam men biogruppen bestämde sig för att hålla fast vid sitt val och träffades, som vanligt, utanför Grand på Sveavägen för att se filmen baserad på den bok ingen av oss kommit igenom.

Mästaren och Margarita är en märklig film. Mästararen är författaren som blir utsatt för censur. Margarita är han älskade och musa. Mästaren skriver en roman om Pontius Pilatus, ståthållaren i Jerusalem som ger Barabbas fri men dömer Jesus till döden.

Boken börjar med att Berlioz, ordföranden i litterära föreningen och poeten Ivan Bezdomnyj, promenerar på Moskvas gator och diskuterar om Gud existerar eller inte. Bägge är överens. De håller med om det som den kommunistsovjetiska staten bestämt - allt övernaturligt är en myt för att trycka ned proletariatet. Då dyker en tredje person upp - djävulen förklädd till artist. Han presenterar sig som Woland och säger att Berlioz, innan kvällen är över, kommer att bli av med sitt huvud.

Så håller det på. De märkligaste saker händer oupphörligen och man förstår  ingenting. Vad man däremot förstår är att den som inte håller med om det staten påbjudit hamnar på mentalsjukhus, vilket Mästaren gör efter det att teaterns uppsättning av hans pjäs stängts ned.

Filmen är pampigt, påkostat och med underbart skruvad dekor där ett 30-tals-Moskva under renovering möter ett slags föråldrad futurism - som det stod i en recension

När vi efter två och en halv timma lämnade biografen gick vi, på mitt förslag, till Leoparden och pratade igenom vad vi sett - slutsatsen blev "En fängslande men halvt obegriplig film med en dekor som inte gick av för hackor". De två och en halv timmarna, som vi ägnat filmen, hade gått förvånansvärt fort.

Nästa gång kommer vi nog att återgå till våra valiga gamla tapas igen - Leoparden var inget för oss.

Samlade verk

Jag vet inte hur många som tipsat mig om att jag måste läsa Lydia Sandgrens bok "Samlade verk". Tror dom tycker det både för att boken är bra men också för att jag, som göteborgare, måste läsa alla Göteborgsromaner.

Varje gång har jag svarat "Ja, jag ska" men tänkt att jag inte kommer att orkar läsa en så tjock bok - speciellt inte som jag har fått för mig att de som skriver så ordrikt inte har förmåga att koncentrera handlingen.

Men så skulle vi åka tåg till Lund och då passade det fint att provlyssna en stund. Jag fastnade direkt.

28 timmar senare håller jag med alla som säger att boken är bra. Det är så trevligt att följa bokförläggare Martin Bergs liv i Göteborg - både i tid och rum - från ung gymnasist till etablerad bokförläggare, från Djurgårdsgatan till Sprängkullen.

Martin Berg bor och lever i Göteborg med sina två barn men vare sig vi eller Martin vet vart hans vackra och intelligenta fru tagit vägen. Boken handlar om ett vanligt borgerligt "svenssonliv" i min stad, där jag en gång i tiden kände till "alla" gator, men den är också kryddad med ett mysterium - Cecilias mystiska försvinnande.

Förutom Martin och Cecilia finns det en tredje huvudperson - konstnären Gustav Beck. Gustav är Martins bästa vän sen gymnasiet men han är också Cecilias bästa vän. 

Martin och Gustav tillbringar all tid tillsammans medan de går på Hvitfeldska. När vädret är fint skippar de biologilektionerna och drar till Skansen Kronan med var sin "halva special" för att leva Lundell-liv. Där citerar Gustav Baudelaire när han häller upp vodka ”Man måste vara berusad. Det är allt, det är det det gäller. För att inte känna Tidens förfärliga ok som krossar era skuldror och tynger er till jorden, ni måste berusa er, oavlåtligt. Men med vad? – Med vin, med poesi eller med dygd, alltefter behag. Men berusa er!’ "Skål!"

När Martin och Cecilia har varit gifta i ca 10 år, fått två barn och lever ett, i det stora hela, lyckligt liv försvinner Cecilia plötsligt. En morgon när Martin vaknar är hon inte kvar i lägenheten och står inte att finna. Vad var det som gjorde att hon gav sig iväg och vart tog hon vägen?

"Samlade verk" har ett nyanserat och fint språk som gör den lättläst och trevlig att lyssna på. Den har en handling som griper tag i läsaren, har fina personteckningar och håller läsaren i ett fast grepp - den blev en mycket bra och rolig "läsupplevelse".

Ovanjorden

Bokcirkelns decemberbok, Ovanjorden av Mikael Berglund, är en naturlyrisk berättelse om sameland, om förälskelsens kraft och om myggeländet.

Oskar är uppvuxen i Lycksele men har tillbringat många somrar i Ammarnäs tillsammans med sin farfar som var same. Han romatiserar fjället och samelivet.

Sista dagen han vikarierar som förskollärare i Ammarnäs träffar ha Eija och blir ögonblickligen förälskad men Eija är tillsammans med renskötaren Áilo och väntar barn. Oskar utbildar dig i Uppsala men fortsätter att drömma om Eija och om hur "äkta" och fint renskötarlivet är. Till slut finner han på ett sätt att komma tillbaka till dessa människor han "förälskat" sig i men inser så småningom att han är en utböling som aldrig kommer att bli fullt inkluderad. 

I Ovanjord får vi följa med in i samernas värd och inser att de måste få behålla sitt land, sin frihet och sitt sätt att leva.

Boken är mycket vackert skriven och de många samiska orden gör den än mer fängslande. Ett bra grepp för att visa hur svårt det att förstå en främmande kultur.

"När vi gått några kilometer stannar vi och kokar kaffe. Hon skär i gåjkkiebeärgguo i sin gukksie, håller ut åt mig. Fettet flyter upp, speglar himlen, gnistrar i solen. Kaffet är vackert och jag tar gåvan som en välvillig gest men jag skulle inte tacka ja till kött i kaffet igen."

I Ovanjorden ingår också ett inslag av gåtfullhet, som jag inte tillfullo förstod. Kan det vara så att den "svåra" Eija är barnet som försvann från den övergivna gården och det är sitt hem och sitt ursprung hon hela tiden söker?

Den här gången träffades bokcirkeln på Stadsmuseet där vi fick disponera ett eget litet rum och inte behövde störas av att de andra gästernas prat. Ett utmärkt mötesplats för en bokcirkel.

Vermiglio

"Vermiglio, en släktkrönika från alperna" hette den film som biogruppen såg i veckan.

Filmen Vermiglio var med sitt långsamma tempo en perfekt film att se på en biograf. Hade jag sett den på TV skulle jag nog uppfattat den som seg och inte kunnat ta till mig allt som hände. Vermiglio hade två huvudteman - familjen och naturen - med naturscenerier som var otroligt vackra såväl vintertid som på sommaren.

Långt uppe bland bergen eller alperna i norra Italien bor skolläraren och hans stora familj. Skolläraren bestämmer både hemma och i skolan men han är ingen diktator. Familjen lever i ett fattigt men rent och propert hem, där barnen sover tre och tre i varje säng.

Till denna by, högt uppe bland bergen, kommer i andra världskrigets slutskede en dessertör från Sicilien.

Trots eller kanske tack vare att filmen är så  långsam och det inte verkan hända något, får vi vara med om mycket av det som verkligen händer i det "lilla" livet - barn dör, barn föds och barn överges, kärlek blomstrar på flera plan och leder till svek och besvikelse, rivalitet uppstår mellan en pappa och hans vuxne son. Vi får följa med in i en skola där det är ordning och reda trots att alla årskullar går i samma klass och vi för möta en lärare som på sin fritid lär gamla människor läsa. Allt detta, och mycket mer, händer i den vackraste av miljöer - de italienska alperna.

När vi efter filmens slut slagit oss ned för att äta våra vanliga tapas - lammracks och räkor i vitlökssås - var vi alla fyra överens om att Vermiglio var en toppenfilm.

Skissernas museum

Vi kom till Lund sent fredagkväll. Lördagen ägnade vi åt domkyrkan och spexet samt lite kortspel i hotellets fina vardagsrum men söndagen var blank - vårt tåg hem skulle inte gå förrän klockan tre.

När vi ätit hotellfrukost gick vi än en gång till Momors Bageri - har man hittat det perfekta bageriet är det lika bra att hålla fast vid det. Trevligt nog kom även Ludvig XIV och höll oss sällskap trots att han haft två föreställningar dagen innan.

När kungen skulle ge sig iväg till sin sista föreställning promenerade vi andra genom Lund till Skissernas museum. Tyckte Lund var en fin stad med många låga, vackra hus. Den låga bebyggelsen gjorde att stan kändes mjuk och öppen. Tror att det kan vara ännu finare i Lund på sommaren när det blommar i alla trädgårdar.

Det tog oss ungefär 15 minuter att komma fram till museet och då blev vi imponerade igen.

Skissernas museum ingår i Lunds universitet och är ett unikt konstmuseum med fokus på den konstnärliga kreativa processen. Här finns världens största samling av skisser, modeller och förlagor till svensk och internationell offentlig konst - kan man läsa på deras hemsida.

Vi hade turen att komma precis när de startade en guidad visning med en mycket bra guide.

Maria Miesenberger

Museet var så trevligt och konstnärligt uppbyggt. Trots att vi såg så mycket konst såg vi bara 4% av museets samlingar (om jag minns rätt). Ett av de roligaste museer jag varit på, på mycket länge, och kul att de hade skisser till många konstverk jag sett på sina "riktiga" platser.

Sjömanshustrun

Strindberg

Spanska inbördeskriget

Vår guide berättade att det också fanns några original på "Skissernas" bl.a. Sonia Delaunay som jag blev "bekant" med på Birkagården och ....

... Matiss som vi "träffade" när vi var i Nice.