Skissernas museum

Vi kom till Lund sent fredagkväll. Lördagen ägnade vi åt domkyrkan och spexet samt lite kortspel i hotellets fina vardagsrum men söndagen var blank - vårt tåg hem skulle inte gå förrän klockan tre.

När vi ätit hotellfrukost gick vi än en gång till Momors Bageri - har man hittat det perfekta bageriet är det lika bra att hålla fast vid det. Trevligt nog kom även Ludvig XIV och höll oss sällskap trots att han haft två föreställningar dagen innan.

När kungen skulle ge sig iväg till sin sista föreställning promenerade vi andra genom Lund till Skissernas museum. Tyckte Lund var en fin stad med många låga, vackra hus. Den låga bebyggelsen gjorde att stan kändes mjuk och öppen. Tror att det kan vara ännu finare i Lund på sommaren när det blommar i alla trädgårdar.

Det tog oss ungefär 15 minuter att komma fram till museet och då blev vi imponerade igen.

Skissernas museum ingår i Lunds universitet och är ett unikt konstmuseum med fokus på den konstnärliga kreativa processen. Här finns världens största samling av skisser, modeller och förlagor till svensk och internationell offentlig konst - kan man läsa på deras hemsida.

Vi hade turen att komma precis när de startade en guidad visning med en mycket bra guide.

Maria Miesenberger

Museet var så trevligt och konstnärligt uppbyggt. Trots att vi såg så mycket konst såg vi bara 4% av museets samlingar (om jag minns rätt). Ett av de roligaste museer jag varit på, på mycket länge, och kul att de hade skisser till många konstverk jag sett på sina "riktiga" platser.

Sjömanshustrun

Strindberg

Spanska inbördeskriget

Vår guide berättade att det också fanns några original på "Skissernas" bl.a. Sonia Delaunay som jag blev "bekant" med på Birkagården och ....

... Matiss som vi "träffade" när vi var i Nice.

Att passa tiden

Min blogg ska visa hur en tidlös person (=pensionär) använder sin tid. För det mesta fungerar mitt tidlösa liv bra - kommer alltid i tid, behöver inte jäkta - men ibland går det åt skogen (oftast utan min förskyllan).

När vi skulle åka till Lund och titta på spexet "Giftiga damer", där ett barnbarn spelar Ludwig XIV, träffades lillebror, maken och jag på centralen en timma innan tåget skulle gå - trodde jag. Men det visade sig att vi var där alldeles för tidigt - tåget kom inte. Vi fick vänta och vänta och byta perrong och gå in och värma oss. Till slut, efter 2 (1+1) timmars väntan, började vi rulla söderut. Vårt tåg utnyttjade verkligen begreppet tidlös. Det "la inte på ett kol" för att komma ikapp så när vi kom fram till Lund var vi en och en halv timme sena.

I Lund bodde vi på fina "Lilla Hotellet". Dottern hade bott där natten innan så vi möttes av en hälsning när vi klev in i vårt rum.

Vi började vårt lundensiska besök med att gå till domkyrkan och titta på det astronomiska uret, som byggdes 1425, och nu ingår i Sveriges kulturkanon. 

  

Tycker man kan kalla detta mästerstycke för ett tidlöst ur. Delar av det pampiga verket är alltså 600 år gamla men det visar fortfarande rätt tid. Jag stannade kvar i kyrkan tills klockan blev 12. Då slog de två riddarna, högst upp på uret ihop sina svärd 12 gånger. Sen öppnades en port, längre ned på uret, och de tre vise männen gled förbi Maria o Jesusbarnet.

Barnbarnet var dock inte tidlöst - hade en viktig tid att passa. Han skulle spela på nätet exakt klockan tolv och då spelade det ingen roll vad som hände på kyrkouret. Han hade hittat det perfekta stället "Mormors bageri" där man både kunde spela och fika.

Prick klockan tre började spexet "Giltiga damer" på Stenkrossen och vi var förstås där i god tid. Föreställningen inleddes med att en av spexarna kom in på scenen med ett stort ur i handen och drog, passande nog, en massa vitsar om hur mycket tiden är urled, hur urtråkigt allt kan vara osv.

Sen lät vi oss roas i tre timmar med spexare som pratade dialekt från landets alla hörn. Ludvig XIV, som var anledning till vår resa, "pratade franska" med Mozart, som var den mest tidlösa av alla. Han var nästa 100 år före sin tid.

Lime

Så fort man ska laga en rätt med asiatisk touch ingår det lime. "Pressad saft från två lime" - kan det stå i recepten.

Lime säljs inte sällan till extrapris - om man köper flera stycken. Det ligger därför ofta några "limear" i min grönsakslåda. Att det ingår limesaft i en rätt är alltså inget problem, tvärt om - jag gillar smaken. Problemet är att det är så otroligt svårt att pressa ut saften.

I stugan har jag en elektrisk citruspress och det är möjligt att den skulle funka bättre än den manuella jag har i stan. När jag ska följa ett recept där lime ingår jobbar både maken och jag oss trötta i våra ansträngningar att pressa ut saften ur dess hårda frukter.

Det måste finnas något hjälpmedel som underlättar jobbet tänkte jag och gick in i en välsorterade husgerådsaffär och frågade. "Jo visst har vi en limepress" - blev svaret. Köpte den på direkten (inte särskilt dyr heller).

Några dar senare skulle jag laga Zeinas "Japanska laxsida med chilimajonäs och glasnudelsallad" och då var det en evig tur att jag hade min nya limepress, för det kändes som det ingick "litervis" med limesaft i rätten.

Sen kunde jag utan muskelvärk i armarna bjuda mina "plumpkompisar" på asiatisk inspirerad mat innan vi började med kvällens allvarstyngda uppgift - att gå hem med seger i plumptävlingen.

Stadsvandring

Det sista året, sen jag ramlade och gjode illa ryggen, har det varit dåligt med "stadsbesök".

Jag har åkt in till stan, uträttat ärenden och åkt hem igen. Nu, när det har blivit aningen bättre i ryggen, är det dags. Tror förbättringen beror på att jag konsekvent ägnat mig åt stillasittande - kanske det bästa sättet att läka onda ryggar.

Hade stämt träff med min gymnasiekompis för lunch, rundvandring och ev lite shopping. Vi träffades utanför Åhléns och började direk med lunch inne på kulturhuset. Passade mycket bra eftersom jag föregående kväll sett ett TV-program om Peter Celsing - kulturhusets arkitekt. Vi valde båda att äta skaldjursgryta - lät väldigt gott men blev tyvärr en besvikelse. Kaffe fick vi dricka någon annanstans.

Det var mycket folk på stan - näst intill trängsel. Roligt att komma ut i vimlet igen. Kändes som en evighet sen sist. Allteftersom vi gick hoppade vi över den ena affären efter den andra - överallt var det för mycket folk. Till slut återstod bara besöket på julpyntade "Svenskt Tenn".

Precis som tidigare år ringlade sig en lång kö utanför dörren. Vi insåg båda att vi måste skippa också den här affären. Det gick bara inte att stå i kö när vinterkylan gjort entré - kallt och blåsigt. Men så gick vi runt hörnet och hittad en bakdörr - helt utan kö.

Inne i affären tittade vi runt bland alla fina dukningar och slog oss ned i deras konditori för att få det efterlängtade kaffet (dock inte jag som tillfälligt slutat med kaffe) och en riktigt god fruktkaka indränkt i punsch.

Innan vi tog tunnelbanan hem gjorde vi en runda i Östermalmshallen bland alla gosaker och jag måste erkänna att jag saknat att strosa runt i stan.

Huckleberry Finns äventyr

"Det är härligt att leva på en flotte" säger Huck i boken om Huckleberry Finn som Mark Twain skrev redan 1887.

Jag blev chockad över hur Huck tänker och resonerar. Svarta slavar och vita fria människor förefaller vara två olika raser och den vites "äganderätt" över en slav är självklar. Hur kunde Huck resonera som han gjorde och hur mycket av detta sätt att tänka finns kvar än i dag? Jag vet att boken skrevs för 150 år sen och jag vet att mycket har förändrats men hur kunde den frihetsälskande Huck vara så låst i sina tankebanor. Jag är också förvånad över att slaveriet kunde vara så utbrett - det upphörde ju efter inbördeskriget 1864-65 (20 år innan boken skrevs).

Huckleberry Finn är uppvuxen hos änkan Douglas och hennes syster Miss Watson i  Missouri men kidnappas och hålls inlåst av sin alkoholiserade far. När Huck lyckas fly kastar han skulden för sitt försvinnande på en okänd mördare. Strax efter sin flykt stöter han på Miss Watsons slav Jim som också flytt eftersom han hört att Miss Watson ska sälja honom. Tillsammans ger de sig ut på äventyr på en flotte i Missisippifloden - ett äventyr som vi få följa med på.

Man fascineras av hur "fritt" livet var för 150 år sedan. När man behövde mat kunde man skjuta en fågel eller lägga ut metrevar i floden. Sen kunde man steka fångsten över öppen eld.

Boken "Huckleberry Finns äventyr" karakteriseras som en ungdomsbok, en pikareskroman, men jag tror inte man ska vara alltför ung när man läser denna fördomsfulla bok, som var svår att låna (fanns 1 ex). Har troligen rensats bort från bibliotekshyllorna. Man vill väl inte längre låna ut böcker där N-ordet används hela tiden, inte ens om det är en klassiker. Jag fick nöja mig med en tunn läsalättbok, där historien är återberättad av Maj Bylock. När jag till slut kunde låna den "riktiga" boken hann jag inte läsa den för då var det dags att åka till Karlacafé och diskutera innehållet. 

Medan jag väntade på biblioteksboken lyssnade jag på Hasse Alfredsson, när han läste den ursprungliga utgåvan. Roligt att lyssna på Hasse As inlevelsefulla uppläsning men jag tycker inte om hans sätt att ge röst åt slaven Jim - gjordes på ett förnedrande sätt. "Läsalätt" varianten av Huckleberry Finn innehöll allt men var mycket komprimerad och tråkig - saknade "nerv". Ska man läsa eller lyssna på boken ska det vara den "riktiga" där Huck själv berättar så detaljrikt.

Det är inte utan att det är sprännande att följa med på färden utför Missisippifloden där Huck ljuger sig ur de mest prekära situation.

Jim är mycket skrockfull och tror att alla motgångar de har på sin resa beror på att han hittat ett ormskinn. När Jim tror att friheten är inom räckhåll blir han både lättad och glad och drömmer om att befria sin fru och sina barn. Då drabbas Huck av dåligt samvete och ångrar att han svikit Miss Watson, som aldrig gjort honom annat än gott, och tycker ordspråket "Ge en neger en tum och han kommer att ta en hel aln" har fog för sig. Men när Huck lärt känna Jim mer tror han att svarta kan tycka om sina familjer lika mycket som vita kan och hur dåligt samvete han än har gentemot Miss Watson, kan han inte svika sin mörke vän Jim genom att ange honom. Huck börjar sakta inse att Jim också är en människa och förmodligen är han vit invärtes.

"Huckleberry Finns äventyr" är underhållande, stundtals rolig men också beklämmande. I längden blir den lite "tradig". Det märks att boken skrevs för mycket länge sen. Jag uppfattade inte boken som kritik mot rasdiskriminering utan som en fantasibok över en ung pojkes liv i ett segregerat USA på 1880-talet men det gjorde inta alla i cirkeln.

Vi träffades på Karlacafé en fin höstdag när tunnelbanan krånglade.

Hemma igen

Trots att det är roligt och spännande att resa bort är det skönt att komma hem igen. Så skönt att få sitta i soffan en hel dag utan dåligt samvete - man har ju en hel veckas promenerande i bagaget.

Samtidigt känner man sig lite ledsen för att "semestern" är slut och att ha behövt lämna härliga Frankrike. Vad göra?

Jo, man hyr de fina filmerna "Nyckeln till Provence 1 och 2" och kan fortsätta att njuta två kvällar till av livet i Sydfrankrike - och det hemma i soffan.

Jag har sett filmerna om "Den lyckliga familjen", som i början av 1900-talet hyr ett hus uppe bland bergen, flera gånger och tycker alltid de är lika bra. Familjens vistelse bland de timjansdoftande bergen påverkar huvudpersonen Marcel Pagnos fortsatta liv. Marcel Pagno blev med tiden en känd författare och filmare. Filmerna "Nyckeln till Provence" bygger på hans självbiografi.

Halv portion

Vi bor centralt i Nice mellan Plats Garibaldi och hamnen - bara fem minuter från spårvagnen som går till flygplatsen. Sist vi var här, för sju år sen, bodde vi i samma område. Ett perfekt ställe att bo på.

Vår lägenhet är bra. Den är lik den vi har i Stockholm - ett kombinerat vardagsrum och kök och ett sovrum. Aningen mer komprimerad men med samma funktioner och lika välutrustat som hemma. När vi har varit ute en hel dag känns det som att komma hem när vi kliver över tröskeln till vår lilla studio.

Våra kvarter är fulla av människor och liv. Tvärs över gatan ligger vårt lilla bageri där vi köper frukostbröd. Runt hörnet finns en Mono prix där vi köpt ost, skinka, yoghurt och juice. Det finns massor med restauranger, där det sitter fullt med folk. Dessutom finns det andra affärer och verkstäder men dom har vi inte hunnit utforska.

Vårt bageri

Vad som skiljer gatubilden här jämfört med hemma är alla motorcyklar och vespor - hur många som helst. 

Sen tycker jag också att man ser betydligt fler som röker, både utomhus och på restauranger. Eftersom man mestadels röker elcigaretter är det tillåtet att röka inomhus.

Det blev inga ostron den här gången. När vi under vår sista dag hade gått runt udden, tagit hissen upp till Mont Boron, beundrat utsikten, gått ned till Gamla stan och förfriskat oss, var det dags för lite vila innan vi skulle äta middag. Det fanns helt enkelt inte utrymma för några ostron i år.

Varje kväll när vi ätit middag ute har jag fått för stora portioner och fastän jag lämnat kvar hälften har jag krupit i säng proppmätt. Idag dristade jag mig till att säga "demi-portion". Kyparen fattade galoppen på direkten och serverade en halv portion - precis som jag ville.

Jag tycker alla fransmän vi mött har varit trevliga och hjälpsamma till skillnad från när vi var i Frankrike 1971. Dock, ska sägas, att när maken frågade en man som jobbade på stationen Nice Ville, hur man kunde köpa biljetter blev han utskälld "efter noter" men eftersom vi inte fattade vad han sa blev det bara komiskt.

Till och med vädret har överträffat sig självt. Vi skulle enligt prognosen få tre dagar med bra väder och tre dagar med regn. Det blev bara en regnig dag och den utnyttjade vi med en tur till Menton. Vår sista dag var toppenfin - kändes som högsommar. Men nu är Nicevistelsen slut. I morgon bitti tar vi spårvagnen hem - i alla fall den första biten.