Tredje gången gillt

Någon taklagskrans blev det aldrig men en liten lavendelbukett hängde allt i dörren  när vi i går, under pompa och ståt, invigde vårt nya växthus.

Trots att två växthus har blåst sönder ger jag inte upp. Ville ha ännu ett och lyckades efter mycket övertalning få sonen att lova hjälpa mig.

Här åker det gamla växthuset till tippen

Mätte grunden till mitt gamla hus och beställde snabbt ett nytt - med samma mått - trodde det skulle underlätta jobbet. Efter någon vecka levererades det.

Den nya ramen byggs ovanpå den gamla - allt för att huset ska bli vindtåligt.

Här kommer mitt nya hus i en bil

När jag läste monteringsanvisningarna var jag glad att jag skulle få lite hjälp att skruva ihop alla delarna.

Det blev ett drygt jobb för sonen - min insats behövdes, turligt nog, aldrig. Dåliga instruktioner och för korta skruvar underlättade inte jobbet.

Men till slut stod det där och prydde verkligen sin plats.

En blåsig kväll invigde vi huset med CocoCola och Prosecco.

Sonen klippte bandet...

.... och jag läste en dikt.

Ett skelett av klen metall
med plast ditsatt efter krånglig mall.
Glaset blänker o ramen är rak,

stackars A har skruvat o svurit över denna sak.

Vi har fått ett tempel av aluminium o list
Här ska vi odla tomater på kvist
När grannen tittar snett o sur
på vår nya arkitektur
öppnar vi dörren med ett knarrande besked 
o flyttar liv, grönska o drömmar hit ned.

För här ska vi odla gurka, chili o melon
o leva i en grön och lycklig symbioszon.
Skål för vår hydda i aluminium och glas
Här ska vi svettas, dricka vin o ha små kalas.

Sen gick vi in och åt invigningsmiddag.

Fotboll, fotboll, fotboll

Det känns som det är stor fotbollstävling varje sommar - i år är det VM. Tävlingarna är förlagda till Mexico, USA och Kanada, så matcherna spelas väldigt sent. Vi tittar på de flesta men aldrig de som går mitt i natten. Jag gillar att slå mig ned framför TVn klockan nio på kvällen och avsluta dagen med en spännande fotbollsfight.

Vi har haft ett fantastiskt sommarväder med 25 - 30 graders värme nästan varje dag. Eftersom det varit minst lika varmt på andra sidan "pölen" har man lagt in två vattenpauser i varje match - omöjligt att orka springa i 45 minuter utan vätskepåfyllning.

Under dessa vätskepauser är det reklam. Jag fastnade för den stora hamburgerkedjans inslag med WM-muggar. Kommer att bli ett bestående minne från WM-sommaren 2026 tänkte jag och köpte en "Big Mac", som vi delade, till lunch.

Några dar senare åkte en liten pojke och jag och köpte nio nuggets till vår lunch. Nu hade jag två snygga saftmuggar.

Sen fick jag en tredje i present. Efter Göteborgsbesök kom det en glad kille uppför trappan med den bästa av muggar i handen - David Beckhammuggen.

Det börjar bli ont om tid. Bara två matcher kvar och det fattas fortfarande tre  muggar.

Vi skulle få en fjärde om vi stannade i i Torp på hemvägen från en utflykt till Halland där vi ätit lunch men inte middag. Sagt och gjort!

Vi var tre som delade på en lunch

Men ack, ack, ack - muggarna var slut! Blev så besviken. Först går man ut stenhårt med reklam där WM-muggen är dragplåster och så visar det sig att man inte laddat upp med tillräckligt många. Är det kanske dags för bojkott av ett företag som inte håller vad dom lovar?

Levrad grädde...

... låter inget vidare. Därför säger vi aldrig så i Sverige för den tjocka grädde som engelsmännen brer på sina scones. Vi behåller i stället det engelska uttrycket "clotted cream" oöversatt.

Vi har huset fullt med barn och barnbarn och blir därför ofta bjudna på en massa god mat. Idag serverades det t.ex. nybakade scones med clotted cream och två sorters marmelad till frukost. Hur lyxigt som helst.

Det tar minst två dygn att fixa hemmagjord clotted cream. Först ska man sätta in en form fylld med tjockast möjliga grädde i ugnen och låta den stå där i si så där 10 timmar i 80⁰ värme. Grädden kommer då att klumpa ihop sig och blir nästan som ostmassa. Sen, när "ostmassan" svalnat ska den in i kylskåpet och tjockna till ytterligare. Efter någon dag är den klar. Då lyfter man upp "massan" skedvis i en skål. Kvar på bottnen bli en tunn vassleliknande vätska, som man kan använda när man bakar.

Sen är det bara att baka sconsen, duka fram och ägna sig åt en stunds njutningsfullt ätande.

2011 gjorde maken och jag en fotvandring i Cornwall. När vi efter en lång dags promenerande kom fram till ett ställe där de serverade te med scones och clotted cream var vi tvungna att gå in och prova denna engelska specialitet. Tyvärr var creamen slut så den gången blev det ingen provsmakning men när vi under vår tågluff kom till York passade vi på och nu har jag till och med kunnat sitta på altanen och äta denna engelska delikatess. Om man vill veta mer om clotted cream står det att läsa i den trevliga bloggen "Bara brittiskt".

Orangeri

Strax utanför Göteborg ligger 1700-tals slottet Gunnebo, som numera ägs och drivs av Mölndals kommun. Ett trevligt utflyktsmål som vi besökt många gånger.

Från början fanns det ett orangeri i slottsparken, där den förste ägaren, John Hall, vinterförvarade sina apelsinträd. Men orangeriet hade förmodligen någon typ av konstruktionsfel för det revs efter några år.

2012 började man bygga ett nytt orageri efter de ursprungliga ritningar och med samma byggmetoder som man använt på 1700-talet. På detta sätt trodde man att man kunde få de gamla hantverksmetoderna att leva vidare.

Vi åkte dit ett flertal gånger och tittade på hur orangeriet sakta men säkert tog form men det gick väldigt långsamt. Ibland såg vi inte vad som hänt från det ena året till det andra. Till slut gav vi upp. Det skulle nog aldrig bli klart.

I år tyckte vi det dags att göra ett uppföljningsbesök och då visade det sig, hör och häpna, att orangeriet var klart!

Vi fick gå in och titta i byggnaden och blev mycket imponerade men ska jag vara riktigt ärlig tyckte jag nog att det fortfarande såg lite halvfärdigt ut.

Ska det se ut så här?

Sen avslutade vi besöket på Gunnebo med en vegetarisk lunch gjord på grönsaker man skördat i trädgården.

Kamp på liv och död

När jag lyssnat klart podden om Hemingway fortsatte jag lyssna på en av hans mera kända böcker. I "En fest för livet" berättar en gammal Hemingway om livet i sin ungdoms Paris

Sen hade jag tänkt lyssna på "Och solen har sin gång" men den fanns inte på min lyssnarsite så jag valde i stället "Den gamle och havet" - boken som gav honom Nobelpris. Läste "Den gamle" för länge sen men kom bara ihåg hur den slutade - inte så mycket mer. Intressant att Hemingway kunde skriva en hel bok om en fisketur.

Hela historien bygger på en kraftmätning mellan en gammal man (den gamle) och naturen. 

Den kubanske fiskaren Salvador har inte fått en enda fisk på över 80 dagar. Pojken som hjälper honom får därför inte fortsätta att jobba för honom eftersom föräldrarna tror att Salvador drabbats av otur.

"Den gamle" bestämmer sig då för att ge sig ut ensam och seglar längre ut än någonsin förr. Där dröjer det inte länge förrän han får napp men vad är det han har fått på kroken?

Medan den ensamme gamle mannen kämpar och kämpar med den gigantiska svärdfisk han har fångat reflekterar han över sin rätt att döda detta vackra djur som kämpar för sitt liv lika hårt som han själv gör.

Läste att Hamingway inte hade haft någon framgång med de böcker han skrivit innan han skrev "Den gamle" och att boken egentligen skildrade hans egen skrivkramp.

"Den gamle och havet" har den enkla, avskalade stil som är karaktäristisk för Hemingway. Den är lättläst och spännande och handlar som så ofta hos Hemingway om en macho man och hans kamp. När den gamle säger "En man kan förgöras men inte besegras"  förstår jag dock inte vad Hemingway menar.

Veddö

Mest varje sommar gör vi och våra släktingar i Lysekil en utflykt för att lära känna en ny plats i Bohuslän. Vid det här laget har vi tittat på klovan i Bottna och besökt Väderöarna, Åstol, Koster och Hållö men vi har också gjort en repa inåt landet - till Ulkeröds gård i Hedekas.

Kaprifol

Vresros

Stor blåklocka

Ett helt fält med orkidéer

Nu var frågan vart vi skulle åka i år. Det finns fortfarande massor med små fiskelägen utefter kusten som vi inte besökt men har man sett tre har man sett alla (så lika är de).  Efter mycket funderande bestämde vi oss för att än en gång besöka ett naturreservat. Men då kom naturligtvis frågan: Vilket skulle vi välja?

Veddö, någon mil norr om Fjällbacka, visade sig bli ett ganska bra val. Mycket vackert och lättgånget ända till den sista etappen - då förändrades allt. 

Från att ha gått på ängar fick vi börja klättra i berg. Lite tufft för en tant som har ont i ryggen. 

Men vi klarade det och kunde efter si så där 3 km åka till Hamburgsund och äta en välförtjänt lunch/middag.