Rötter

Vi har gjort två "fotspårsvandringar" - en i spåren efter maken och en i spåren efter min mamma.

Gård där min mamma växte upp

Äldsta dottern sa för någa år sen att hon ville gå i sin pappas fotspår. Alla vi andra hängde på och insåg att det var roligt att "upptäcka" sin historia. Sen fortsatte vi något år senare med min mamma. I båda fallen kunde vi prata med släktingar och få information.

Nu är det snart dags att lära känna min pappa lite mer på djupet. Insåg direkt att det inte skulle bli lätt eftersom jag inte har några släktingar att rådfråga. På min pappas sida hade jag tre kusiner - alla mycket äldre än jag. Jag träffade dom några få gånger när jag var liten men har aldrig haft någon kontakt med dom, inte sett dom på över 50 år. Passade dock på att googla på min yngsta kusin och det visade sig att hon bodde i Gävle och var 92 år. Kanske läge att besöka henne när jag åker norrut.

Jag visste att mina farföräldrar kom från Skredsvik (en del av Uddevalla) där familjen haft ett båtvarv. När vi nu var ensamma kvar i stugan och hade en helt "tom" dag hoppade vi därför in i bilen och satte kurs mot Skredsvik.

Skredsvik var ett av de minsta samhällen jag sett. Det bestod av en kyrka - affären var nedlagd, skolan likaså men i skolhuset huserade hembygdsföreningen. Kanske går att kontakta dom.

Vi åkte mot havet - ett båtvarv måste ju ligga vid vattnet. Där träffade vi två personer från trakten som kände till det gamla varvet och bröderna som drivit det.

Vi fick veta att varvet legat i Studseröd så vi begav oss dit (på Wikipediasidan om varvet omnämns mina släktingar). På "Prisma - Västra Götalands digitala industrihistoria" finns ett kapitel "Bröderna Olsson & Co, Båtvarv, Skredsvik" som jag tror handlar om varvet som drevs av min pappas farfar, hans söner (en var min farfar) och senare också av min pappas kusiner (nio söner till en av min farfars bröder). Min farfar lämnade varvet och Skredsvik någon gång i slutet av 1800-talet för att starta ett nytt varv i Halmstad men det har jag inte hittat några uppgifter om.

Bilden hämtad från Prisma Västra Götaland

Studseröd var en liten håla det också och helt folktom. Fanns inte ens någon att fråga men vi gick runt och tittade och tyckte det kändes rimligt att min pappas farfar, hans söner och sonsöner en gång i tiden byggt båtar just där - där det nu anlagts en marina.

Nu måste jag fortsätta att "forska" så vi har något substabsiellt att visa om ett år.

Sommarprojekt

Varje år har vi ett sommarprojekt. I år gällde det att bygga en våningssäng till lillstugan. Jag kommer med idéer och uppslag - maken verkställer.

I vår lillstuga på 30 m² har vi haft fem olika möbleringar. Otroligt mycket eftersom jag normalt aldrig möblerar om.

Först hade vi bäddsoffa och våningssäng. Det föll inte bra ut - ingen var nöjd.

Vi ersatte då våningssängen med en utdragbar säng. Inte heller det blev bra - för trångt när man skulle bädda.

Då flyttade vi den utdragbara sängen till soffans gamla plats och skaffade en ny våningssäng. Blev tyvärr inte optimalt den gången heller. Den nya placeringen av den utdragbara gav inte tillräckligt rörelseutrymme.

Vid fjärde försöket fixade vi en platsbyggd våningssäng och fick på så vis två våningssängar - en i metall och en platsbyggd. 

Inte så snyggt men fick duga. På direkt fråga, från mig, hur det gick att sova i lillstugan fick jag svaret att sängen i metall var obekväm och knarrade.

Då inleddes årets sommarprojekt.

Den här sommaren har "vi" alltså fixat ännu en platsbyggd våningssäng och skaffat ny madrass. Femte sängalternativet får bli det sista!!

Nu tror och hoppas jag att våra gäster ska trivas och sova gott i våra fina väggfasta, oknarriga sängar med dubbla madrasser.

Vad har gått sönder i år?

Varje år, när vi kommer till stugan, har alltid något gått sönder. På ditvägen brukar vi  fundera över vad som kan ha hänt den här vintern. Vi byter och vi byter ut. Förra året var det diskmaskinen. I påskas var det lilla varmvattenberedaren. Nu var det ugnen!

Jag ringde i vanlig ordning och kollade om det var möjligt att reparera det trasiga värmelementet. Samtalet slutade, som det nästan alltid gör, med orden: "Det bli billigare och bättre om du köper en ny ugn".

Maken tittade ut en lämplig. Plockade ut den gamla, åkte till det stora varuhuset och lämnade tillbaka den och åkte hem med en ny ugn. Bar och slet för att få den på plats.

Då trodde vi att årets reparation var klar men nej, nej, nej! Vi hade råkat köpa en ugn där displayen "pratade" engelska.

Mycket svårtolkad. Dessutom stod texten i manualen enbart på svenska - inte lätt att fatta hur de olika språken hängde ihop - fick göra en egen manual. Att "Force" betyder "Varmluft" är inte självklart - i alla fall inte för mig.

Översättningsmanual på kylskåpet

Dessutom hoppade texten på displayen omkring, vilket gjorde den omöjlig att läsa. På kundsupporten försökte de hjälpa till men hittade ingen lösning. Till slut fick jag rådet att slå av strömmen i minst en halvtimma (det låter som det urgamla rådet att trycka Alt+Ctrl+Del vid problem). Det hjälpte naturligtvis inte.

Då tog vi bilen och åkte tillbaka till det stora varuhuset, för att på plats se hur displayen skulle uppföra sig. Oturligt nog hade man just den här dagen kopplat bort strömmen från alla vitvaruprodukter!

Jag fortsatta min dialog med kundsupporten. Till slut lovade det att skicka en servicetekniker. Vi började smått misströsta - skulle vi någonsin få en fungerande ugn igen? Om en 3-4 dar skulle serviceteknikern höra av sig. Kommer han att finna en lösning på våra svårigheter att förstå vår nya ugn?

Redan samma eftermiddag ringde de emellertid från serviceförtaget och meddelade att de beställt en ny display som de skulle komma och sätta in - så fort de fått hem den. Oddsen steg - vi kanske skulle få en ugn till slut med inte innan midsommar.

Den 11 augusti kom så serviceteknikern till stugan och tittade på displayen och sa "Det är inget fel på den här".

Man känner sig inte direkt upplyft när man inser att man inte längre begriper något - inte ens förstår hur en display fungerar.

Sommarkultur

Vi blir färre och färre i stugan. Nu, när vi bara är fem, passar det bra att göra utflykter. Vår första gick till Ornunga, där ett barnbarn skulle delta på en spelmansstämma.

Vi packade lunchkorgen och gav oss i väg vid tvåtiden. Så fort det dök upp ett fikaställe, skulle vi stanna och äta men vi körde och körde utan att hittade ett enda bord utefter vägen. Stämningen inne i bilen försämrades successivt allteftersom blodsockret sjönk.

Till slut såg vi en skylt med texten Koberg. "Perfekt", sa jag, "vi åker in där. I slottsparken finns det säkert bord för besökare". Men tji fick jag. Slottet var privat. Man fick inte ens komma i dess närhet.

Strax efteråt dök det dock upp ett litet hus där man sålde "lyxmat" tillverkad av råvaror från slottet. Vi svängde in och kunde äntligen äta vår försenade lunch. Det var i "grevens tid" kan man säga fastän han (greven) inte låtit oss komma i närheten av slottet.

Landsvägen strök förbi huset så det var ingen ideal plats men i ett nödläge får man ta till vad som "erbjuds"

När vi fått upp blodsockret och humöret var på topp hos småkillarna, gick maken in och köpte korv och ost och betalade 3000 i stället för 300!! Sen bar det av igen.

"Det är inte lätt att Swisha alla gånger"

Här ser man ju slottet!

När vi närmade oss Ornunga blev jag orolig att jag missuppfattat något. Vägarna blev allt mindre, husen låg allt glesare och skogen blev allt tätare. Då jag för tjugonde gången sa "Det här kan inte vara rätt" dök den upp - Ornunga gamla kyrka ..

..och så befann vi oss på spelmans-stämman.

Klockan sex spelade barnbarnets grupp "Finn fem fel" i stora tältet. 

Så trevligt och roligt att få lyssna när de spelade. 

Vi stannade kvar och lyssnade på ännu en grupp sen åkte vi hem mätta, glada och nöjda (fyra av oss hade ätit hamburgare, den femte valde kolbullar). 

Jag var speciellt nöjd med att få åka hem och sova i min egen säng och slippa ligga i ett blött tält i Ornunga.

Hägring 38

Jag började sommaren med att läsa bokcirkelboken "Hägring 38". När jag var klar började jag om igen men andra gången läste jag den inte utan lyssnade i stället på Stina Ekblads fina och nyanserade uppläsning.

Kjell Westös bok "Hägring 38" handlar, till det yttre, om advokat Thune, som är nyskild och lätt deprinerad, hans sekreterare fru Wiik och onsdagsklubben.

Onsdagsklubben består av åtta välbeställda män, gamla vänner, som träffas en onsdag i månaden. De dricker, äter och diskuterar politik men meningsskiljaktigheterna mellan medlemmarna blir allt större. Thune fundera på om det är dags att upplösa klubben.

Onsdagsklubben fick mig att tänka på Eivind Jonssons bok "Krilon" och den söndagsgrupp som träffades i hans bok. Handlingen i "Krilon" tilldrar sig 1941, när kriget redan brutit ut. I boken blir Krilon ovän med sina forna kamrater när han hävdar att man alltid måste ta ställning - det går inte att vara neutral. Samma sak säger Mikael Wiehe i sitt sommarprogram 2025.

I Hägring 38 har kriget ännu inte brutit ut men man anar vad som väntar och även här måste man ta ställning - för eller emot Hitler, för eller emot judar. Advokat Thune är humanist och liberal och ogillar vad som händer i Tyskland.

Weimarrepubliken existerar inte längre, eftersom Hitler tagit makten, men republiken påverkar fortfarande livet. Roligt att jag har min kurs om Weimar i så färskt minne. På ett ställe omnämns bl.a. filmaren Leni Riefenstahl, som vi pratade om på kursen.

Fru Wiik har i början en underordnad roll. Man får inte veta så mycket om henne mer än att hon är mycket ensam. Men undan för undan anar man vad hon fått utstå under inbördeskriget. Hon är inte bara den duktiga sekreteraren fru Wiik utan också den filmälskande Matilda och den av ångest och mardrömmar söndertrasade Miljafröken.

En dag, när onsdagsklubben träffas, känner fru Wiik igen rösten på en av klubbmedlemmarna och får möta kapten - den man hon helst av allt velat glömma. Detta möte för henne tillbaka till 1918, då hon som "röd", satt i svältläger och utsattes för de "vitas" övermakt.

Hägring 38 är både spännande och intressant. Den är lättläst, har fina miljöbeskrivningar med många detaljer. Boken handlar om relationer i det "lilla livet" samtidigt som detta liv kopplas ihop med stora händelserna i dåtidens Europa. Det "gammaldags" språket passar fint ihop med den tid boken handlar om. 

Jag tyckte "Hägring 38" var bra.

Sommarfiske

Varken i år eller i fjol har det funnits makrill i Gullmarn. I år fick vi reda på det direkt när vi kom till stugan och då tyckte maken det var lönlöst att sjösätta båten. Jättetråkigt - tyckte jag - men vi har funnit oss väl tillrätta som landkrabbor.

När de stora grabbarna skulle åka till Göteborg och roa sig, passade maken, dottern, hennes lille kille och jag på att göra en utflykt till Lysekil. Vi åkte till det fantastiska promenadstråket, som man byggt utmed vattnet. Där åt vi vår medhavda lunch och njöt av väder och utsikt. Sen skulle det spelas minigolf - även en liten pojke måste få göra något extra ibland.

På hemvägen handlade vi fisk. Om man inte kan fiska själv får man åka till Bengts i Lysekil. Bengt säljer både det ena och det andra i fiskväg. 

Vi köpte små havskräftor, vittling (som vi brukade fiska själva innan den försvann från "våra fiskevatten") och tonfisk. Bengt hade också seabass och marulk. Seabass kallas på svenska havsabborre. Tror aldrig jag ätit havsabborre men när vi vandrade i Cornwall 2011, för 14 sen, såg vi när fiskarna kom i land med sina fina fångster av abborre.

Trodde inte man kunde fiska havsabborre i Sverige och det visade sig att de havsabborrar som var till salu hos Bengt hade fiskats i Turkiet. Befinner man sig på västkusten måste man äta fisk som är fiskad här tänkte jag och köpte tonfisk!!

När vi kom hem hade vi västkustkalas - först kräftor, sen vittling och som avslutning stekt tonfisk panerad i sesamfrö. Oj, så gott allt var - en riktig västerhavsmiddag (fast jag fick aldrig kläm på var tonfisken kom i från).