Lönehelg

I går skulle dottern, hennes två grabbar och jag gå på bio. Vi hade tänkt börja med gemensamt fika på "Vetekatten" på Kungsgatan. Men trots att där säkert finns plats för 100 personer, fanns det inte ett enda ledigt bord. Nästa ställe - samma sak.

Måste säga att jag blev förvånad. Varför går så många människor på kondis en vanlig söndagseftermiddag? Dottern hade svaret - lönehelg. Vi hittade till slut platser på ett mellanting mellan kafé och lunchställe där de tyvärr inte hade Napoleonbakelser, som jag hade bespetsat mig på.

Sen var det dags för "Paddington i Peru"! Vilken trevlig film! Tror det är svårt att hitta filmer som passar alla åldrar så bra som Paddingtonfilmerna gör (har sett både ettan och tvåan). De är roliga, lite läskiga, spännande och har budskap. I Perufilmen blinkade man också till flera gamla filmer bl.a. "Sound of Music" och "Indiana Jones". Dessutom bra skådespeleri - Olivia Colman var suverän.

Den lilla björnen från mörkaste Peru väcker känslor hos alla. Han är så artig men så bortkommen så man kan inte annat än älska honom. I den här filmen hade tant Lucy försvunnit i Perus djupa djungler och hela familjen Brown, inklusive den riskkalkylerande pappan, far dit för att leta rätt på henne och vilka äventyr de råkar ut för.

Det blev en toppensöndag!

Rent Hus

Alla vill väl leva i ett rent hus!

Redan i första stycket i boken "Rent Hus" berättar bokens huvudperson, Estela, att "Flickan dör". Hon berättar inifrån fängelset, där hon sitter bakom en låst dörr, och pratar med en fiktiv lyssnare.

Estelita börjar med konturerna och låter oss steg för steg få reda på varför "Flickan dör".

"Rent Hus" är den kuvades berättelse. Ett "vittnesmål" från en person i underordnad ställning, en person utlämnad åt sin arbetsgivare, en person som lever i ett samhälle med stora klasskillnader. I samma hem, under samma tak, lever hon i ett beroendeförhållande till sin arbetsgivare. En lydig, servil tjänare som aldrig säger emot men opponerar sig genom att lägga stenar i fruktcentrifugen när frun säger att hennes Pisco sour inte har rätt skum.

När Estela blivit tillräckligt förnedrad bestämmer hon sig för att sluta och resa hem till sin mamma i Ancud men då bryter mamman benet och måste få läkarvård. Varje månad måste Estela få ihop tillräckligt med pengar för att klara sjukhusräkningarna - hon måste fortsätta att jobba i det vackra, kärlekslösa hemmet som inte är hennes. Till slut har det gått för lång tid - hon har inte längre något hem att flytta tillbaka till. Förutom sin mamma har hon bara hunden och när även den tas ifrån henne kommer katastrofen.

Den chilenska författaren Alia Trabucco Zerán har skrivit en fängslande men obehaglig bok, som jag inte kommer att glömma. En bok där ett 40-årigt hembiträde berättar sin historia. En bok full med detaljerade och levande beskrivningarna av det tunga livet ett hembiträde lever. Ett liv där hon också måste underkasta sig ett bortskämt men ensamt barns nycker och förnedrande behandling. En obehaglig men viktig bok där vi hela tiden vet vad slutet blir men inte hur och när det inträffar.

Vi fick inget riktigt svar på frågan varför flickan dog utan får dra våra egna slutsatser.

När vi diskuterade "Rent hus" satt också vi i ett vackert överklasshem - nu omgjort till galleri och kafé. Thielska galleriet är fint men inte optimalt för bokdiskussioner - för hög ljudnivå. 

Finaste sjukhuset

En klasskamrat från Birkagården tipsade om att man en gång i månaden har konstvisning på nya Ersta sjukhus. Bra tips som vi följde.

Innan visningen började, fick vi lära oss att Ersta sjukhus är ett idéburet sjukhus eller ett sjukhus som inte har vare sig privat eller offentlig huvudman och drivs utan vinstsyfte. 

Soffa gjord av träd som växt i parken

Kafeterian

Vi fick också veta att det nya sjukhuset är byggt i en tidigare park som Ersta äger. Träden man sågade ned har återanvänts i inredningen - inredningsarkitekt var Emma Olbers. Totalt finns det 1200 konstverk på sjukhuset. Allt man visade var så snyggt. Tror det var det vackraste sjukhus jag besökt. Sjukhuset har också fått pris som "Årets  Stockholmsbyggnad 2024". Parollen har varit att en vacker miljö är avgörande för vårdens framgång.

Rundvandringen startade i entrén där vi tittade på en diptyk av Alfred Boman "Bullen och Backen".

En del av ett tvådelat konstverk

Sen fortsatte visningen på entréplanet och tre våningar upp. Jag försökte fota och skriva ned namn på konstnärerna. Inte helt lätt. Hoppas jag gjort rätt.

Otte Sköld - Änglar (konstverket flyttat från "gamla" Ersta). Hänger nu utanför kapellet.

Carin Ellberg - Trådarna

Urban Beckfjäll; Altarbrun (broderad bård som faller ned över antependiet) i form av ett EKG. Jag uppfattade inte om han också gjort den fina altartavlan.

Frida Fjellman - obelisk, stod på gården och var svår att fota inifrån - hämtade i stället en bild från "nätet".

Ulrika Sparre - ljuskonstverk

Johan Thurfjell - ridå

Dagmar Lodén - gobelänger

Ebba Bolin - bronsskulptur - "Den utökade erfarenheten".

Sen avslutade vi visningen med att dela på en pubmiddag - var sin "Stockholmare".

Strindbergslampan

Strindberg har aldrig ägt någon strindbergslampa! - fick vi lära oss när vi besökte Strindbergsmuseet på Drottninggatan.

Strindberg hade en fotogenlampa

För ett tag sedan såg jag en annons om en fotoutställning med motiv från Ekensbergsvarv (där vi bor). Jag skrev in datum i kalendern och åkte dit när det var vernissage - tyvärr kom vi en månad för tidigt. Det var bara att vända tillbaka hem, skriva in nytt datum och sätta sig i soffan och lyssna på en podd. Jag valde P3 historia/Strindberg.

Det var så intressant att lyssna på berättelsen om August Strindbergs liv så jag föreslog att vi nästa dag skulle besöka hans museum på Drottninggatan.

Strindberg, vår störste författare genom tiderna, bodde under de sista åren av sitt liv i Blå tornet - numera omvandlat till museum.

Bild från t-stationen Rådmansgatan

Blå tornet är ett litet behändigt museum.  Under rundvandringen berättade guiden om Strindbergs liv, lite om hans böcker och pjäser och visade oss runt i hans trerumslägenhet utan kök. 

Strindbergs sovrum

Strindberg lagade ingen mat själv men han bryggde sitt eget kaffe. All mat beställde han från kokerskan - på den tiden var huset ett pensionat. När han hade gäster valde han antingen lilla Bethovenmenyn (fisk) eller stora Bethovenmenyn (kotletter) - rätter döpta efter hans favoritkompositör.

Strindbergs kaffebryggare i silver

Vi fick också  veta att Strindberg var mycket uppskattad bland arbetare. När de förstod att han aldrig skulle få något Nobelpris (han tyckte själv att han var värd tre - litteratur, kemi och fred) samlade de ihop pengar till ett alternativt pris som de överlämnade till honom på hans livs sista födelsedag - dan då han fyllde 63 år. 

Bild från "nätet"

Ingen svensk har haft ett lika långt begravningståg som Strindberg. 60 000 svartklädda människor följde den 19 maj 1912 Strindbergs kista till Norra begravningsplatsen.

Som extra bonus fick vi följa med upp på vinden och titta på bibliotek där han satt och skrev. Guiden avslutade den intressanta visningen med en rekommendation att läsa Inferno.

Strindberg kunde också måla

När vi lämnade museet smakade det utmärkt med kaffe och gosak i det kaffé som idag finns i "Strindbergs hus".

Om tid

När jag, som nybliven pensionär, vandrade längs el Camino i fem veckor, flöt dagarna på i en oändlig följd - lika men ändå olika. Jag stötte på blomman Tidlösa och bestämde att den skulle bli signum för mitt pensionärsliv - ett liv utan tidskrav. Alla dagar skulle framgent vara - lika men ändå olika.

Tidlös - Monk's house

Årest julklappsbok passande bra in i mitt Tidlösa pensionärsliv för "om uträkning av omfång" handlar om en enda dag som upprepar sig i det oändliga. Tiden har stannat på den 18 november för alla utom för huvudpersonen Tara Selter. Hennes tid flyter på i en värld där tiden i övrigt står still. Hon vet vad som kommer att hända den 18 november eftersom hon upplevt denna dag om och om igen.

Det händer inte så mycket i Solvej Balles bok "om uträkning av omfång" men trots att det är samma dag som skildras boken igenom är det en spännande bok full med detaljer och nyanser. Märkligt att man kan skriva en spänningsroman om en dag då inget händer. Hur man kan skildra samma dag om och om igen utan att det blir tjatigt utan i stället intressant.

Ibland vill man stoppa tiden. Man tycket den går alldeles för fort. Men efter att ha läst "om uträkning av omfång" inser man att det nog är värt att tänka sig för - för tänk om du inte kan få igång tiden igen.

Så här upplevde huvudkaraktären Tara Selter sina dagar: Jag kan den här dagen. Jag kan säga hur dagen kommer art förflyta i huset, jag kan berätta om fåglar och regnmoln, jag kan säga vilka grönsakshandlare som kommer att stå på marknaden vid place Mignolet mitt på eftermiddagen, jag kan berätta vem som står i kön till kassan i snabbköpet på rue Clémentine Giroux strax före klockan halv fyra och vem som kommer gående på trappan till café la Petite Échelle klockan tio minuter i fem men min egen framtid kan jag inte säga något om.

"om uträkning av omfång" var en underlig berättelse - jag fattade inte ens vad bokens titel ville säga. Vad händer med en människa som är helt isolerad i sin tid, som inte har någon att diskutera sitt liv med. Blir hon knäpp? Är det kanske det Tara Selter blivit? Ja vem vet - det här var ju bara första boken i en serie på 7!

Hattparad

När dottern för si så där 14-16 år sedan bodde i Boston firade vi nyår hos henne några gånger.

På nyårsafton ordnades det en sammankomst inne i stan som gick under beteckningen "First night in Boston". Vi åkte dit och fick lära oss att göra nyårshattar. Dottern har fortsatt med denna tradition i alla år - för oss blev det några enstaka gånger. Men i år, efter 16 år, gjorde vi hattar igen eftersom vi firade nyår tillsammans.

Vi hade inte planerat att fira ihop men eftersom ingen av oss hade några gäster ändrades planerna i sista minuten. Dom tog med sig sin mat till oss och tillsammans med vår fick vi till en fantastisk nyårsmiddag med inte mindre än fem förrätter och två varmrätter mm.

Vi började med förrätterna
• Ibericoskinka
• Ankleverpastej
• Ostron
• Halstrade pilgrimsmusslor med           blomkålspuré o brynt sojasmör
• Varm hummer med smält smör
Till ostronen drack vi Dry Martini och till hummern Champagne.

När vi stoppat i oss alla dessa gosaker, var det dags att jobba som modist. Jag gjorde en skärmhatt som jag dekorerade med stjärnor och årtal. Efter en stund kom barnbarnet fram till mig och närskådade min hatt och sa: "Mormor, vad har du skrivit för årtal?" George Orwell kan kasta sig i väggen. 1948 skrev han framtidsromanen 1984 med en handling förlagd 36 år framåt i tiden år. Min hatt hade mycket längre perspektiv och skådade hela 18000 år in i framtiden. En utopisk tidsrymd (om man nu kan säga så) - finns vår jord ens kvar 20025?

När vi, klädda i våra hattar, ätit varmrätt, ostbricka och efterrätt var det, efter sex timmars idogt ätande, dags att gå ut på balkongen och skåla in 2025.