Mer matlagning - 100 steg från Bombay till Paris ***

Inspirerade av matlagningsfilmen Julie och Julia och en titel som associerade till Frankrike bestämde vi oss för att gå på bio "på riktigt". Vi såg 100 steg från Bombay till Paris (***).

Jättetrevlig film i min specialgenger, romantisk komedi. Man kände verkligen skillnaden mellan varm kryddig indisk mat och sofistikerad fransk - trots att vi bara fick titta på maten. Hade varit kul om vi fått en smakbit också - kanske en affärsidé för biografer med minskande besökssiffror.

Det var inte bara maten som var tilltalande i 100 steg... även det franska landskapet var otroligt vackert och så var filmen kryddad med både marsala och romantik. Jättetrevlig film - som jag nog kommer att se fler gånger.

Matlagning på franska - Julie och Julia****

Förra året var jag fokuserad på Tyskland. Nu är det Frankrike som gäller. När det visas fransk film på TV spelar jag in den direkt.

I går visade man en film om fransk matlagning och om en matlagningsbloggare från New York - tänk - fransk matlagning, Paris, lite enkel franska och en bloggare i samma film. Dessutom var det min favoritgenre - romantisk komedi. Julie och Julia är en riktig "må bra" film, som bygger på två verkliga personer - Julia Child och Julie Powell.

Julia Child flyttar med sin man till Paris utan att veta vad hon ska ägna dagarna åt. Hon börjar på den franska matlagningsskolan Cordon Bleu, sen är det hela igång. Hon börjar hålla kurser, skriva kokböcker, göra TV-program och så introducerar hon fransk matlagning i USA. (Längst ned i detta inlägg finns en länk till ett av Julias matlagningsprogram på TV.)

Julie Powell (den andra huvudpersonen i filmen) känner sig vilsen i livet och börjar blogga om Julia Childs recept - det blir succé även det. Bloggandet blir hennes första steg som författare. Hon skriver boken Julie och Julia, som är förlaga till denna otroligt charmiga film.

Men, inte nog med det. På kvällen lyssnade jag på P1-programmet Stil. Avsnittet handlade om Alice Waters - ännu en amerikanska som åkte till Paris och blev inspirerad av fransk matlagning. När hon kom hem igen, ville hon leva ett liv med omsorg i varje detaljer. Hon öppnade restaurangen Chez Panisse i Berkeley. Hennes koncept bygger på organisk och närodlad mat. Det är Alice som introducerar det Kalifoniska köket och hon kommer att betraktas som en av de mest inflyteserika personerna när det gäller matlagning i USA. I programmet jämför man henne med - Julia Child.

Alice Waters gav sin restaurang namnet Chez Panisse efter Honoré Panisse - en av personerna i Marcel Pagnols film om livet  i Marseille - Marius, Fanny och César - hennes favoritfilmer.

Undrar just om denna triologi finns att få tag i och om den är översatt till svenska.

Här kan du lära dig att laga omelett med Julias (den riktiga Julia) hjälp. Klicka antingen på bilden nedan (om den visas - det gör den inte i apple-läsplattor eftersom Steve Jobs inte gillade flash) eller på länken "Julia Child makes an omelet - YouTube". 

Kameliadamen

En pjäs om en lyxprostituerad från mitten av 1800-talet - vad har den att säga oss idag? 

Det funderade jag på medan vi, mina "klasskamrater" och jag, såg Alexander Dumas Kameliadamen. Jag hade inga stora förväntningar när jag gick till Stadsteatern och jag tyckte pjäsen andades 1800-tal trots att handlingen var förlagd till 1940-talets Paris.

Men så bytte jag " glasögon". Sedan jag börjat kursa på Birkagården har jag förändrat mitt sätt att titta på filmer och pjäser. Förr var jag mest fokuserad på handlingen. Nu tittar jag (nästan) lika mycket på scenografi, hur skådespelarna agerar och försöker förstå vad som kan vara tanken med olika grepp. När jag bytte "glasögon" och tittade på helheten ändrade jag uppfattning. Mitt slutomdöme blev därför att det var en sevärd pjäs - trots att den var gammal och hade ett uttjatat ämne.

            

Nu igen

Så var det dags för mig att gå till distriktsläkarmottagningen igen och säga att jag fått borrelia. Sen vidare till Apoteket för att hämta ut penicillin. Nu gäller det att jag, under tio dagar, kommer ihåg att stoppa i mig en liten vit pastill morgon, middag och kväll.

Detta händer mig varje år, trots att jag är försiktig och tar på mig stövlar när jag hälsar på mina små kompisar (blommorna, gräslöken m.fl.). I år trodde jag att jag hade lyckats. Inte en enda fästing på hela sommaren. Därför blev jag ganska förvånad när jag i morse hade en stor röd ring på benet.

Jag kunde ställa diagnos på direkten och gav "min" doktor förslaget att jag skulle få specialprivilegium att själv skriva ut penicillin mot borrelia - då skulle jag slippa belasta den nedtyngda sjukvården. Doktorn höll inte med.

                                  

Hundväder

Vi ska vara hundvakt åt sonens hund en vecka. På köpet kommer vi att få en massa "gratismotion" - det lär vara hur nyttigt som helst. Så fort "föräldrarna" åkt, gav vi oss iväg på vår första stärkande promenad. Allt hade varit bra om det inte plötsligt börjat störtregna och åska. 

Så istället för att ha en lugn, trött hund som ligger på soffan och sover, har vi nu en rädd och slokörad hund som vandrar omkring med svansen mellan benen och inte vet vad han ska ta sig till. Åska är det värsta han vet. De har inte regnat och åskat på evigheter så det var ju en himla otur att det skulle bli ett sådant hundväder på vår första tur.

Varför kallas det förresten för hundväder? Hundar gillar väl inte regn och åska.

Minst men störst

Jag började valdagen med att göra en något motvillig insats för ett demokratiskt samhälle. Jag gick till vallokalen med röstsedlar för ett parti jag inte stöttar.

Lite senare åkte vi och hälsade en ny medborgare välkommen till världen, Sverige och familjen (storfamiljen) - en stor, liten kille som får rösta om precis 18 år (om valdagen infaller tidigast den 14 september 1932).

Ut och in

Jag bet sönder en tand på julknäcken, lagade den, bet sönder den igen, fixade till den på nytt. Till slut tyckte min tandläkare att jag skulle göra något mer radikalt. Jag föreslog asfaltering. Hon föreslog krona.

Av någon anledning har jag sedan ringt återbud till denna kröning - gång på gång - lite förkyld, passar inte så bra just nu osv. Idag var det dock oåterkalleligt (annars skulle jag nog fått se mig om efter ny tandläkare). Jag var ganska orolig.

Mellan två moment sa plötsligt tandläkarn "Har du tagit på dig tröjan ut och in, idag?" Att jag gått till tandläkaren med en tröja som hade avigan ut, visar vilket sinnestillstånd jag befann mig i.

Nu vilar jag ut i Vinterviken med kaffe, god kaka och vackra blommor.

Där vi en gång gått

På vår bokklubbsresa till Helsingfors och Tove Jansson-utställningen på Ateneum skulle vi diskutera en finsk författare. Valet hade fallit på Kjell Westös roman "Där vi en gång gått" - en skildring av livet i Helsingfors från början av 1900-talet fram till andra världskriget. Trots att jag hade flera månader på mig fick jag inte läst klart den.

Boken var trögläst och omständligt skriven med massor med personer som var svåra att hålla ordning på men den var ändå intressant. Jag körde fast direkt och kände visst motstånd så fort jag öppnade den. Men trots allt ville jag veta hur det skulle gå. Vad göra? Jag kollade på bibliotekets hemsida för att se om den fanns som film - och det gjorde den! Filmen var riktigt bra och eftersom jag läst ca 150 sidor hade jag lärt känna personerna och hade ingen svårighet att hänga med. Hade jag sett filmen utan mina 150 sidors förkunskaper skulle jag inte tyckt att den var bra. Jag skulle inte ha förstått bakomliggande faktorer och personerna skulle ha blivit alldeles för summariskt skildrade

"Där vi en gång gått" handlar om rika och fattiga, om svensktalande och finsktalande, om vita och röda - de två grupper som lever i Finland. Fastän de finsktalande är i stor majoritet var de i början av 1900-talet underordnade den svensktalande överklassen. Kjell Westö skildrade dessa motsättningar så levande att jag tyckte mig förstå varför det blev inbördeskrig i Finland 1918.

Modellen när man vill hinna läsa mycket och hänga med (fastän man är en "långsamläsare") kanske är att läsa första fjärdedelen av en bok - lära känna karaktärerna, deras inbördes relationer och författarens stil - och sen se hur handlingen framskrider och hur "det går" i filmatiseringen av boken.

Tove Jansson

När vi hade Pappan och havet som bok i vår bokcirkel, bestämde vi oss för att göra en båttur även vi.

Vi åkte inte till en fyr, som pappan gjorde, men väl till Helsingfors. Där tittade vi på den samlingsutställning man ordnat på Ateneum till 100-års minnet av Tove Janssons födelse.

Tove Jansson var konstnär och jag tyckte om hennes måleri. Det var stort och skiftande. Hon började måla och rita när hon var mycket ung och hon gick på flera konstskolor. Hon reste mycket, bodde utomlands i perioder, var politiskt medveten och hon var fredsivrare. På 40-talet började hon skriva och rita om varelserna i mumindalen. Mumintrollet är hennes alter ego och hennes egen pappa är förebild för den egensinniga och lättstötta muinpappan, som hela tiden ska behandlas med största finkänslighet för att inte bli stött. Det är mamma som håller ihop familjen, grejar och donar.

Muminmamm

Det finns många duktiga konstnärer men bara en som skrivit och illustrerat Muminböckerna. Det är därför inte konstigt att det är Mumintrollen som hon förknippas med i första hand. Tove Jansson lär vara Finlands mest älskade konstnär.

Toves familj. Observera att hennes bröder spelar schack med vita och röda pjäser

Uppvaktad

I går kom det ett oväntat sms med gratulationer på min namnsdag. Almanackan är inte längre som den en gång var. Nej, nu har till och med Anita fått en egen dag.

Jag frågade maken om inte han också skulle gratta mig på min nya dag. Jodå det hade han allt tänkt (!!!) och så lagade han en god middag och serverade ett utsökt vin därtill. Ett av "pensionärsvinerna" - avskedspresent från gamla jobbet. (Det kunde ju bli för gammalt).

Allt var bra och middagen kryddades med en (intern) politisk minidebatt. Men sen, i eftertankens blekhet, insåg jag vad jag gjort. Jag som lovat vara "stand by" och kunna rycka in på kort, kort varsel om det skulle behövas. Inte kunde jag köra bil efter den fina namnsdagsmiddagen så det var tur att natten förblev lugn.

Man kan inte misslyckas...

...sa de på TV, när de i morse pratade om lasagneplantering. Men det kunde jag - misslyckas alltså.

Förra hösten planterade jag tulpaner och pärlhyacint i två lager i en kruka - vita tulpaner längst ned och blå pärlhyacint överst. Jag gjorde alltså en lasagneplantering - efter alla konstens (=morgon-tvs) regler. På vårkanten kom det upp små gröna saker ur jorden. Allt såg mycket lovande ut. Så började pärlhysacinterna blomma. De blommade länge och mycket vackert.

Men vad hände med tulpanerna som hade så fina blad? Blommorna dök aldrig upp. Det blev bara blad - blommorna torkade ihop. Resultatet av min plantering blev halvlyckad men som lasagneplantering får den nog betraktas som ett fiasko. Nu ska jag göra ett nytt försök.

De gamla lökarna kastade jag på komposten och med lite tur kommer komposten att förvandlas till en blomstrande oas när det blir vår. 

Pariskurs

Min Berlinkurs tog slut i våras men nu är jag igång igen. Nu är det Paris som är målet. Den här kursen handlar inte bara om landet Frankrike, dess kultur och historia, utan vi ska också försöker lära oss franska - två timmars språklektioner i veckan. Redan första lektionen uppmanade vår fransklärare oss att titta på dokumentärfilmen "Franska för nybörjare" av Julie Bertuccelli. Gott råd.

I filmen förbereder man en grupp ungdomar som inte kan någon franska att komma in i det franska samhället. De kommer från all världens hörn och har mycket olika bakgrund. De har alla haft det tufft och livet i deras ny land, Frankrike, fortsätter att vara tufft. Flera ungdomar lever skilda från sina föräldrar, andra har flyttat till sina föräldrar efter att ha bott hos släktingar i kanske 10 år (i avvaktan på att föräldrarna skulle kunna ta emot dem i Frankrike). De har olika förkunskaper, olika religion, olika förmåga att anpassa sig - ingen lätt uppgift för lärarna. Klassen får jobba med ett gemensamt filmprojekt och eleverna lär undan för undan känna varandra. Men när året är slut ställs de på nytt inför en separation - den förberedande klassen ska splittras.

Franska för nybörjare är en film som många borde se. Den ger förståelse för hur svårt det är att flytta till ett nytt land med nytt språk och ny kultur.