Ligan

Ligan bestod av ett gäng (10-12) unga kvinnorna som älskade att skriva. De tillhörde alla överklassen, var välutbildade, smarta, djärva och ambitiösa och kom att hålla ihop hela livet. När de skulle träffas och äta middag tillsammans sa de "Flickorna kommer på middag idag" även när det var mycket länge sen de var flickor.

De drömde alla om att kunna jobba som journalister och försörja sig själva. 

Kärnan i gruppen bestod av:
Célie Cleve Brunius
Ellen Rydelius (Rydelia)
Agnes Byström Lindhagen (Bysis)
Gerda Marcus (Marcussan)
Elin Wägner
Elin Brandell (Brandell)
Elisabeth Krey (Kreyan)
Ester Blenda Nordström
Vera von Kræmer
Ellen Landquist (Murre)

Några av dem började sin journalistbana med att jobba som korrekturläsare på Nordstedts förlag. Det var ett tufft jobb där allt måste vara rätt och dessutom måste de behärska flera olika kommateringsregler eftersom olika regler gällde för olika typer av texter. Månadslönen för detta svåra jobb var 75 kr men varje jul fick korrektutläsarna 100 kr extra. Även på den tiden var det omöjligt att leva på 75 kr i månaden särskilt om man betänker att hyran för en etta med kök var 300 kr - enl Fatima Bremner.

Vi får lär känna Sveriges första kvinnliga journalister i Fatima Bremmers bok Ligan (samma som gruppen"). Bremmer berättar hur det var att vara kvinna och journalist i början av förra seklet och kompletterar sin berättelse med utdrag från vad medlemmarna själva tyckte såväl när de var unga som senare i livet. Bremmer visar hur viktigt det är med "systerskap", speciellt när man har det svårt och blir kränkt i den könsmaktsordning som råder. Jag gillade Ligan och fascinerades av hur kosmopolitiska och företagsamma medlemmarna var. Boken var välskriven och detaljrik, hade ett fint, enkelt språk och bra miljöskildringar. Stundtals kunde den dock kännas lite enformig trots att det var så intressant att få "titta in" i dessa kvinnornas liv och följa dem genom åren.

Bremmer beskriver hur livet kunde vara för kvinnor i början av 1900-talet, då alla "fruntimmer" måste gå klädda i kjol. När Célie Cleve gifte sig 1908 fick hon inte behålla några av de rättighet hon hade haft som ogift. Hon blir en omyndig hustru utan juridiska rättigheter men kunde trots det fortsätta att arbeta som avdelningsansvarig på en stor dagstidning. För att gå iland med detta krävdes att man hade hembiträde som skötte allt praktiskt.

Söderbergs konditori (som inte längre finns kvar) blev träffpunkt för de unga journalisterna. En annan träffpunkt var Stockens klocka utanför Stockholms-Tidningens lokaler. Stockens klocka är det enda som finns kvar efter rivningen av stadsdelen Klara. Eftersom jag, som relativt nyinflyttad i Stockholm, aldrig fick se "Gamla Klara" passade jag på att åka till hörnet av Vattugränd och Klara Södra kyrkogata och titta på den rest som ännu återstår från de kvarter där "våra" journalister jobbade för 100 år sedan.

Atlas bär klockan på sin rygg

Några av kvinnorna har jag "mött" tidigare men de flesta är i dag bortglömda trots att de genom sitt pionjärarbete banade väg för många.

Jag visste att Elin Wägner, "Ligans" inofficiella ledare, var medlem av Svenska akademien, "står staty" på St Eriksplan och är författare till den, i mitt tycke, underbara boken Norrtullsligan. 

När Elin Wägner fick "De nios pris" byggde hon sig ett eget hus. Hon kallade sitt hem "Lilla Björka". På "Lilla Björka" hade hon ett likadant skrivbord som maken hade i sitt s.k. pojkrum.

Fint gammalt skrivbord.
Vårt står nu i ett studentrum i Göteborg

Ester Blenda Nordströms "lärde jag känna" både när jag läste hennes bok "En piga bland pigor" och i Fatima Bremmers bok om Ett jävla solsken.

Ellen Rydelius skrev många guideböcker, bl.a. "Rom på 8 dagar" som jag försökte låna innan jag skulle besöka Rom. Nu har jag ställt mig på väntelista igen inför nästa Romresa - hoppas jag hinner få boken under februari annars får jag nöja mig med det reportage av Carina Burman som fanns i "dagens" tidning. Tänk att Ellen Rydelius, 130 år efter sin födelse, ligger till grund för artiklar.