Vad kan Skärholmen erbjuda?

Skärholmen ligger sydväst om Stockholm. Området ingick i det s.k. miljonprogrammet och utsattes direkt för hård kritik. DN skrev två dagar efter invigningen "Riv Skärholmen!" och “Skärholmens skyline är en kuliss kring ett förortscentrum som är ett av de mest människoföraktande som hittills byggts." Efter ett tag ville folk inte längre tala om att de bodde i området. I dag bor där ca 8.500 personer varav 78  procent har utländsk bakgrund.

Dit, till stadsdelen med det dåliga rykte, åkte maken och jag på eftermiddagsutflykt för att titta på en perennpark. Vi lämnade tunnelbanan och hamnade på ett torg fullt med folk och grönsaksstånd. Visst finns det stora, höga hus i Skärholmen och visst bor där många invandrare men jag tyckte ändå att det kändes bra. Där var inte skräpigare än på andra platser och jag kunde inte se någon förstörelse.

Jag hade läst att det skulle finnas en perennpark i Skärholmen och det var för att titta på den som vi hade tagit tunnelbanan åt "fel" håll. När vi lämnat tunnelbanan gick vi västerut och hamnade bland fina, nyrustade trevångingshus, och där, mitt i området, låg alltså perennparken - verkligen fin.

Det är den holländske trädgårdsdesignern Piet Oudolf som har gestaltat parken. Den har karaktär av en blommande strukturerad äng med 65 olika sorters perenner (är man intresserad av perenner kan man kika in på bloggen Perenner) och tre nya trädarter - korkträd, magnolia och bergskörbär. Parken ska vara en upplevelse året om. Det fanns till och med en skiss  över parken med förteckning på alla växter (om man skulle bli sugen att anlägga en egen liten perennpark). Oudolf har designat flera berömda parker bl.a. High Line som vi besökte när i vi var i New York.

När vi gick tillbaka mot torget passerade vi Skärholmens teater, en del av stadsteatern Där gör man uppsättningar både för barn och vuxna. Nog tycker jag man gör mycket för Skärholmen och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo i den fina husen runt perennparken.

33 år sen sist

När jag gick och la mig i går kväll visste jag att det skulle bli månförmörkelse under natten.

Jag sov gott ända till fyra. Då vaknade jag - helt utan klocka - och gick ut på altanen. Och där var den - den röda superfullmånen. Vilken tur jag hade som vaknade precis när månen skuggades av jorden.

Det var klart och fint och månen syntes hur tydligt som helst.

37 stycken

På årets sista fisketur lyckades vi dra upp 37 makrillar så nu har vi många goda luncher att se fram emot.

Porslinets dag

Nu för tiden finns det så himla många dagar, så det är inget man kan bry sig om. Men Porslinets dag kan man ju ändå inte låta passera utan uppmärksamhet!!

Vi bokade därför biljetter på det gamla fartyget Gustafsberg VII för en båttur genom Stockholms inneskärgård ut till Gustavsberg, där Konsum en gång hade en porslinsfabrik. Jag hade köpt biljetter i förväg och det var tur, för när Porslinets dag väl inföll stod regnet som spön i backen - en typiskt "sitta i soffan och läsa dag" - jag skulle aldrig gett mig ut frivilligt.

Resan tog ungefär en och en halv timma - en fin båttur genom en vacker skärgård med massor med pampiga sommarvillor. Det bästa var att vi fick en utomordentligt guidning under hela resan - massor med tips på platser att besöka.

 

Väl framme hade jag tur och hittade ett uppläggningsfat till stugservisen. Sen tog vi bussen hem.

Höst

När det är tillräckligt kallt för att tända en värmande brasa vet man att det blivit höst.

Planeringsmiss

När jag hör talas om en (ny) bok som verkar intressant eller spännande brukar jag beställa den på biblan. Billigt (10 kr) och bra (kan hämtas på "mitt" bibliotek) och så tar böckerna inte upp plats i de redan fullproppade bokhyllorna.

Nackdelen är att jag kan få vänta länge innan det blir min tur att gå till biblioteket - vi är många som utnyttjar denna eminenta funktion för att kunna läsa nyutkomna böcker. Under våren har köerna varit så långa att jag inte kunnat läsa en enda av de böcker jag beställt.

Men så plötsligt, i slutet på sommaren, lossnade det och det ena sms-et efter det andra droppade in. Nu har jag fått ett annat problem - hur ska jag hinna läsa alla dessa böcker?

Biografier

Nu har vi bytt tema i vår bokcirkel. Det närmaste året (eller så länge vi vill) ska vi läsa biografier. Vi började med Lawen Mohtadis bok "Den dag jag blir fri - En bok om Katarina Taikon".

Jag tyckte om "Den dag jag blir fri" - mycket intressant och tänkvärd men den var också plakatartad, som en av deltagarna uttryckte det. Det var Katarina Taikons liv som bar handlingen framåt men den handlade mer om zigenarnas situation i Sverige (ordet zigenare används genomgående). Vi tyckte nog alla att L Mohtadi kunde vidgat sina vyer och satt in romernas liv i ett vidare perspektiv.  

Romernas liv i Sverige har inte varit lätt. De har blivit trakasserade och de har fått kämpa för att kunna bo anständigt och för att få gå i skola. Analfabetismen var länge stor bland dem.

Katarina själv fick i vuxen ålder möjlighet att gå på Birkagårdens folkhögskola! Sen använde hon sina kunskaper till att stötta utsatta och skriva böcker. Hon berättade om romernas situation och barnböckerna om flickan Katizi var egentligen en berättelse om hennes egen tuffa uppväxt.

När Katarina Taikon var 16 år deltog hon i Arne Suckstorffs kortfilm Uppbrott; (klicka på länken så kommer du till filmen).

Katarinas aktiva liv blev tyvärr ganska kort. Redan när hon var 50 år drabbades hon av hjärtstopp och levde resten av livet sängliggande i koma.

Snyggt men obegripligt

Min "gamla" skolkamrat och jag hade stämt träff. Vi skulle åka till Uppsala och titta på botaniska trädgården - men när himlens portar öppnat sig får man modifiera sina planer. Det blev i stället besök på Fotografiska. Men vi blev inte utan blommor för det.

Först tittade vi på Inez och Vinoodh "Pretty Much Everything" sen åt vi lunch och så avslutade vi med Nygårds Karin Bengtsson "Untold storys". Det är roligt att titta på stora, fina fotografier men vad fotograferna menar med sina bilder, om de vill säga något mer än att bara visa säregna och lite konstiga foton, vet jag inte. Jag skulle behövt en guide som kan förklara och tolka.

Paret Inez och Vinoodhs foton var mycket speciella - där fanns foton på kändisar i olika skepnader, foton man inte alls förstod och så fanns det många foton på blommor men även dessa var speciella. Det kändes som blommorna var konstgjorda - tyckte jag.

 

Nygårds Karin Bengtssons foton visade så gott som enbart människor, ensamma människor - vackra foton som gav ett trolskt och stämningsfullt intryck.

 

Lunchen var också lite speciell - långsam och långstekt purjolök - upplagd på ett sätt som om det var en delikatess som serverade. Gott med trådigt och svårätet.

Foto och film ligger nära varandra så efter Fotografiska fortsatte vi till Kungsgatan och biografen Rigoletto. Vi tittade på "Jag är Ingrid" - dokumentärfilm om Ingrid Bergman. Intressant film som till stor del byggde på hennes egna brev och dagboksanteckningar. Ingrid Bergman var en mångbegåvad person som satte sin karriär i första rummet - före sina barn. Det är lätt att vara lite fördömande mot hennes val. Men hon växte upp utan mamma och miste sin pappa när hon var ung. Om man växer upp utan familj tror jag det  påverkar en människas hela liv. Men tack vare att hon valde som hon gjorde kunde hon spela in den ena filmen efter den andra och det är ju bra för oss som gillar att gå på bio.

Soffan

Det bästa med att komma hem till sin lilla lägenhet är soffan!

Merparten av den tid jag tillbringar i lägenheten är i soffan. Där läser jag, tittar på TV och sover middag. Soffan är hur skön som helst (för att citera Ernst). Men, när man har en soffa som är skön att leva i får det konsekvenser - den blir utsliten. Vår soffklädsel hade fått stora hål, som jag försökte dölja med filtar och kuddar men till slut blev det nödvändigt att göra något. Jag besökte det ena möbelhuset efter det andra och provsatt soffa efter soffa men ingen var så bra som den som stod hemma i vardagsrummet.

Då började jag tänka "utanför boxen". Jag hade ju lyckats klä om fåtöljerna själv, då borde jag ju kunna göra samma sak med soffan - men den är mycket större och otympligare. Jag åkte till min gamla tapetserarlärare och frågade om hon kunde komma hem och hjälpa mig. När hon lovade ställa upp kände jag mig lugn och kunde skrida till verket.

Jag tog bort den gamla klädseln, sprättade isär "halva soffan" och mätte upp hur mycket tyg det skulle gå åt. Valde tyg (inte lätt) och beställde. Klippte till delarna och märkte noggrant upp varje del. Lånade dotterns symaskin och sydde ny kappa. I det här läget var jag väldigt glad att jag bara sprättat isär halva soffan - annars skulle jag aldrig vetat hur delarna skulle sys ihop. När alla delarna var ihopsydda trädde maken och jag på klädseln på stommen, drog och sträckte och så sydde jag de sista sömmarna för hand, på plats.

Och vips hade vi fått en ny soffa.

Den vita tigern

Den vita tigern - sista bokcirkelboken i temat Asien - handlar om en fattig indisk man och hans liv. Halwai - Den vita tigern - berättar själv hur det kom sig att han mördade sin chef. Greppet att börja berättelsen med att berätta slutet och låta mördaren själv föra ordet var intressant och gjorde inte boken mindre spännande.

Jag tyckte Aravind Adigas "Den vita tigern" var bra - intressant och spännande. Den visade hur tufft det är att tillhöra ett av Indiens lägsta kast och hur svårt, för att inte säga omöjligt, det då är att förändra sitt liv utifrån en sådan situation. Det kan krävas ett mord och frågan är om det bara de som mördar som är mördare?

Jag tyckte om "Den vita tigern" (bookerpris) men alla i gruppen gillade den inte.

Tidsperspektiv

Maken och jag var ute på långtidspromenad. Vi startade klockan tolv vid Nybroviken. Klockan sex hade vi hunnit till Hornstull. Vi promenerade länge men sträckan vi gick var ganska medioker (ca 5 km) - särskilt med tanke på att den bäste löparen på tjejmilen (som vi tittade på en stund) klarade milen på en dryg halvtimma.

När vi stod vi Liljeholmsviken öppnades bron utan att vi kunde se någon båt som skulle passera. Men så kom det en liten en, tuffande. Jag trodde inte mina ögon. Inte möjligt att de öppnar bron för en "eka" - tänkte jag. När bron hade varit öppen i 10 minuter kom det, till slut, ett högt fartig som krävde broöppning. Jag undrar vad alla bilister, som skulle över bron, tänkte när de fick vänta och vänta. Brovakten stod nog inte högt i kurs hos dem när de stått i kö uppemot 20 minuter.

Oj,då - det var inte bra

Jag har just börjat en ny termin på Birkagårdens folkhögskola. För att kunna vara med från terminsstart åkte jag hem ensam. Maken stannade kvar i sommarstugan för att träffa en entreprenör och prata om BDT-avlopp (B som i bad, D som i dusch och disk och T som i  tvätt).

Jag åkte tåg, maken tog bilen. Alltså var det jag som åkte utan bagage. Vi hade diskuterat vad som skulle med hem så allt verkade vara under kontroll. Viktigast av allt var surdegen. Den skulle först matas och sedan förflyttas till Stockholm. Jag ringde varje kväll och förvissade mig om att den fått sitt dagliga tillskott av näring och fick alltid det positiva beskedet att degen mådde utmärkt.

Så kom då maken hem med allt pick och pack. Jag satte in allt i skåpen. Men någon surdeg hittade jag inte. Till slut var jag tvungen att fråga: "Var är surdegen?" Och, tro det eller ej, men den välmatade surdegen hade lämnats kvar i stugan.

Oj, oj, oj - jämmer och elände. Den kommer att dö innan vi åker tillbaka. Tur att jag för flera år sedan torkade deg och sparade undan i burkar. Jag har gett bort torr deg flera gånger men har fortfarande tillräckligt mycket kvar för att starta en ny omgång - om den inte blivit för gammal.

Finns det fortfarande liv kvar ska jag, när jag fått igång processen igen, torka en ny omgång. Nödvändigt om det skulle uppstå en ny nödsitutation.

Första klass

På väg tillbaka till stadslivet - i första klass. Tack vare min gratisbiljett. Tog  för säkerhets skull, en repa förbi SJ-butiken men fick inget nytt erbjudande.

I första klass pratas och diskuteras det. Och det pratas mycket i telefon. Jag föredrar faktiskt andra klass, tyst kupé. Lättare att sova där.