Oj,då - det var inte bra

Jag har just börjat en ny termin på Birkagårdens folkhögskola. För att kunna vara med från terminsstart åkte jag hem ensam. Maken stannade kvar i sommarstugan för att träffa en entreprenör och prata om BDT-avlopp (B som i bad, D som i dusch och disk och T som i  tvätt).

Jag åkte tåg, maken tog bilen. Alltså var det jag som åkte utan bagage. Vi hade diskuterat vad som skulle med hem så allt verkade vara under kontroll. Viktigast av allt var surdegen. Den skulle först matas och sedan förflyttas till Stockholm. Jag ringde varje kväll och förvissade mig om att den fått sitt dagliga tillskott av näring och fick alltid det positiva beskedet att degen mådde utmärkt.

Så kom då maken hem med allt pick och pack. Jag satte in allt i skåpen. Men någon surdeg hittade jag inte. Till slut var jag tvungen att fråga: "Var är surdegen?" Och, tro det eller ej, men den välmatade surdegen hade lämnats kvar i stugan.

Oj, oj, oj - jämmer och elände. Den kommer att dö innan vi åker tillbaka. Tur att jag för flera år sedan torkade deg och sparade undan i burkar. Jag har gett bort torr deg flera gånger men har fortfarande tillräckligt mycket kvar för att starta en ny omgång - om den inte blivit för gammal.

Finns det fortfarande liv kvar ska jag, när jag fått igång processen igen, torka en ny omgång. Nödvändigt om det skulle uppstå en ny nödsitutation.