Erik Wijk har tidigare skrivit en bok om sin pappa Olof, som drog sig undan världen och levde i största misär i en liten skogsstuga, trots sin enorma förmögenhet. Nu har Erik gett sig i kast med sin mammas (Ulla) liv och skrivit en tjock bok om henne. Vi hade valt "Bara de riktiga orden" som månadens bok i bokcirkelns tema, biografier.
Ingen av oss cirkeldeltagare var odelat positiv till boken - någon hade blivit beklämd, någon nästan ledsen och någon uttråkad. Jag tyckte inte heller om den. Men boken var lättläst och hade ett intressant upplägg. Erik belyser sin mammas liv ur olika synvinklar - ett genom hennes egna brev och dikter. I det avslutande avsnitt, som jag tyckte kändes extra konstigt, drar han generella slutsatser och påstår saker som om det vore sanningar. Han beskriver bl.a. överklassen och arbetarklassen som kalla, där det inte finns någon kärlek. Kärleken finns bara i medelklassen - menar Erik Wijk.
Mamma Ulla var en märklig person. Hon hade dåligt självförtroende men kände sig ändå överlägsen andra. Hon skaffade sig inte någon utbildning men kunde, tack vare de pengar hon fick från familjen Wijk, klara sig bra. Jag tror hon skulle levt ett mycket mer harmoniskt liv om hon haft ett jobb. Då skulle hon känt sig behövd, fått arbetskamrater och ingått i en arbetsgemenskap - inte bara ägnat sig åt att ordna fester och flyta omkring (det kan man göra som pensionär). Men hon behövde inte jobba och ansåg sig nog också för fin för det (en period arbetade hon på Beckomberga men gav upp). Jag tyckte Erik Wijk dissekerade sin mamma på ett allt för personligt och närgånget sätt. Boken borde förblivit outgiven då den saknar allmänintresse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar