Oöverkomligt

Så var det dags för årets korvstoppning. Den som övergått från julkorvsstoppning till grillkorvsstoppning, från fläskkorv till lammkorv och blivit flera dimensioner bättre.

Att skala och skära lök, dela köttet i remsor, hacka kryddorna, pressa citronerna och mala rubbet är en baggis jämfört med att trä upp de tunna smala fjälstren på hornet.

Det spelade ingen roll hur många händer som hjälpte till. Det gick inte. Till slut fick vi gå över till att göra tjockkorv med smalkorvsfyllning.

Undrar om det påverkar totalupplevelsen i sommar när det hela ska avnjutas vid grillen - den kvällen det är 25 grader varmt och havet ligger som en spegel.

Stackars rika barn

Malin Persson Giolitos bok "Störst av allt" är mycket fängslande men också obehaglig. Stundtals var jag tvungen att göra uppehåll i lyssnandet.

I rika Djursholm, platsen med de flotta villor, sker en skolskjutning. Vi får följa rättegången och parallellt får vi genom huvudpersonen Maja reda på vad som hände året som föregick skjutningen. Vad det var som ledde fram till att flera elever och en lärare blev ihjälskjutna.

Bra upplägg. Fint, tufft, ungdomligt språk.

Vi får lära känna flera, för mig, helt främmande världar. Rika människor som tror att de kan göra vad de vill, saknar empati och anser att de är bättre, snyggare och smartare än andra. Men rika, bortskämda, knarkande tonåringar tillhör en för mig än mer främmande värld. För att inte tala om hur det går till i en rättegångssal - där "rättvisa" skipas. En rättegång där allt står på spel - ett liv i frihet eller ett livstidsstraff. Är man oskyldig om man blir frikänd och skyldig om man blir dömd?

Men även i överklassen finns det skillnader. Högst upp finns pappa Klas. Honom är det ingen som säger emot och det är katastrofalt för många, även för honom själv och hans son.

Jag tyckte " Störst av allt" var bra,  spännande och obehaglig. Den visade att människor inte har samma värde (om nu någon trott det) och den visade vilken makt pengar kan ge. Men den vill också visa hur viktiga föräldrar är och att man inte kan köpa sig fri från sitt ansvar.

Trots att Maja " berättade" vad som hände året före skjutningen tyckte jag inte att man får reda på varför skjutningen verkligen ägde rum.

Men störst av allt är väl ändå kärleken eller?

Refugium

Ibland kommer det sms från biblioteket att jag har en bok att hämta, utan att jag kan komma ihåg att jag beställt någon. Förmodligen har jag läst eller hört något om boken eller författare, tyckt att den verkade intressant och just i stunden beställt - utan eftertanke.  En annan förklaring kan vara att det ibland tar väldigt lång tid från beställning till hämtning och under tiden har det hänt så mycket annat att det hela fallit i glömska.

Förra veckan hände just detta. Jag hämtade en beställd bok med det underliga namnet Refugium - hade inte en susning om vad det var för en bok. På baksida kunde jag läsa att ordet refugium betyder tillflyktsort och att den handlade om en man och hans kolonilott i Eriksdalslunden på Södermalm. Där låg nog förklaringen. Vi brukar ofta promenera förbi detta koloniområde och förmodligen tyckte jag att det skulle vara roligt att få reda på lite mer om det.

Refugium handlar om den före detta landskapsarkitekten och trädgårdsfilosofen Hans Drost, hans kolonilott och hans liv. Jag läste hela boken - ofta brukar jag nöja mig med att titta på bilder i trädgårdsböcker - och fann den tänkvärd. Hans Drost föddes i Tyskland före andra världskriget och fick som ung grabb se krigets fasor och leva som flykting i sitt eget land. Så småningom kom han till Sverige och hade turen att få en kolonilott där han har kunnat odla, meditera och filosofera. Efter 30 år har trädgården undan för undan blivit för tungarbetad men Hans D har förmågan att anpassa sig efter förändrade förutsättningarna och får en "ny" trädgård - inte lika fin men betydligt mer lättarbetad.

Det intressanta med boken var att den inte bara handlade om trädgård och blommor utan parallellt också handlade om Hans Drost - hans liv och tankar - att man fick följa hans liv från krigets Tyskland, hans flykt och flytt till Stockholm och hur hans trädgård, när krafterna börjat tryta, gått från att vara introvert till att bli alltmer extrovert.

Sen gjorde vi som vi brukar. Vi tog en promenad från Hornstull till Skanstull och tittade på en viss trädgård i vinterdvala. Det ska bli intressant att följa hur denna trädgård går över från vintervila till sommarskrud.

 

Det är Ingela Bendt som skrivit "Refugium Trädgård som tillflykt".

Molin

I Vaxholm finns en kulturförening som ordnar aktiviteter av olika slag. Min rumskamrat på resan till Andalusien är aktiv i föreningen och hade skickat en blänkare när de skulle ha Lars Molin-tema.

Eftersom vi är "lediga" på söndagar åkte vi dit. Föreställningen inleddes med att Lars Molins dramaturg berättade om deras samarbete. Hon pratade oavbrutet i en timma utan manus och lyckades få allt att hänga ihop - en prestation.

Sen var det paus. Då serverades vin och petit chouxer. Så var det då äntligen dags för själva filmen - den roliga skrönan "Potatishandlaren".

Efter en kvart stannade filmen - helt stilenligt på en så gammal biograf. Det har nog hänt många gånger förr att filmen gått av i den här lokalen.

Sex timmar efter det vi gett oss iväg var vi tillbaka hemma men då hade vi både sett en 45 minuter lång film och ätit korv i hamnen.

Reklam

Här om dagen, när jag ville se gatan där Emelie (i Minstadböckerna) bott, promenerade vi runt uppe på "Söders höjder" och hamnade efter en stund på Fjällgatan.

Fjällgatan är Stockholms vackraste gata (stod det på en skylt) och har gamla, snygga ofta gulmålade hus med väggfasta gammaldags lyktor på ena sidan och en fantastisk utsikt åt andra hållet.

Framför ett av husen stod en "gubbe" och berättade att innanför väggarna fanns Europas minsta teater - Dur & Moll. Jag skrev upp hemsidans adress och beställde tre biljetter. (Den tredje var till dottern som på sin födelsedag, för snart ett år sen, fick presentkort på ett teaterbesök.)

I går var vi där och såg enkvinnas föreställningen Astrid. Skådespelaren Gen Hedberg tog emot oss på den pyttelilla teatern som bara hade 18 platser, hälsade oss välkomna och spelade sen alla roller själv. Bra och tänkvärd teater i det lilla formatet. 

Efter förställningen berättade hon om hur hon lyckats hyra det lilla huset (hade skickar ett vykort i veckan i sex år till Stadsholmen) och gjort om det till teater. Hon driver verksamheten med minimala resurser - har till exempel inte råd att göra reklam och uppmanade sin publik att prata för teater Dur & Moll. Allt var mycket familjärt och trevligt.

Sen avslutade vi födelsedagskalaset med pubmiddag.

Almudena Grandes

Hela höstterminen läste jag om Spaniens historia inför en förestående resa till Andalusien. När jag så blev rekommenderad att läsa "Pojken som läste Jules Verne" där handlingen är förlagd till just Andalusien - var mitt val i bokcirkeln klart.

Almudena Grandes har skrivit en tjock bok som jag tror kan karaktäriseras som en äventyrsroman vilket naturligtvis ska anspela på de Jules Verne-böcker som bokens huvudperson, Nino, läser. Det spanska inbördeskriget är sedan länge över (1936-39) och 1947-49, när handlingen utspelar sig, är det generalissimo Franco som håller landet i ett järngrepp med hjälp av Guardia Civil. Ninos pappa tillhör det avskydda civilgardet. Han måste lyda order och därmed bli föraktad - till och med av sin son.

På ytan härskar alltså Franco och hans anhängare med i bergen härskar partisanerna - det pågår ett ständigt krig mellan grupperna. Partisanerna för en mycket ädlare kamp och det är hos dem Nino har sitt hjärta - hos dem och hos Pepe Portugisen - bokens andra hjälte. Det är Pepe som ger Nino förståelse för sin pappas situation men han ger även oss läsare förståelse för att det inte alltid är så lätt att välja den väg man egentligen vill gå.

Jag tycker boken ger inblick i hur det är leva ett vanligt liv - om än ett skitliv - samtidigt som det år efter år pågår ett krig. Trots allt våld och elände verkar kärleken blomma som aldrig annars. Men så kanske det är när livet inte är så förutsägbart utan kan sluta med arkebusering i morgon. Genom den lite väl präktige pojken Nino och hans familj får vi förståelse även för de som tillhör civilgardet - hur det är att inte få några vänner, att inte få gå ut och leka, att bo i en kasern där man kan höra skriken från de som torteras. Läsarens sympatier ligger på båda sidor - allt är inte vitt eller svart.

Kvinnorna i boken har en relativt framskjuten position trots att de får stannar kvar i hemmen. De väntar oroligt på sina män och söner och inte sällan får de hänga ut sina svarta kläder på balkongen för att visa sin sorg. Sen ska de själva ordna mat till barnen - ibland säljer de ägg, ibland knyter de mattor  - trots att dessa gamla försörjningsmöjligheter blivit förbjudna.

Boken har ett fint språk och är lättläst men det är aningen svårt att hålla reda på alla människor, speciellt som varje person kan ha flera namn - sitt vanliga namn och diminutiv form av namnet och aliasnamn. Dessutom benämns personerna ibland med förnamn och ibland med efternamn. Jag tycker att "Pojken som läste Jules Verne" kompletterar höstens historielektioner och jag gillar speciellt att den får läsaren att känna sympati även för den dåliga sidan.

Överlag var cirkeldeltagarna positiva till boken även om inte alla gillade den.

Gunnel Wåhlstrand

Härom dagen, när maken och jag varit i stan, passade vi på att ta båten från Nybroviken när vi skulle hem. Vi kunde åka (åt fel håll) ända till Frihamnen - allt för att få en "gratis" båttur på våra sl-kort.

Det blev en lång omväg. Tog flera timmar att komma hem men vi passerade Magasin III där Gunnel Wåhlstrand har separatutställning - och jag blev påmind om ett "pensionärs måste".

I går skulle vi göra samma sak men tvärt om. Vi skulle ta buss till Frihamnen och båt tillbaka. Det var bara det att på söndagar är båttrafiken inställd från Frihamnen - men  utställningen var öppen.

Det känns som konsthallen Magasin III ligger bortom all ära och redlighet. Just därför kanske de har extra bra utställningar. I går var där fullsatt - i alla fall i kaféet.

Gunnel Wåhlstrand målar på ett enastående sätt. Hon använder en teknik som heter lavering och innebär att man målar lager på lager med utspädd tusch eller transparent akvarellfärg. Hon utgår från fotografier och gör, i mitt tycke, fantastiska tavlor. Det ligger som ett dis över de stämningsfulla, detaljrika målningarna - ofta med motiv från västkusten. Outstanding.

 

Snart finns det en Gunnel Wåhlstrand på vår balkong! (Affisch med motiv från Långedrag.)

La La Land

10.24 kommer båten till "vår" brygga. Då gäller det att ha semaforen på "stanna" annars åker den gladeligen förbi - även om jag viftar.

En knapp halvtimma senare, efter en fin båttur, går jag av vid stadshuset och kan i lugn takt promenera upp till Kungsgatan och förflyttas till en helt annan värld - till LA. 

Dagens huvudaktivitet var att se den rosade filmen La La Land. En glad och sprallig musikalfilm med allvarsamma undertoner. Fantastiska dansare och två unga människor som lever ur hand i mun - fattiga men lyckliga. Kanske den bästa tiden i mångas liv. Men båda vill mer. De vill bli stjärnor - vad annars när man bor i Hollywood. Svårigheten är att kunna kombinera två karriärer med ett lyckligt privatliv. Lyckas de? Kanske, kanske inte - svårt att säga - men jag blev under två timmar förflyttad till en drömvärld

Sen borde vi gått till en baristabar (som filmens huvudperson jobbade i) men vi valde att förflytta oss till orienten och var sin halvportion jättegoda lammbullar.