Utveckling

I bland, några gånger om året, går jag in en trappuppgång i Gröndal och varje gång tycker jag trapphuset är lika fint.

Jag tror att det är den fina uppgången som får mig att gå in i huset utan ångest. En våning upp residerar nämligen den som får mig att oroas - min tandläkare.

Höstens tandläkarbesök var mer oroligt än det vanligtvis brukar vara - hade bitit sönder en hel tand, en tand som redan dessförinnan var i dåligt skick. Jag visste redan innan tandläkaren tittat in i munnen vad som väntade - en krona.

Krona innebär att man måste göra en avgjutning av tanden. Det har jag gjort några gånger och vet hur obehagligt det är. Inget jag trodde jag skulle klara av.

Men tekniken går framåt - bra när det gäller tandläkeri. Jag tror min tandläkare ligger i framkant när det gäller nyheter. "Vi gör inte längre avgjutningar utan tar tredimensionella bilder. Sen skickar vi bilderna till tandteknikerna och så kan du komma tillbaka om två veckor och få en ny fin tandkrona" sa hon och fick mig att dra en suck av lättnad.

Här hade det varit läge för "Varning för obehagliga bilder" om jag inte utelämnat de värsta.

Stoner

William Stoner växte upp på landbygden i Wisconsin på 1920-talet, på den tiden man "ärvde" sina jobb. Det var därför bestämt att Stoner skulle överta och fortsätta driva föräldrarnas lantbruk.

Det visar sig dock att Stoner hade "läshuvud" och får, trots de knappa förutsättningar familjen lever under, möjlighet att studera vid universitetet i Columbia. Han börjar läsa jordbrukskunskap men när han "hittar" engelsk litteraturhistoria överger han jordbruksstudierna. Han älskar sitt ämne. Studerar seriöst och börjar sen jobba som lärare vid universitetet - ett jobb han har hela livet.

På Stoners tid var det bara eliten som fick "ligga" vid universit. Både lärare och elever var otroligt engagerade i sina ämnen. Man imponeras. Stor skillnad mot hur jag uppfattar dagens lärare och elever.

Boken Stoner, författad av John Edward Williams redan 1965, är en bok om moral. Stoner är en man med principer. Anser han att en elev inte klarat studierna kan han inte godkänna honom - trots allt vad det kommer att innebära för honom själv. Tankeväckande - idag när alla verkar så egennyttiga.

Stoners liv blir inte lyckligt men han får ändå uppleva lycka och kärlek. Trots alla de "motgångar" Stoner har i livet, förlikar han sig med hur det blev. Han skyller aldrig ifrån sig utan inser att livet blev som det blev på grund av honom själv, sina egna tillkortakommanden. Han tar inte tag i det som är fel. Ändrar inte det han kan ändra, låter bara allt flyta på.

Jag råkade en gång kalla Stoner för Loser och det var nog inte bara en "lapsus linguae" (tungans slintning) utan visar hur jag uppfattade honom -  en förlorare men en förlorare värd att beundra.

Boken Stoner är gripande och mycket läsvärd med ett fint nyansrikt språk. Det är en bok om moral men också om en man som inte tar ansvar för sitt eget liv, som inte ändrar det han kan ändra. En bok  både om kärlek och avsaknad av kärlek. 

Historielektion

I går fick vi en annorlunda historielektion - såg spexet Christina.

Spexarna från Chalmers var på turné i Stockholm. Vi köpte biljetter och åkte till Alfa Lavalls gamla turbinhall i Sickla och tittade på dom. Mycket trevlig och rolig föreställning.

Visste ni att drottning Christina var hemligt förlovad med påve Alexander? Det och en hel del annat intressant fick vi lära oss under de två och en halv timmar vi satt i turbinhallen.

Jag hade trott att det numera är såväl kvinnliga som manliga Chalmerister som spexar men så var det inte. Kan bero på att vi såg en nyuppsättning av ett gammalt spex från 1900-talet.

Det var nästan som att vara 20 år igen och befinna sig i Göteborg - så trevligt.

Inte bara blommiga tapeter

... är underrubriken till Millesgårdens utställning om William Morris. En passande rubrik på en utställning om mångsysslaren Morris.

En grå, regnig dag när både maken och jag var trötta efter att föregående natt ha drabbats av Springfloden, passade det bra att sätta sig på tunnelbanan, åka till ändstationen, fortsätta till Lidingö och sen bara gå runt och slötitta på allt som den energiske Morris hade åstadkommit.

Utställningsdelen på Millesgården är ganska begränsad men ändå tillräckligt stor. Så stort att man orkar hålla uppe intresset under nästan hela besöket.

William Morris var en utomordentligt aktiv person, som förutom att ha designat snygga blommiga tapeter har skrivit en massa böcker, broderat, vävt, lärt sig isländska, och varit en av initiativtagarna till socialistpartiet i England. Man blir trött bara av att höra allt han gjort.

Anledningen till Morris besöket var att tyget på kuddarna i stugans rottingstolar efter 30 års användning blivit så tunt att det spruckit sönder. Stolarna måste få nya dynor med tyg som tål barn, som tål spill utan att se fläckigt ut, som håller sig fint år ut och år in. De måste också kläs med ett tyg man inte tröttnar på. Vad skulle då passa bättre än ett 150 år gammalt mönster? Jag tror att ett blommigt "Morristyg" är precis det vi söker. Känner mig stärkt i denna uppfattning efter besöket på Millesgården.

Nu återstår att välja tyg och sy dynor. Hoppas jag kan få lite "Morrisenergi" så att jag orkar genomföra projekt.

Springfloden

Jag gillar TV-serier. Blir mer fördjupat och bättre än t.ex. deckare med avslutade avsnitt.

Problemet är att komma ihåg att man är "upptagen" en kväll i veckan - svårt och lite tråkigt.

Jag "brukar" därför försöka gå runt problemet genom att spela in hela serien och sedan titta på den i ett svep. Men det är inte helt lätt det heller - antingen glömmer jag spela in något avsnitt eller så får jag meddelandet "hårddisken är full". Så är den serien "körd".

Återstår att titta via SVT play. Men fastän vi har en "smart TV" har vi inte lyckats få till det - kontaktproblem. Men igår, efter mycket krångel, fick maken kontakt med "Springfloden".

När vi väl börjat titta och uppkopplingen funkade tyckte vi det var lika bra att köra hårt. Vi satt uppe till klockan två! Såg hela säsong ett.

Både maken och jag tyckte den var riktigt bra - spännande, bra skådespelare och trovärdig upplösning. Men oj, oj, oj vad jag är trött och slut idag.

Paula Modersohn-Becker

Innan jag besökte utställningen om Paula Modersohn-Becker på Waldemarsudde hade jag beställt Marie Darrieussecqs bok "Härligt är att lev här; Paula M. Beckers liv". Ville läsa boken innan jag besökte utställningen.

Men eftersom jag fick nummer 21 i bibliotekets långa kö lät det sig inte göras. När jag äntligen fick boken var jag inte längre så angelägen - hade sett utställningen och kände mig nöjd. 

Jag började dock läsa men tyckte boken var lite tråkig och rörig - kom aldrig riktigt igång. Men så kom en påminnelse från biblan att boken skulle lämnas tillbaka om tre dagar. Då blev det fart på mig och med lite tempo i läsandet blev boken bara bättre och bättre - ja, riktigt bra.

"Härligt är att leva här" är en bok, en biografi, om Paula M-Bs liv och konst. En blandning av lite av varje - citat från brev, beskrivning av hennes relationer till vänner och familj, influenser från andra konstnärer och framför allt beskrivning av hennes målningar. 

En rolig "bieffekt" var att många av de konstnärer som omnämns i boken var bekantingar från mina Birkagårdskurser i konst.

Boken var trevlig att läsa och konstnären Paula Modersohn-Becker blev mycket mer levande, nästan en god vän.

Andra besöket

Andra besöket inom en vecka på "nya" Nationalmuseum! Den här gången en guidad visning med vår Birkagårdslärare.

Besöket koncentrerades till 15/1600-talskonstnärer, den tid då tavlor hängdes väldigt tätt. NM har fortsatt hängda sina målningar på samma sätt - väldigt tätt. Man får plats med många tavlor men konstverken "försvinner" och man blir lite stel i nacken - allt har, som bekant, för och nackdelar. Jag tycker det är "maffigt" att komma in ett rum överfullt med konst men det är nog inte ett optimalt sätt att visa rariteter.

Vi tittade bland annat på:

Rembrandt

Batavernas trohetsed

Självporträtt

Judith Leyster

Flöjtspelande pojke

Okänd konstnär

Karl I o Karl II, kungar av
England och Skottland

Till det här "underliga" konstverket fick man följande förklaring:

När vi sett oss mätta måste vi ha något att dricka, t ex en kopp kaffe - tyvärr fullsatt. Jag tror museets restaurang och kafé inte blivit optimalt utformade snarare motsatsen - helt misslyckade.

Sinnessjukt

Vilken fin inledning Kerstin Thorvalls bok "När man skjuter arbetare" har! Här, i inledningen, tror jag Kerstin T beskriver hur hon skulle vilja ha sin ålderdom.

"Jag skulle vilja vara en äldre, något alkoholiserad kvinnlig författare på 1920-talet. Engelskspråkig. Jag skulle ha några rejäla säljframgångar bakom mig, vara ogift eller frånskild och utan barn. Jag skulle bo på hotell.........

I övrigt är det en bok som skildrar hennes barndom, hennes föräldrars äktenskap och hur det är att leva med en människa som har en obotlig, skrämmande och "skämmig" sjukdom.

"När man skjuter arbetare" är den första bok jag läst av Kerstin T - om man undantar hennes barnböcker. Jag gillade barnböckerna och jag gillade den här boken med sitt fina gammaldags språk (skulle kunna varit skriven för 100 år sedan) och sin skildring av hur det är att leva tillsammans med en psykiskt sjuk människa.

"Dom skjuter på arbetare!" - säger Signes (Kerstin T) pappa när militären sköt mot de strejkade i Ådalen. Mamman Hilma bryr sig inte. Hon tycker att hon har offrats lika mycket hon - lika mycket som de arbetare som beskjuts. Dessa skott i Ådalen 1931 är ett av Signes (Kerstin T) tidiga minnen och ledde också till att pappan insjuknade.

Det är inget trevligt äktenskap som skildras i bokens inledning. Sigfrid (pappan) är sjuk och saknar spärrar men han älskar sin fru Hilma och sin dotter Signe. Han är charmerande men "för mycket". Han avgudar sin dotter, leker med henne, är alltid snäll emot henne men saknar gränser. Signe älskar sin pappa.

Hilma, Signes mamma, leker inte med sin dotter, skämmer inte bort henne utan behandlar henne på samma sätt som hon själv blev uppfostrad. Hon tycker dottern är jobbig, vill väl med vågar inte gå emot de råd hon får om barnuppfostran. Hilma tvekar inte att ge dottern stryk när hon anser att det behövs - något Sigfrid aldrig skulle göra. Hilma har fått en gammaldags religiös uppfostran och religionen hämmar henne genom hela livet.

Sigfrid kommer från ett "fint" hem i en mellansvensk stad. Hilma däremot kommer från ett enkelt skogsarbetarhem i Norrland. Det är ingen tvekan om var författarens sympatier ligger - det enkla, ärliga ställs mot det fina men förljugna.

Boken skildrar tidsandan och familjelivet i ett bättre hem i slutet av 20-talet med ständig oro för att Sigfrids sjukdomen ska bryta ut på nytt, en liten flickas utsatthet och en hustrus balansgång. Nazismen är på framväxt och ses i vissa kretsar som något välbehövligt. Det råder arbetslöshet.

I mitt tycke är boken en nyanserad och detaljrik skildring av en familjs utsatthet om än med många upprepningar. Där finns många tidstypiska detaljer och mycket hysch, hysch när det gäller psykisk sjukdom. En riktigt bra bok.

Jäskorgar

Hade varit på stan och kände direkt en lukt av bränt när jag klev in genom dörren. Min första tanke var att bröden, som maken åtagit sig att grädda, hade blivit kvarglömda i ugnen.

"Jag höll på att sätta eld på hela huset med dina bakformar", sa någon inifrån köket.

För första gången sedan i  somras hade jag gett mig på att baka. Men eftersom mina bak tar lång tid lämnade jag över själva gräddningen till mannen, som skulle stanna kvar hemma.

Allt var klart. Bröden hade placerats i sina jäskorgar. Tidtagaruret var inställt och ugnen stod på uppvärmning. Det enda jag inte gjort var att säga att bröden skulle ut ur  jäskorgarna innan de sattes in i ugnen.

Nåja, allt gick bra. Bröden blev goda, brända jäsformar kan användas flera gånger och blir en påminnelse om att aldrig ställa in något brännbart i ugnen igen.