Två liv, Två länder

När man flyttar från ett land för att bo permanent i ett annat, tror jag man förlorar något väsentligt - man  blir "halv". Man kommer aldrig att komma in i det nya landet helt och fullt och man kommer alltid att sakna den plats där man föddes.

Theodor Kallifatides verkar ha samma uppfattning. I sin bok "Ännu ett liv" skriver han "Emigration är ett sorts partiellt självmord. Man dör inte men det är mycket som dör inom en. Därför yvs jag mer över att inte ha glömt grekiskan än över att ha lärt mig svenska".

Detta, att både kunna behålla sitt modersmålet och samtidigt lära sig ett nytt språk, är nog en av grundförutsättningarna för en "lyckad" emigration. Theodor Kallifatides har inte bara lärt sig svenska bra utan till fulländning.

Men när jag läser hans bok kan jag också känna avund att jag bara har ett språk, en kultur och ett hemland. Kallifatides har ju dubbelt så mycket.

Äntligen, efter flera "misslyckanden" i rad, hade bokcirkeln lyckats välja en toppenbok. "Ännu ett liv" är så bra, så lättläst, så intressant och så tänkvärd. Dessutom rolig.

Kallifatides ser på Sverige både med svenska och grekiska ögon och han ser ett land som krackelerar. Allt förändras och vi människor är rädda för förändringar därför ser vi ofta förändringar som något negativt.  All förändring är inte av ondo men inte heller av godo. Varför kan vi inte ta vara på det som är bra hos oss men ändå ta intryck och påverkas av andra? Varför slänga ut barnet med badvattnet? Varför inte inse att det som blivit fel måste rättas till - inte upprepas?

Kallifatides tycker han är gammal. Han kan inte längre skriva och överger därför sitt skrivarliv. I dess ställe finner han tomhet. Vad ska han göra med sin tid, när han inte längre kan skriva? Många är nog rädda för sin pensionering, för ett liv utan yrkesidentitet - där det bara är tomhet som återstår.

Den vilsne Kallifatides ger sig, både bokstavligt och mentalt, ut på en resa för att hitta sitt "nya" liv, sitt "pensionärsliv" och han kommer inte hem tomhänt.

På spaning

Minnet av hur en Madeleinkaka doppad i lindblomste smakar, får berättaren i Prousts "På spaning efter den tid som flytt" att

återuppväcka glömda barndomsminnen.

I april ska vi i bokcirkeln läsa första delen, de första 500 sidorna, i Marcel Prousts bok på 3000 (!) sidor.

Inte konstigt att jag nästan tog ett skutt av glädje när jag fick syn på en annons från Orionteatern där de gjorde reklam för sin uppsättning av just "På spaning ....". Jag beställde biljetter på direkten och skickade mejl till mina bokcirkelkamrater om vad som var på gång.

För att inte komma till teatern helt oförberedd (och inte förstå ett dugg) lånade jag hem Krister Henrikssons inläsning av Swanns värld (första delen av boksviten). Maken trodde att han skulle kunna föra över de 9 cd-skivorna till mp3-filer. Sen skulle vi kunna lyssna på våra i-podar. Han lyckades till 50 procent - min i-pod tillhörde inte den lyckade delen.

Därför hade jag inget val utan var tvungen att placera mig i soffan ett antal timmar och där avnjuta madeleinkakorna - direkt från cd-spelaren. Det är en ren njutning att ligga i soffan och lyssna på något intressant.

Och intressant var det - denna detaljrika skildring av en gången tid sedd ur Prousts perspektiv. Men att ligga i en skön soffa och lyssna på någon som med behaglig röst läser och läser och läser leder ofrånkomligt till allt tyngre ögonlock (oavsett hur fin och nyanserad texten än är). Så jag kan inte säga att jag, trots gott och väl en halv dag i soffan, var helt uppdaterad på bokens innehåll.

Sen gav vi oss iväg till Orionteatern och fick se en alldeles enastående föreställning. Jag är så imponerad. Vilken prestation av Nina Jeppson - denna tre timmar långa monolog. Vilken scenografi. Vilken musik.

Vad handlade föreställningen om? Svårt att säga men utan min dag i soffan skulle jag nog inte ha fattat något - nu hängde jag i alla fall med lite grand. Efter uppläsning och teater ska det bli spännande att "smaka på" boken  - tror inte jag orka läsa hela.

När teatern var slut fortsatte underhållningen med estraddebatt om musiken. Jag var imponerad av musiken men hade inte alls kunnat höra vad som spelades och se koppling mellan musik och pjäs. Den avslutande debatten gjorde att föreställningen blev ännu mer fängslande.

Att göra en Mats T

Läste, för länge sedan, att formgivaren Mats Theselius hade designat ett skåp till sina National Geografic-tidningar. Skåpet har blivit ganska omskrivet och finns i varianter för 25, 50, 75 eller 100 årgångar av tidningen. Skåpet har samma färg som tidningarnas omslag.

Själv samlar jag på tidningen Trädgårdsliv och häromdagen kom jag på att jag kan göra en Mats T!

Jag låter, helt enkelt, min svarta Pilasterhylla i vardagsrummet fyllas med tidningen Trädgårdsliv. Min hylla har, liksom Mars Ts, samma färg som tidningens omslag. Jag får plats med fem årgångar på varje hyllplan och eftersom det finns tolv hyllplan rymmer hyllan gott och väl 50-årgångar av tidningen. Sen kan jag komplettera med ytterligare en hylla men det tror jag aldrig jag kommer att behöva.

 

Utan att memorera när tidningen ges ut har jag alltid datumet i huvudet och brukar, när utgivningsdagen infaller, åka in till stan enbart för att köpa det nya exet - är man "fan" så är man.

I varje tidning finns det, bland mycket annat, tips om vackra trädgårdar. Jag blir alltid lika sugen på att åka och titta men oftast nöjer jag mig med att läsa om härligheten.

Några gånger har jag dock besökt de omskrivna platserna irl. Resan till Provence var helt inriktad på trädgården la Louve i Bonnieux. Vid vår resa till Nice kan däremot besöken i villa Rothschild och Serre de la Madone betraktas som resebonus. Alla tips innebär, som tur är, inte långresor eftersom många handlar om trädgårdar i närområdet t.ex. Groens trädgård på Södermalm och Nyckelviken i Nacka.

Så här kan tidningen också förvaras och presenteras
(i alla fall på trädgårdsmässan)

Synd att det inte var jag som designade hyllan där tidningarna med alla trevliga artiklar nu förvaras - kunde ju blivit en kändis.

Tusen och en natt

I år har vi länderna runt Medelhavet som tema på Birkagården. En musiklektion ägnades åt arabisk musik ur västerländsk synvinkel. Då fick vi lyssna på den ryske kompositören Kazakovs tolkning av "Tusen och en natt".

Lektionen inleddes med att vår lärare berättar att "Tusen och en natt" gavs ut på 900-talet och består av olika sagor satta i ett sammanhang med en ramberättelse.

När hustrun till kungen i Samarkand dör, blir han förtvivlad och låter därefter  halshugga varje unga kvinna han tillbringat en natt med. När det blir Scheherazes (berättaren i "Tusen och en natt") tur försöker hon lura kungen genom att berätta en saga för honom. Hon berättar bra och med "cliffhanger" så härskaren måste höra ännu ett avsnitt innan han halshugger henne. I ställer för att dödas på morgonen får hon därför leva en natt till och en natt till. Så håller det på i tusen och en nätter - sen behöver hon inte längre frukta för sitt liv.

När jag hörde detta insåg jag att jag knappt läst en enda saga ur "Tusen och en natt" och då den finns som som talbok i förkortad version (barnversion) började jag direkt att lyssna.

Så fascinerande berättelser. Så bra sagor från österlandet, där platser som vi i dag förknippar med krig och elände, är blomstrande och vackra städer t.ex. Basra och Bagdad. Det är moraliska sagor där det onda förgås och det goda segrar men också sagor där det förekommer trolldom, andar och ofantlig rikedom. Efter ettusen och en nätter har den onde kungen i Samarkand, tack vare de moraliska sagorna, blivit god och halshugger inte längre några flickor. Så gick det till i den snälla version jag lyssnade på (stämmer förmodligen dåligt in på originalversionen).

Tid

Äntligen ett inlägg som handlar om tid - bloggens tema.

I går grattade vi vårt äldsta barnbarn på 19-års dagen. En supertrevlig ung man som slutar skolan om några veckor. Vad väntar sen, efter studenten? Är det äventyr, mer studier och jobb eller är det arbetslöshet, bostadslöshet och misströstan? Ingen vet. Men jag hoppas och tror att han ska få ett bra, engagerat liv där han kan finna sin plats.

Det är vid tillfällen som dessa (födelsedagar med allt fler ljus i tårtan) man märker hur flyktig tiden är och känner av dess ändlighet. Det var inte länge sedan hans mamma slutade skolan och gav sig ut i världen. Tidpunkten när jag själv befann mig på samma plats på tidslinjen känns dock mer avlägsen.

I går firade vi 19 år med god vegansk middag (ett av födelsedagsbarnets stora engagemang är vegokost) och pratade om vad som kan vänta runt hörnet.

Tänk om jag kunnat blogga när jag var 19 - så många minnen jag då skulle ha sparade och kunnat återuppleva. Men då för tiden använde man sig av räknestickor, räknesnurror och dagböcker med lås. Nu är allt öppet och man bloggar och instagrammar om allt och ingenting med redskap som för 50 år sedan inte fanns i sinnevärlden - i alla fall inte i min. Tiden förändrar våra liv.

En maskin jag behärskade
intill fulländning

Foto

Maken fyllde jämt för något år sedan och fick en fotokurs i present i form av presentkort till Fotografiska.

Första kursen blev inställd, andra kursen blev inställd men till den tredje kursen hade det kommit tillräckligt många anmälningar. Det var en uppskattad present som även vi givare fick glädje av eftersom kursen blev väldokumenterad.

Nu fotas det för jämnan. Förhoppningsvis kan det leda till att även bloggen förses med finare bilder än den har idag - men det är bara en stilla förhoppning.

I fredags var sista kurstillfället och vi bestämde oss för avslutningslunch på stället. Jag har aldrig blivit heltänd på Fotografiskas mat de gånger jag varit där och blev väl inte supernöjd den här gången heller - inget större fel men inte toppengott.

Innan lunchen tittade jag runt på utställningarna och då blev jag glatt överraskad - till skillnad från tidigare besök gillade jag det jag såg. Tre utställare med olika teman. Här kommer ett axplock.

Waldersten

Alison Jackson

Anja Niemi

Flygskam

Har sedan ett bra tag lidit av s.k. flygskam (verkar ha blivit en mycket vanlig åkomma). Därför ska jag försöka resa på marken i fortsättningen men även göra fler upptäcktsfärder i min närmiljö. Utesluter dock inte en eller annan flygresa.

Vårens resa ska gå till Normandie (om vi inte hinner ändra oss) med tåg. För att få kläm på hur jag ska göra för att boka tågbiljetter (inte jätteenkelt) har jag gått med i två fb-grupper för tågresenärer, varit på en mässa och bokat in mig på ytterligare en. Allt har hittills varit helt resultatlöst.

Men inte nog med det - jag har också börjat förbereda mig genom att läsa på. Har hunnit med en bok - Bo Wingrens trevliga "Resa i Normandie". I den berättar han om en massa kändisar (Proust, Monet,  Strindberg m.fl.) som har rest, bott och älskat denna del av Frankrike. Läsandet känns nästan som att besöka Normandie för 100 år sedan - ett billigt nöje helt utan skamkänsla.

Eftersom jag inte lyckats få grepp om hur jag ska göra för att boka utlandresor med tåg bestämde jag mig för att anlita den omtalade resebyrån på Kalmar central, den som har tågresande som specialitet. Knåpade ihop ett mejl men fick det nedslående svaret att de för tillfället inte kan ta emot fler förfrågningar.

Jag jobbar vidare - har ännu inte gett upp tåget som fortskaffningsmedel.

Woman at war

Efter dagens Birkagårdskurs var vi några stycken som gick direkt från skolan till en biograf (via ett konditori). Vi hade valt att titta på den film som passade bäst i tid - alltså inte en film vi var intresserade av utan valet hade enbart skett utifrån tid - märkligt kriterium. (Jag var inte med och valde eftersom jag var på bokcirkel). Dock ska sägas att den biograf som filmen visades på brukar visa filmer jag gillar.

Vi hade dock tur och fick titta på en riktigt bra filmen; "Woman at war" - Islands bidrag till Oscar 2019.

Filmen handlade om civil olydnad, om starka kvinnor, om systerskap och om mod. Jag har läst många deckare från Island men kan inte komma ihåg att jag sett en enda film tidigare.

När filmen börjar håller en kvinna på att sabotera en starkströmsledning som förser Reykjavik med el. Hon vill rädda Island men begår grova brottsliga handlingar och jagas som terrorist. Hur långt får man gå i sitt motstånd mot det man tycker är fel? Vem har rätt att bestämma över andra? Det är svåra frågor som filmen ställer och svaren varierar nog från person till person och från situation till situation.

Det var, som sagt, en riktigt bra film - spännande, humoristisk och engageande. Inte minst fascinerade det vackra men kärva landskapet och den annorlunda musiken.

Nobelpris i nyutgåva

14 kvinnor har fått nobelpris i litteratur - nu ges de alla ut i nyutgåva. Gröndals bokcirkel valde att läsa en av dessa nyutgivna böcker, den av Garzia Deledda.

Garzia Deledda kom från Sardinen i Italien. Hon fick priset 1926, för sin bok "Elias Portolu". Lite märkligt att jag aldrig hört talas om henne tidigare.

Boken "Elias Portolu" handlar om yngste sonen i en bondfamilj  på Sardinien - Grazia Ds födelseplats. Elias har suttit i fängelse på fastlandet i tre år. När han blir frisläppt, hälsas han välkommen hem på samma storslagna sätt som "den förlorade sonen" i Bibeln. Man hade till och med målat om huset inför hans återkomst.

Under tiden Elias suttit i fängelse har hans äldre bror förlovat sig. Så fort Elias får syn på broderns fästmö blir han förälskad - denna kärlek är bokens tema.

Grazia D skildrar livet på den Sardinska landsbygden där människorna är religiösa men också manschauvinistiska och fördomsfulla. Hon skriver på ett ålderdomligt vis, ofta med omvänd ordföljd och använder orden "ej" och "icke" i ställer för inte. Hennes gammaldags språk  störde mig i början men det är också ett poetiskt och vackert språk. Även hennes beskrivningar av miljön är vackra och detaljrika.

I romanen ska män vara män - kraftfulla och starka, inga veklingar. Dessa åsikter kommer fram gång på gång. Här är ett citat: "Karlar måste vi vara, manfolk lejon - inte rörda, inte ändra min, inte gråta. En karl som gråter, vad är det för något? Bara strunt." Är detta vad som gäller/de på Sardinen eller är det Garzia Ds syn på män? Man undrar.

Bokens titel "Elias Portolu" är också huvudkaraktärens namn - honom som allt kretsar kring. Elias Portolu är en märklig person - vet inte vad han vill, velar hit och dit, bestämmer sig för något för att i nästa stund ändra sig. Det är lite torftigt att det bara är en persons tankar som får utrymme i handlingen.

"Elias Portolu" är en konstig bok som jag har svårt att begripa mig på. Jag uppfattar bokens budskap som att vissa handlingar är oförlåtliga. Enligt den tro man hade på Sardinien för hundra år sedan, kan vissa synder aldrig gottgöras - de leder till det hårdaste av straff.

Har boken "Elias Portolu" något att säga dagens läsare? Var det befogat att ge ut boken i nyutgåva? Nej - jag tycker inte det och det förklarar också varför jag aldrig hört talas om denna författare tidigare. Handlingen om skuld och hämnd skildras enbart ur en mans perspektiv vilket känns helt fel i dag. Det enda som är värt att ta till sig är beskrivningen av hur man levde på den Sardinska landsbygden för hundra år sedan. "Elias  Portolu" är ingen bok jag kommer att rekommendera till någon.

Fredagsgodis

Bridge är svårt - inget att diskutera.

Nu har jag gått på kurs i snart fyra terminer och lärt mig massor. Läser, skriver upp, memorerar, läser om, skriver om och försöker se linjer och samband - är vad jag ägnar mig åt.

"Tur att jag är pensionär och kan lägga ned så mycket tid" - tänker jag ena dan. Nästa dag tänker jag "Tänk om jag börjat när jag var ung och hade lätt att memorera".

Jag är inne på min fjärde bok, plusboken, och jag tycker den är svårare än de tidigare böckerna bl.a. för att gamla sanningar inte längre gäller. Mina uppställningar blir allt mer uppluckrade i kanten.

Jag går på kurs varje torsdag eftermiddag. Förmiddagen ägnar jag åt att förbereda mig. Nu i torsdags försökte jag strukturera ett kapitel så att det kunde sammanfattas på en sida. Trickigt men vid tredje försöket tyckte jag att jag fick kläm på hur jag skulle ha det. När jag nått så långt kastade jag ett öga på klockan - fem över ett!! Eftersom kursen börjar två blev det snabbt klädbyte och ilfart till bussen.

På kursen frågade en "kollega" om jag ville spela "fredagsgodis" med henne. Utan betänklighet svarade jag "Ja" och i går spelade jag för första gången på "öppna marknaden". Vi var ca 100 par, alltså 200 personer, som spelade bridge i fyra timmar - i högt tempo.

Även om vår placering inte blev något att yvas över, tyckte jag det var roligt. Jag gillade det snabba tempot och det lite tuffa spelandet. Nu gäller det att börja klättra och inte hamna bland bottenskrapet i framtiden.