Anpassning

Vi lämnade stugan några dar för '"regatta" i Sundsvall. Kändes bra med ett avbrott i stuglivet och vi skulle ju snart vara tillbaka igen.

"Sjömärken" - tillverkade vid tidigare regattor (Trump och drinksymbol)

Medlemmarna i "regattagänget" blir av naturliga orsaker äldre och äldre och vi anpassar våra aktiviteter allteftersom lederna stelnar och hörseln avtar.

Vi träffas tidigare på eftermiddagen, tävlingarna blir enklare (i år hade vi ingen tävling alls men vi tittade på film från fornstora dar) och vår anknytning till vatten kommer allt längre upp på land - men alltid med vatten inom synhåll.

Efter en och en halv månad i stugan passade det bra med avbrott och en tripp till gamla hemstaden. Det är alltid roligt att komma dit igen, roligt att träffa gamla vänner, roligt att se hur stan förändras. Men jag blir fortfarande nedstämd av all denna skog. Mil efter mil med bara skog.

Tranviken - förr vår favoritbadplats, nu privatägd och förfallen

När vi för 43 år sedan flyttade till Norrland och åkte i ett totalt mörker, timme efter timme, på vägar kantade med granskog, satt jag och grinade hela vägen från Hudik. Jag längtade tillbaka, längtade hem till Götet. Men efter några månader, när ljuset kom tillbaka, hade jag anpassat mig. Sen hade vi 35 fina år i stan, fick många vänner och trivdes men hela tiden visste jag att nån dag skulle jag flytta söderut igen.

Tror att man måste kunna anpassa sig, foga sig efter förändringar, för att få ett bra liv. Men anpassning måste ske inom rimliga gränser - 35 år är kanske i längsta laget.