Konturer

Nya bokklubbens andra bok "Konturer" av Rachel Cusk var en annorlunda bok.

Boken inleds med att Faye (bokens huvudperson) flyger till Grekland för att jobba som lärare. På flyget hamnar hon bredvid en man som pratar och pratar men aldrig ställer några frågor. Han berättar hela sitt livs historia för Faye - en människa han aldrig träffat och inte känner. Hur troligt är det att man på ett flygplan viker ut sig, sina ex och sina äktenskapsproblem inför en okänd medresenär?

Sen fortsätter det på samma sätt. I Aten träffar Faye den ena personen efter den andra och alla öppnar de sig för henne och håller långa monologer om sina relationsproblem. Faye själv förblir ganska osynlig - hennes konturer av otydliga.

Medan Faye är kvar i Aten följer hon med sin flygplansgranne på en vådlig båtresa. Flera makabra inslag inträffar bl.a. flyttar den pratsamme grannen vid ett tillfälle kroppar i ett mausoleum. I flera monologer ingår märkliga drömmar och sammanträffanden. Alla kvinnor börjar t.ex. plötsligt blöda när de ska se en opera och i en berättelse slår en matte nästan ihjäl sin hund. Jag förstår inte vad författaren vill säga med de olika berättelserna.

Jag tycker språket är stolpigt, kan bero på översättningen, men det har flyt och boken är lättläst.

"Konturer" är både en besynnerlig och annorlunda bok. Tror aldrig jag läst en bok som nästan bara bestått av långa monologer. Jag saknade en röd tråd, något som håller samman de olika berättelserna, och får mig att vilja läsa vidare.

När vi diskuterade boken på Nybergs konditori, vid Odenplan, där bokcirkeln träffas en gång i månaden, tyckte flera att vi skulle se varje monolog som en separat novell. Synd att jag inte tänkte så när jag läste boken för då hade jag nog gillat den bättre.

Oates

Biogruppen hade bestämt sig för att se dokumentären om Joyce Carol Oates och jag tog tunnelbanan till stan för att ansluta mig.

Spelade som vanligt bridge under resan och åkte för långt. På hemvägen, efter filmen, hände det igen. Plötsligt såg jag skylten "Liljeholmen" dansa förbi. Första gången jag åkt för lång både på ut och hemresan. Borde vid det här laget (bott i Stockholm i mer än 10 år) ha fått en inbyggd känsla för tid och avstånd.

Men filmen då - "A Body in the Service of Mind" - hur var den? Intressant. Jag tycker aldrig att dokumentärer är lika fängslande som "riktiga" filmer men de är ofta bra och det var roligt att få reda på lite om Oates liv.

Maken till produktiv författare får man leta efter - skriver en till två böcker om året. Jag har bara läst två; "Mörkt vatten" och "Djur". Tyckte båda var bra men blev extra fängslad av "Mörkt vatten" som jag läse innan jag började blogga.

"Mörkt vatten" handlar om den omtalade bilolyckan på Chappaquiddick Island vid Martha's Vineyard på USAs östkust när en berusad senator körde av vägen och ned i en sjö.

Efter olyckan stack senatorn och lämnade sin passagerare kvar i bilen - kallade inte ens på hjälp. Vi får följa den unga kvinnans sista timmar i livet. Hur hon blev lämnad att dö en kvalfull död i en mörk sjö. Man har blivit matad av senatorns version men ingen (som jag känner till) har tagit den unga kvinnans parti och skildrat hur hon kan ha upplevt att sitta fast i en bil där vattnet stiger och stiger och luften sakta tar slut. Mycket gripande bok. Minns den så väl fastän det är mer än tio år sen jag läste den.

Baklänges

I går var vi Nacka, en av Stockholns kranskommuner. Det var andra gången på 10 år som vi åkte dit. Förra gången var vi ute och letade bostad och tyckte vi hade hamnat mitt ute i geografin

Den här gången skulle vi på konsert på Nacka gymnasium - målbrottskören skulle framträda. Vi hade ingen svårighet att hitta rätt. Buss 402 från Slussen tog oss hela vägen till skolan.

Om det gick lätt att komma dit blev det desto svårare att ta sig hem. Det var mörkt och kallt när vi började vår 20-minuters väntan.

När det hade gått 25 minuter började jag fundera på vad som hänt. Men vad kunde vi göra annat än stå kvar och försöka hålla värmen. Vi väntade och väntade och väntade. Ingen buss uppenbarade sig men antalet passagerare vid hållplatsen blev fler och fler.

Efter 40 minuter dök det upp två baklyktor - en buss kom backande mot oss. Den backade hit och den backade dit och jag var glad att det inte var jag som satt bakom ratten. Skulle aldrig klara av att backa en jättelång ledad buss i mörkret. Till slut kom bussen fram till rondellen där vi kunde stiga på och bussen kunde svänga runt och köra framlänges.

Allt detta elände berodde på att man skulle reparera vägen och gjort det omöjligt för bussen att vända men glömt bort att stänga av trafiken. Efter många om och men kom vi hem men det vete sjutton om jag åker till Nacka igen (jo förresten, det är klart jag gör om det blir fler konserter).

Kyrkornas kyrka

Sista Parisdagen var bara halv eftersom vi måste ge oss iväg till flygplatsen vid tretiden.

Startade som vanligt dagen med kaffe och croissant på kaféet i hörnet. Sen ställde jag mig i kö till Saint Chapel som ligger i poliskvarteren på Seines höger sida.

Saint Chapel ska vara något extra och visst var det fint men jag kände mig ändå lite besviken - så märkvärdigt var det väl inte!

Många besökare gick vidare uppför en ringlande trappa (förmodligen upp till tornet - tänkte jag) men jag kände mig tveksam. Mitt ömtåliga knä hade redan gått så mycket i trappor och jag ville verkligen inte överanstränga det.

Frågade en vakt hur många trappsteg det var till nästa nivå. När han sa max 30 gav jag mig iväg och det var himla tur. Jag kom inte upp i tornet men in i ännu ett kykorum och maken till vackert rum har jag aldrig sett. Förstår att denna kyrka är omtalad.

Kyrkan Saint Chapel började byggas redan på 1200-talet - tänk om "hon" kunde berätta vad hon varit med om.

Vykortbild

När jag tittat klart på detta enastående konstverk strålade vi samman alla tre igen. Vissa ville köpa presenter till sina barn så vi började en vandring från affär till affär. Några  handlade och handlade men inte jag. 

Ny sjal, gammal pose

Jag hade redan köpt två franska kakformar och fått ännu en födelsedagspresent - en jättefin sjal - vad mer kan jag behöva eller önska?

Sammanfattningsvis kan jag säga att Paris är en gigantiskt stor stad full av ljud, folk, bilar och gator åt alla håll men där finns också många vackra parker. Man matas med intryck från morgon till kväll. Det härligaste är folklivet och kaféerna som finns i nästa varje gathörn. Och så vädret förstås - sol och 20⁰ varje dag. Att sitta utomhus på kafé i oktober ska inte föraktas.

Fyra dar var precis lagom lång tid för ett Parisbesök. Vi var nöjda med storstadslivet, hade sett så mycket och tyckte alla tre att det skulle bli skönt att få resa hem till lugna gatan igen. Jag är sååå nöjd med min present - även om jag fick vänta på den i hela 25 år - kunde inte varit bättre.

Tre nöjda Parisresenärer

Kultur

Resans tredje dag gick i kulturens tecken. Vi åkte buss till Fondation Louis Vuitton, en konsthall utan motsvarighet. Så snygg.

Arkitekten Frank Gehry tog i allt han förmådde och lyckades skapa något unikt när han ritade detta "museum".

Vi började med var sin crêpe i trädgården sen gav vi oss i kast men Claude Monet och Joan Mitchell.

Jag ägnade mesta tiden åt Mitchell som var helt ny för mig och inte helt lätt att förstå.

Här hennes tolkning av Brooklyn Bridge 

och här av solrosor

Monet är jag bekant med sen tidigare. Tittade mest på hans näckrostavla.

När vi var klara med M & M åkte döttrarna, som var sugna på att handla, tillbaka till centrum. 

Själv ville jag stanna kvar och titta på den permanenta utställningen. Tyvärr missminde jag mig - Fondation Louis Vuitton har inga permanenta utställningar så efter en stund tog jag också bussen till Place de l'Etoille. Sen ägnade jag flera timmar åt att strosa nedför Champs Elysees - så härligt att gå där bland alla människor i det varma soliga höstvädret och bara njuta.

På kvällen strålade vi samman på vårt "stamställe" Le Relait de l'Entrecôte. Vi var tidigt ute och fick bord på direkten. Så bra med ett ställe som bara serverar en enda rätt - entrecôte. Både enkelt och gott. De har kört med samma vinnande koncept sen 1959.

När vi kom tillbaka till hotellet slog vi oss ned vid vårt café med ett glas vin - innan vi gav oss på alla trapporna upp till våra rum.

Sist - lite mer Joan Mitchell.

Lemonadinflation?

Vår första dag i Paris var aningen intensiv. Därför skulle vi ta det lite lugnare på lördagen.

Luxembourg trädgården

Minsta dottern och jag skulle gå till Panthéon när storasyrran hälsade på en f.d. arbetskamrat som flyttat till Paris.

Pantheon är verkligen häftig. Målningar runt väggarna, utställning  med verk av Anselm Kiefer vid sidorna ...

... och i mitten hänger den berömda pendeln - "Foucaults pendel".

Runt kupolen går en ballustrad. Den skulle vi upp till. Vana som vi blivit av att klättra i trappor borde vi klara det utan problem och det gjorde vi. Det var tufft men vi blev belönade - en 360⁰ vy över hela Paris framför ögonen. Häftigt!

Efter Pantheon strålade vi samman i "Tullerullerna" för att än en gång vara nostalgiska. När äldsta dottern och jag åkte till Paris i mitten av juli för mer än 30 år sedan var det 30⁰ varmt. Då svalkade vi oss i "Tullerullerna" med var sitt glas citronlemonad. Om dottern minns rätt kostade lemonden 1989, året man firade 200-års minnet av franska revolutionen, 50 franc (ca 50 kr). Nu kostade ett glas lemonad 6 € (ca 66 kr) - förvånansvärt billigt, särskilt med tanke på hur dyrt allt annat är.

Lördagens middag skulle också bli en nostalgiupplevelse. Vi begav oss ut på en lång (Paris är sååå stort) resa med flera byten för att mötas av en kö som det skulle ta en timma att komma igenom. Vi lämnade kön och gick in i den första restaurang vi stötte på. Där fick vi vänta en och en halv timma på maten - men vi slapp i alla fall stå och köa.