Internatskolor

Det finns något skrämmande med internatskolor. Man frågar sig varför föräldrar sätter sina barn i sådana skolor i stället för att leva tillsammans med dom och varje förälder har säkert en mer eller mindre bra förklaring för att ursäkta sitt agerande.

Biogruppen hade valt just en internatskolefilm för vårens första gemensamma träff. "The Holdovers" (de som fick stanna kvar) var en toppenfilm med djup. Vi gillade den alla fyra. Den var både sogesam, humoristisk och tänkvärd.

På julloven får även internatskolebarn åka hem - i alla fall de flesta. I filmen blir det en elev kvar på skolan och eftersom elever inte får vara kvar själva blir också en lärare och kokerskan kvar över julen.

Filmen handlade om dessa tre personer - deras agerade, deras rädslor och den vänskap som växer fram. Alla har något att dölja som kan förklara varför de beter sig som de gör. Jag fortsatte att fundera på det liv eleverna i "The Holdovers" hade när filmen var slut och blev än mer övertygad om att internatskolor är något som bör undvikas.

Läraren spelades suveränt av Paul Giamatti men även kokerskan och eleven agerade mycker bra. Ingen av dem var endimensionell - en sörjer sin son som dött i Vietnamkriget, en är livrädd för att bli inkallad osv. Ett sympatiskt drag hos amerikaner är att de bjuder hem vänner o bekanta som är ensamma till sitt julfirande (vet inte hur vanligt det är men verkade så naturligt i filmen).

När filmen var slut var det hög tid för mat. Eftersom vi sett en mycket amerikansk film borde vi ätit hamburgare men nu låg det en tapasrestaurang praktiskt taget i huset bredvid så vi fick nöja oss med några tapas och lite efterrätt.

Vi delade på godsakerna - åt inte dubbelt.

Livet i en bokcikel

Bokcirkeln Bok5an, som numera har sex deltagare, träffas ungefär en gång i månaden och diskuterar böcker och allt möjligt annat. Vi ses på ett kafé (konditori) så det krävs inga förberedelser och man bestämmer själv om man vill äta lunch eller bara fika. Vi försöker hitta olika kaféer varje gång. Sist var vi på Karla Café på Karlavägen - nästa gång ska vi träffas på Bagdad kafé på Medelhavsmuseer.

Förutom att jag skriver några ord om boken vi läst skriver jag numera också om kaféet vi besökt. Till slut, när vi  hållit på tillräckligt länge, bör jag ha skaffat mig en uppfattning om Stockholms hela kaféutbud.

Karlar Café var ett perfekt bokcirkelkafé. Vi fick ett hörn för oss själva där vi kunde sitta i två och en halv timma och prata om "min far & kvinnan" och "Fördelen med att bli gammal".

Utsmyckning som förpliktigar

När vi pratat klart gäller det att välja en ny bok. Lyckas vi inte enas om en bok får vi läsa två. Ibland blir det bra ("min far & kvinnan"), ibland riktigt illa ("Fördelen med att bli gammal"), ibland tycker vi lika, ibland helt olika. Intressant att vi tanter (flickor) i ungefär samma ålder och hyfsat lika bakgrund kan tycka så olika om samma bok.

Hur väljer vi då bok? Alla får komma med förslag som vi försöker tillgodose i tur och ordning. Själv gör jag upp långa listor som jag hämtar uppslag från. Nyligen läste jag att Handelshögskolan också har en
bokcirkel. Så här såg deras lästlista ut.

Dubbelklicka om du vill se
vilka böcker som finns på listan

När vi ses på Bagdad Café i februari ska vi ha läst Marie Ndiayes bok "Tre starka kvinnor" - finns med på Handelshögskolan lista.

Efteråt, när vi snackat klart, gick två av oss och hälsade på Siri Derket.

Mackor

"Mackor är det godaste jag vet" brukar ett barnbarn säga när jag ger honom en smörgås. Han tycker mackor är godare än både hamburgare och sushi.

Nu finns det restauranger som inriktat sig på att enbart göra och servera mackor. En av dessa restauranger har också gett ut en kokbok. Där får man veta hur man gör en supermacka hemma i det egna köket. Jag lånade och skred till verket.

Först åkte jag till den stora livsmedelsaffärer och köpte hem fyra sorters ost.

Väl hemna skar jag upp sex skivor formfranska, bredde på ost och "gräddade" skivorna i ugnen en stund.

Sen fyllde jag på med resterande ingredienser och la ihop de knapriga skivorna i en speciell ordning.

Bredde på en blandning av smör och grädde och stekte mackorna två minuter på varje sida.

Sen delade jag dom på diagonalen och serverade till middag.

Omdömet blev fett!

Halvgoda mackor, mycket milda i smaken. Nu måste vi gå till mackarestaurangen och kontrolläta - känna hur de skulle smakat om ett proffs varit i farten för jag kommer i fortsättningen bara att göra helt vanliga svenska smörgåsar. 

Tur att man kan beställa och låna udda kokböcker på biblan.

Bättre sent än....

Förra julen, alltså 2022, gav jag bort två teaterbesök i julklapp. Enkel och bra present - lätt att ge bort men svår att förmedla. Nu, drygt ett år senaren, fick vi till den andra.

Vi började med att äta indiskt, sen gick vi till Orionteatern och såg deras uppsättning "Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina".

Det var en fängslande föreställning med mycket känslor och en enkel men smart scenografi.

Den "lyckligt" gifta Anna Karenina träffar en snygg greve på en järnvägsstation och hela hennes liv vänds bokstavligt talat upp och ned. Anna Karenina, spelad av Emma Broomé, grips av den stora passionen, lämnar man och barn för att följa sin greve till Italien. Denna överväldigande passion lever hon ut på teaterscenen. Har aldrig sett maken till skådespeleri. Det är känslorna som styr både hennes och greve Vs liv. Den enda sansade människan och därmed den fyrkantiga och tråkiga människan är hennes man Karenin, fint spelade av Martin Luuk.

Martin Luuk

Jag imponerades av Emma Broomés skådespeleri. Imponerad både hur hon tar hela scenen i anspråk med sin kropp och hennes förmågan att komma ihåg all denna text.

Orionteaterns Anna Karenina var annorlunda, mer avskalad och mer fysisk än dramatens - den var både modern och gammal. Scenen där AK utsätts får hån när hon är på teater kan, som dottern sa, liknas vid  hur man beter sig mot varandra i sociala medier idag.

Utan att ha läst boken tror jag att pjäsen var trogen huvudhistorien och sensmoralen var "Låt aldrig passionen gripa dig så till den grad att du överger ditt barn och din man - det kommer att straffa sig".

Fördelen med att bli gammal

Förutom bokcikelboken "min far & kvinnan" skulle vi under jullovet också läsa Carl-Göran Ekerwalds bok "Fördelen med att bli gammal".

Oj, vilken konstig bok! En massa tankar staplade på varandra, lite hur som helst - ofta besynnerliga tankar med religiösa undertoner. Jag fattade inte vad boken hade för syfte. Tror inte den hade något budskap.

Ett kapitel handlade om människan och omänniskan där omänniskan saknar samvete och bara lever för att tillfredsställa egna behov och önskningar. Så här skriver Ekerwald om hans egenskapade begrepp omänniskan. "Kom inte och prata om samvete med en omänniska. Samvete är vidskepelse. Ingenstans i hjärnan finns något centrum för samvete. Allt är gener och hormoner". Ren och skär gallimatias.

På ett annat ställe skriver Carl-Göran Ekerwald: "Vad är hälsosammare för en människa - vara obildad proletär eller bildad borgare. Svaret är obildad proletär" och så hänvisar han bl a. till vår andra  cirkelboksförfattare Annie Ernaux som, skriver Ekerwald, "inför sina föräldrar skäms för att ha hamnat på fel sida i tillvaron." (Så uppfattade dock inte jag att Ernaux skrev). Han skriver vidare "Den 'bildade borgaren' skulle gärna vilja i likhet med kineserna placera en så kallad 'bildad kusin' i varje familj som råkar bestå av obildade. En sådan kusin skulle fungera som samhällets spion och angivare". Maken till trams tror jag aldrig jag har läst. Det skulle i så fall vara i Erik Wijks bok "Bara de riktiga orden" som vi läste i min förra bokcirkel. Där författaren beskriver överklass och arbetarklass som kärlekslösa och kalla.

Jag tycker hela boken är trams. Lösryckt strunt som det inte är värt att fästa någon vikt vid. Boken borde förblivit såväl otryckt som oläst. En gammal mans (99 år) nedtecknade tankar borde ha fått stanna i hans skrivhäfte.

I ärlighetens namn ska sägas att boken tog sig lite mot slutet och att jag är imponerad av all djup kunskap Gammal har men den får, trots det, inte mer än en stjärna i betyg på min fyragradiga stjärnskala. Alla var dock inte lika negativa som jag - en deltagare gav Ekerwald tre stjärnor (vilket jag har svårt att förstå).

En flicka från i Normandie

Nobelpristagaren Annie Ernaux har skrivit två av de tre böcker bokcirkeln skulle läsa under "jullovet" - "min far & kvinnan". Ernauxs böcker var sammanfogade till en.

Det är två lättlästa berättelse med korta meningar, nästan i stakatoform. De ger ett gammaldags intryck med ord vi inte använder så ofta "För ett lappri slog han efter ungarna med mössan". Intressant att höra hur grannarna höll ordning på varandra genom att se vad som hängde på tvättlinan och hur man fick vända och vrida på varje slant för att kunna klara sig.

Annies föräldrar fick börja jobba medan de fortfarande var barn. De lyckades jobba sig upp och bli affärsägare. Hela livet tillhörde de arbetarklassen medan deras dotter, som läst på universitet, kom att tillhöra de "intellektuella". 

"Min far" handlar, som titeln säger, om Annie Es egen pappa, hans liv, hans sätt att äta och klä sig. Hon ser hela tiden hur pappan anstränger sig och "gör sig till".  Dottern ser ned på sin pappa för att han försöker leva upp till det han tror är hennes förväntningar. Det är ingen varm och nära relation mellan far och dotter. Dottern är inte stolt över sina föräldrar men pappan är mycket stolt över sin dotter som fått det så bra materiellt.

Bokens andra del "kvinnan" börjar med orden "Min mor är död" - en blinkning till Camu som börjar sin bok "Främlingen" med orden "Mamma dog idag" och till Daoud som inleder boken "Fallet Meursault" med "Mamma lever än i dag". Roligt att flera franska författare hälsar till varandra på detta sätt

"kvinnan" är en direkt fortsättning på den första boken. Mycket upprepas men det gör den än bättre.

Mamman har i allt en strävan "att komma sig upp" och hon vill ha med sig dottern på vägen - vilket dottern föraktar. Agerandet leder till konflikter. "Tillsammans med honom (pappan) hade jag roligt, med henne (mamman) samtalade jag".

Mycket av det Annie E beskriver om sin mor-dotter relation gäller nog de flesta. Man irriteras, blir avundsjuk, lägga sig i eller tar avstånd. Alltså, mycket allmängiltigt för en föräldrar-barn relation.

Det mest intressanta i boken är författarens  beskrivningen av sin mammas tilltagande demens. Det är inte lätt att acceptera att en människa förlorar mer och mer av sin intelligens och tappar fler och fler av sina förmågor. Dottern börjar sörja sin mamma medan hon fortfarande lever - det gäller att förstå och undan för undan acceptera detta "förfall". Det ligger mycket i uttrycket "att bli mamma till sin mamma".

"Min far & kvinnan" var bra. Både intressant och lättläst men samtidigt känslokall och utlämnande, sorgsen och mycket detaljrik. Så skriver en författare, värd ett nobelpris, om livets vardagligheter.

Bästa läget!

Att gå runt i gamla stan....

Stortorget

... åka upp till Gondolen...

....dricka ett glas Cava....

.... och sen åka hem och bli bjuden på en superb middag....

.....är det samma som en finfin nyårsafton.

Gondolen har nog stans bästa läge. Kanske ett lämpligt ställe att invänta 12-slaget på - nån gång. Eller varför inte Gröndal-Liljeholmens egen "gondol"?