En trevlig söndag

Den 21 september var det "Stora biodagen" och alla kunde gå på bio till halva priset. Ett sånt erbjudande måste man nappa på.

Vi bestämde oss för att titta på "Downton Abbey: The Grand Finale" på Victoria och tog tunnelbanan till stan.

De träd jag saknade på Södermalmstorg vid Slussen, när jag var där i juni, håller man nu på att plantera ut. Kommer att bli jättefint. Roligt när man gör precis som jag tycker.

När vi lämnade tunnelbanestationen föll mina ögon på den här affischen.

Äntligen lite motstånd mot all propaganda för kärnkraft - tänkte jag. Men så gick jag närmare och såg att det var en pub som gjorde reklam för ofiltrerat öl - snopet.

För att komma till biografen Victoria promenerade vi längs Götgatan och passade på att titta in i den fina Söderbokhandeln. Maken hittade en bok han letat efter.

Väl framme vid Medborgarplatsen dök antikärnkraftssymbolen upp igen och, tänka sig, den här gången var det verkligen en liten aktionsgrupp mot kärnkraft som var i farten. Jag som bodde i Sundsvall det lysande året 1986, när det regnade radioaktivt nedfall över hela Västernorrland, är ingen vän av kärnkraft.

Så var det då dags för den trevliga och roliga filmen om människorna som antingen bor på sitt slott Downton Abbey eller i sitt övernattningshus i London. Det var inte bara deras hem som var fantastiska, deras kläder hade också extra allt - tror de var de snyggaste jag sett. Jag var inte ensam om att vara förtjust i människorna i denna överklassmiljö -

hela salongen var fullsatt.

När filmen var slut och vi kom tillbaka till vår egen tid skulle vi förfriska oss innan vi åkte hem. Men överallt kryllade det av uppspelta och glada Hammarbyare som firade att de hade besegrat göteborgslaget Häcken med 4-0!  Då var det var lika bra att åka hem direk.

Sigtunastiftelsen

När vi flyttade till Stockholm, vilket nu är mer än tio år sen, bestämde vi att gå på teater ofta och lära känna vår nya hembygd och visst har vi gått på teater ibland och visst har vi gjort lite utflykter. Vi har t ex. varit i Enköping, i Trosa och i Vaxholm och vi har åkt buss till en del förorter men så mycket mer har det inte blivit. Därför föreslog jag i lördags att vi skulle göra en tur till Sigtuna. Mitt förslag möttes inte av entusiasm - men vi åkte.

Hus med öppen trädgård

Sigtuna ligger ganska långt bort, så det tog över en timma att komma dit. Vi möttes av en fin liten stad där det kryllade av folk men saknades parkeringsplatser. Till slut hade parkeringsbekymren löst sig och vi kunde se oss omkring. Jag tyckte stan påminde om makens hemstad Nora - en liten pittoresk stad med trähusbebyggelse, vid kanten av en sjö.

När jag googlade på Sigtuna lärde jag mig att stan grundades redan på 900 talet av Erik Segersäll och är, vid sidan om Skara och Lödöse (~  Göteborg), Sveriges äldsta stad.

Vi promenerade på Stora gatan och utefter Mälaren. Vi tittade på båtarna i hamnen och vi åt lunch. Sen var det dags för Sigtunastifelsen som jag "lärde känna" när jag läste "Bränn alla mina brev".

På Sigtunastiftelsen var det lika vackert som jag föreställt mig. Det var som att komma till ett italienskt kloster med en ursnygg innergård. Vi gick runt och tittade, drack te i pation och kollade på biblioteket.

Hit skulle det vara trevligt att åka och spela plump - tänkte jag. Man kommer till Sigtuna mitt på dan, promenerar runt och äter lunch på stan. Sen tar man sig till stiftelsen, vilar en stund, äter middag i deras fina matsal och så drar man en spader. 

När man sovit över i sin cell äter man en härlig frukost sen åker man hem. I mina öron låter det som den ideala plumpträffen men frågan är om man får spela kort på ett ställe med så sakrala vibbar som Sigtunastiftelsen ger.

Glappet

I början av oktober i fjol, precis när vi kommit hem från vår tågluff i England, ramlade jag och gjorde mig illa i ryggen. Det var ett pyttelitet fall men det gjorde mitt liv betydligt tuffare.

Efter olyckan har jag varit på otaliga undersökningar där det ena lett till det andra. Nu var det dags för operation dock inte av ryggen.

Blev glad att de remitterat mig till Ersta - tyckte det skulle bli intressant att få se det fint utsmyckade sjukhuset (där jag varit på konstvisning) från insidan. Adressen stod tydligt utskriven på kallelsen men jag visste ju vart jag skulle så jag brydde mig inte om den och gick naturligtvis fel. Jag skulle inte till Nya Ersta utan till Gamla. Blev lite besviken - det var ju Nya jag ville se mer av.

Väl framme tog alla hand om mig på bästa sätt. Allt var välordnat och personalen verkade ostressad och trevlig. Jag imponerades.

Hade jag vetat att jag skulle sövas skulle jag ha oroat mig men nu kom det som en total överraskning och, måste jag säga, gjorde operationen mycket enkel. Man ligger på en "säng" - sen är allt klart. Det blir en glapp i tiden och i glappet har problemet förhoppningsvis blivit fixat.

Det var inget fel på Gamla Ersta heller mer än att det saknade utsmyckning. Jag tyckte, som sagt, att omhändertagandet var toppen men funderade på varför man inte placerat några av sjukhusets 1200 konsverk i den gamla delen. Sjukhusets paroll "En vacker miljö är avgörande för vårdens framgång" måste väl ändå gälla hela sjukhuset.

En gång om året

Varje år i september är det loppis på Hägestensvägen i Aspudden - loppis och folkfest.

Redan i tunnelbanan fattade jag att det skulle bli trångt om alla som var på tåget, skulle gå av på samma hållplats som oss. Det skulle dom -  ett lämmetåg lämnade tunnelbanestationen i Aspudden.

När vi gick ut från stationen kom vi rätt in i ett folkhav. Så mycket människor överallt. Tror aldrig jag sett dess like. Ibland tätnade det till än mer. Då kom vi rätt in i en kö till någon av alla de food trucks som dagen till ära hade placerat sig i Aspudden.

Vi skulle till dottern och hennes grabbar, som hade ett eget bord utefter gatan. Längs alla trottoarer stod det bord med gamla grejer och vid varje bord flockades det folk.

Till slut kom vi till rätt bord och kunde köpa en bok som sonen, någon gång i början på 80-talet, fått av sin mormor. Just för att han fått den av sin mormor ville jag ha den kvar. Jag köpte den för 25 kr. Ett ganska humant pris för en trevlig bok med stort affektionsvärde.

Trots av det var jobbigt med all människor tycker jag det är trevligt att man en gång om året fyller Hägerstensvägen med grejer som kan komma till nytta för andra. Maken var däremot inte lika tilltalad. Han sa "Hit går jag aldrig mer".

Skuggor och svalka

Den vietnamesiska författaren Quynh Tran har skrivit en mycket speciella bok, som han kallat "Skuggor och svalka".

Boken handlar om en mamma, Má, och hennes två söner - storebror, Hieu, och en namnlös lillebror som är bokens berättarröst. De har flyttat från Vietnam till Jacobsstad i Finland.

Man får inte veta så mycket om familjens bakgrund - inte hur gamla barnen är, inte varför de flyttat till Finland eller vart pappan tagit vägen. Genom den yngste sonens berättelser får vi däremot veta hur familjen lever i Finland. Berättaren säger inte mer än det som krävs. Boken har därför ett koncentrerat och, i mitt tycke, vackert språk. Man kan säga att den visar "ögonblickbilder" av familjens liv som nedskrivna fotografier.

Det är mycket som är annorlunda och svårt i en ny miljö inte minst är de ljusa sommarnätterna svåra för människor som är uppvuxna med mörka, varma, fuktiga nätter. Má blir rastlös. "Västerlänningar föredrar när saker och ting är ytliga och klara medan vietnameser föredrar djup och dunkel. Det är outhärdligt med allt ljus - vietnameser har förmåga att uppskatta skuggornas magi".

Utifrån sett händer inte mycket men för pojken är det stundtals ett dramatiskt liv som rör sig runt Hieus förälskelse och Más behov av pengar och hemlängtan. Deras konflikter leder till våld.

Má ljuger om livet i Finland för sina vietnamesiska vänner. Hon berättar om ett drömliv fast hennes jobb på tvätteri är långt ifrån ett önskejobb. Hon tvättar kläder för personal som jobbar på restaurang, kläder som luktar gammalt matos. Lukten är svår att få bort så allt dränks i kontgjord citrondoft.

Boken har ingen annan handling än att skildra livet i en vietnamesisk invandrarfamilj men är trots det både spännande och obehaglig. Den fick en tvåa på min fyragradiga skala men vid omlyssning höjde jag betyget till tre för det vackra detaljerade språkets skull.

Vi träffades på den enkla men trevliga restaurangen Zinkadus (***)  i Tantolunden när vi diskuterade höstens  två första böcker, båda med finskt tema, ,- "Hägring 38" och "Skuggor och Svalka."

Sommaren 25

I år, 2025, har vi haft en bra sommar när det gäller det mesta utom min rygg (och mage). Trots att vi inte haft någon båt i sjön har vi haft fullt upp. Lite tråkigt är det förstås att vi inte ätit makrill en enda gång - inte ens köpemakrill. Förstår inte varför vi inte åkte till Bengt och provianterade.

Maken har ägnat mycket energi åt vår trädgård där allt växer ohämmat utom vår rosenhäck, som farit illa i vår - ett 20-tal rosor har dött. Nu har jag anlitat proffs för att få ordning på den till nästa år.

Våra barn har hälsat på i perioder och då har vi, som vanligt, frossat i goda middagar. Jag gillar verkligen att sitta på uteplatsen och bli bjuden på gosaker.

Vi blev också bjudna på middag med vinprovning i Lysekils egen vingård. Kul att prova svenska viner - inte jättegoda men väl jättedyra (450 pix för en flaska vitt och 550 för orange). Får göra om provningen om några år och se om vårt allt varme klimat kunnat påverka druvornas sockerhalt.

En av de sista dagarna i stugan åkte vi till Kungälv och Bohus fästning. En utflykt som fick högsta poäng av minsta killen.

Det mest misslyckade vi gjorde var utflykten till Erik Johanssons galleri i Götenetrakten - stängt på onsdagar.

Det näst mest misslyckade var att åka till Fiskebäckskil  - blåste småspik. 

Nu, när minsta killen är sju år behöver vi inte längre en massa leksaker som tar plats. Jag bad därför lilleman plocka ut de saker han ville ha kvar så kunde vi göra oss av med resten. Han bestämde då att allt utsorterat skulle säljas på loppis. Vi gjorde två tappra försök utan att få sålt en grej. Ännu en något misslyckad aktivitet.

Sammanfattnings blev sommaren en lagom blandning mellan aktiviteter, lugn, gäster, besök, sol och regn - med andra orden en bra sommar.

Nygammal kusin

Vi hade inte väl kommit hem från stugan förrän vi skulle bort igen. Den här gången skulle vi till vår "gamla" stad Sundsvall på ett tre dagar långt besök. Åker man från Stockholm till Sundsvall passerar man Gävle där min "nyupptäckta" kusin bor men skulle jag våga ringa på? Vi hade ju inte setts på 70 år.

Jag valde att inte vara feg. Vid andra påringningen öppnades dörren av en man, som jag inte kände igen, men förstod var ett kusinbarn. När jag presenterat mig som kusin till hans mamma blev han jätteglad. Var öppen och trevlig. Bjöd in oss på lunch på tillbakavägen så att vi kunde hälsa på hans gamla mor på hemmet.

En ganska ung kusin

På hemvägen ringde jag därför på samma dörr igen. Innan vi åkte till min kusin på
ålderdomshemmet hade vi tid att pratade om våra anförvanter. Tyvärr visste sonen inte så mycket och inte heller min kusin mindes något om sin bakgrund men det kan man inte begära av en dam på 92 bast.

Min nyfunna kusin (till höger) och
hennes föräldrar och storasyster

Det var trevligt att träffa min kusin trots att vi inte kände igen varandra. Jag är glad att jag vågade sätt fingret mot ringklockan.

Därför blev det Halmstad

Två dagar efter vårt besökt i Skredsvik, där jag trodde mig ha funnit "min historia", hälsade vi på min kusin och hennes man. Dom är duktiga på släktforskning och hjälpte mig att kolla upp mina anfäder i kyrkböcker o husförhörslängder. När vi letat klart förstod jag att jag blivit "lurad".

Det visade sig att "Bröderna Olssons" farfarsfar och farfar inte alls var de släktingar jag trott när läst "Bröderna Olsson & Co".

 

Min farfarsfar hette Olof Johansson, precis som "Bröderna Olssons" men de hade olika mellannamn. Min hette Olof Johan Johansson - inte Olof August Johansson som "Bröderna Olssons". Konstigt nog kom båda från Orust och hade flyttat till Skredsvik ungefär samtidigt för att ägna sig åt båtbyggeri. Men Olof Johan var fyra år äldre än Olof August så det kan inte röra sig om något fel i de dokument jag hittat utan det måste vara två olika personer med samma namn. 

Båda männen kallade sina äldsta söner Johan Olsson men "vår" Johan (min farfar) hade mellannamnet Edward medan den "andre" Johan Olsson fick mellannamnet Anton. Även i den här generationen var det en åldersskillnad på fyra år. Om man bortser från de äldsta sönerna, överensstämde inte namnen på de andra barnen - ytterligare belägg för att det rör sig om olika familjer.

Tråkigt att de uppgifter jag hittat på nätet inte gällde min familj men det kan också förklarar varför min farfar (enligt familjesägnen) flyttade från Skredsvik till Halmstad för att starta ett nytt varv. Det fanns helt enkelt inte plats för två varv i Skredsvik.

Både min farmor och farfar har
positionerat sig i vårt vardagsrum

Nog är det konstigt 

att det fanns två Olof Johansson som flyttade från Orust till Skredsvik nästan samtidigt, 

att båda ägnade sig åt båtbyggeri och 

att båda gav sina äldsta söner namnet Johan Olsson.

Foto från varvet i Halmstad -
min pappa och farfar är med på bilden

Sen ägnade jag kvällen åt att googla på "Johan Olsson, varv, Halmstad" och hittade dokumentet "Skutor" där det framkom att min farfar arrenderat varvet i Halmstad mellan åren 1909 och 1917. Han hade alltså inte startat ett nytt varv som det alltid sagts i familjen. De uppgifter som står I "Skutan" överensstämmer ganska bra med det vi kunde utläsa ur kyrkböckerna. Från 1918 var familjen skriven i Falkenberg där de enligt samma familjesägen startade ännu ett varv men det har jag inte kunnat vare sig verifiera eller förkasta.