Ett helt liv

Robert Seethaler har skrivit en liten tunn bok om "Ett helt liv". Det är enslingen Andreas Eggers liv som skildras - koncentrerat och osentimentalt.

Trots att det är en tunn bok innehåller den så mycket - varje ord verkar vara vägt på guldvåg.

I en by i de Österrikiska alperna bor och lever en udda människa. Livet far hårt fram med Andreas Egger. Han kan jobba och han får jobba hårt hela livet - det är hans styrka. Kärleken han möter i Marie blir hans livs stora lycka.

Trots en svår barndom med slit och släp och många slag, en stor sorg och fångenskap lever han sitt liv med värdighet. Det förefaller till och med som han är nöjd med det.

"Ett helt liv" är en bok som får läsaren att tänka på vad som är väsentligt i livet och se en man som trots att han möter så mycket svårighet och motgång ändå kan behålla sin värdighet. Bra och gripande skildring.

Två liv, Två länder

När man flyttar från ett land för att bo permanent i ett annat, tror jag man förlorar något väsentligt - man  blir "halv". Man kommer aldrig att komma in i det nya landet helt och fullt och man kommer alltid att sakna den plats där man föddes.

Theodor Kallifatides verkar ha samma uppfattning. I sin bok "Ännu ett liv" skriver han "Emigration är ett sorts partiellt självmord. Man dör inte men det är mycket som dör inom en. Därför yvs jag mer över att inte ha glömt grekiskan än över att ha lärt mig svenska".

Detta, att både kunna behålla sitt modersmålet och samtidigt lära sig ett nytt språk, är nog en av grundförutsättningarna för en "lyckad" emigration. Theodor Kallifatides har inte bara lärt sig svenska bra utan till fulländning.

Men när jag läser hans bok kan jag också känna avund att jag bara har ett språk, en kultur och ett hemland. Kallifatides har ju dubbelt så mycket.

Äntligen, efter flera "misslyckanden" i rad, hade bokcirkeln lyckats välja en toppenbok. "Ännu ett liv" är så bra, så lättläst, så intressant och så tänkvärd. Dessutom rolig.

Kallifatides ser på Sverige både med svenska och grekiska ögon och han ser ett land som krackelerar. Allt förändras och vi människor är rädda för förändringar därför ser vi ofta förändringar som något negativt.  All förändring är inte av ondo men inte heller av godo. Varför kan vi inte ta vara på det som är bra hos oss men ändå ta intryck och påverkas av andra? Varför slänga ut barnet med badvattnet? Varför inte inse att det som blivit fel måste rättas till - inte upprepas?

Kallifatides tycker han är gammal. Han kan inte längre skriva och överger därför sitt skrivarliv. I dess ställe finner han tomhet. Vad ska han göra med sin tid, när han inte längre kan skriva? Många är nog rädda för sin pensionering, för ett liv utan yrkesidentitet - där det bara är tomhet som återstår.

Den vilsne Kallifatides ger sig, både bokstavligt och mentalt, ut på en resa för att hitta sitt "nya" liv, sitt "pensionärsliv" och han kommer inte hem tomhänt.

På spaning

Minnet av hur en Madeleinkaka doppad i lindblomste smakar, får berättaren i Prousts "På spaning efter den tid som flytt" att

återuppväcka glömda barndomsminnen.

I april ska vi i bokcirkeln läsa första delen, de första 500 sidorna, i Marcel Prousts bok på 3000 (!) sidor.

Inte konstigt att jag nästan tog ett skutt av glädje när jag fick syn på en annons från Orionteatern där de gjorde reklam för sin uppsättning av just "På spaning ....". Jag beställde biljetter på direkten och skickade mejl till mina bokcirkelkamrater om vad som var på gång.

För att inte komma till teatern helt oförberedd (och inte förstå ett dugg) lånade jag hem Krister Henrikssons inläsning av Swanns värld (första delen av boksviten). Maken trodde att han skulle kunna föra över de 9 cd-skivorna till mp3-filer. Sen skulle vi kunna lyssna på våra i-podar. Han lyckades till 50 procent - min i-pod tillhörde inte den lyckade delen.

Därför hade jag inget val utan var tvungen att placera mig i soffan ett antal timmar och där avnjuta madeleinkakorna - direkt från cd-spelaren. Det är en ren njutning att ligga i soffan och lyssna på något intressant.

Och intressant var det - denna detaljrika skildring av en gången tid sedd ur Prousts perspektiv. Men att ligga i en skön soffa och lyssna på någon som med behaglig röst läser och läser och läser leder ofrånkomligt till allt tyngre ögonlock (oavsett hur fin och nyanserad texten än är). Så jag kan inte säga att jag, trots gott och väl en halv dag i soffan, var helt uppdaterad på bokens innehåll.

Sen gav vi oss iväg till Orionteatern och fick se en alldeles enastående föreställning. Jag är så imponerad. Vilken prestation av Nina Jeppson - denna tre timmar långa monolog. Vilken scenografi. Vilken musik.

Vad handlade föreställningen om? Svårt att säga men utan min dag i soffan skulle jag nog inte ha fattat något - nu hängde jag i alla fall med lite grand. Efter uppläsning och teater ska det bli spännande att "smaka på" boken  - tror inte jag orka läsa hela.

När teatern var slut fortsatte underhållningen med estraddebatt om musiken. Jag var imponerad av musiken men hade inte alls kunnat höra vad som spelades och se koppling mellan musik och pjäs. Den avslutande debatten gjorde att föreställningen blev ännu mer fängslande.

Att göra en Mats T

Läste, för länge sedan, att formgivaren Mats Theselius hade designat ett skåp till sina National Geografic-tidningar. Skåpet har blivit ganska omskrivet och finns i varianter för 25, 50, 75 eller 100 årgångar av tidningen. Skåpet har samma färg som tidningarnas omslag.

Själv samlar jag på tidningen Trädgårdsliv och häromdagen kom jag på att jag kan göra en Mats T!

Jag låter, helt enkelt, min svarta Pilasterhylla i vardagsrummet fyllas med tidningen Trädgårdsliv. Min hylla har, liksom Mars Ts, samma färg som tidningens omslag. Jag får plats med fem årgångar på varje hyllplan och eftersom det finns tolv hyllplan rymmer hyllan gott och väl 50-årgångar av tidningen. Sen kan jag komplettera med ytterligare en hylla men det tror jag aldrig jag kommer att behöva.

 

Utan att memorera när tidningen ges ut har jag alltid datumet i huvudet och brukar, när utgivningsdagen infaller, åka in till stan enbart för att köpa det nya exet - är man "fan" så är man.

I varje tidning finns det, bland mycket annat, tips om vackra trädgårdar. Jag blir alltid lika sugen på att åka och titta men oftast nöjer jag mig med att läsa om härligheten.

Några gånger har jag dock besökt de omskrivna platserna irl. Resan till Provence var helt inriktad på trädgården la Louve i Bonnieux. Vid vår resa till Nice kan däremot besöken i villa Rothschild och Serre de la Madone betraktas som resebonus. Alla tips innebär, som tur är, inte långresor eftersom många handlar om trädgårdar i närområdet t.ex. Groens trädgård på Södermalm och Nyckelviken i Nacka.

Så här kan tidningen också förvaras och presenteras
(i alla fall på trädgårdsmässan)

Synd att det inte var jag som designade hyllan där tidningarna med alla trevliga artiklar nu förvaras - kunde ju blivit en kändis.

Tusen och en natt

I år har vi länderna runt Medelhavet som tema på Birkagården. En musiklektion ägnades åt arabisk musik ur västerländsk synvinkel. Då fick vi lyssna på den ryske kompositören Kazakovs tolkning av "Tusen och en natt".

Lektionen inleddes med att vår lärare berättar att "Tusen och en natt" gavs ut på 900-talet och består av olika sagor satta i ett sammanhang med en ramberättelse.

När hustrun till kungen i Samarkand dör, blir han förtvivlad och låter därefter  halshugga varje unga kvinna han tillbringat en natt med. När det blir Scheherazes (berättaren i "Tusen och en natt") tur försöker hon lura kungen genom att berätta en saga för honom. Hon berättar bra och med "cliffhanger" så härskaren måste höra ännu ett avsnitt innan han halshugger henne. I ställer för att dödas på morgonen får hon därför leva en natt till och en natt till. Så håller det på i tusen och en nätter - sen behöver hon inte längre frukta för sitt liv.

När jag hörde detta insåg jag att jag knappt läst en enda saga ur "Tusen och en natt" och då den finns som som talbok i förkortad version (barnversion) började jag direkt att lyssna.

Så fascinerande berättelser. Så bra sagor från österlandet, där platser som vi i dag förknippar med krig och elände, är blomstrande och vackra städer t.ex. Basra och Bagdad. Det är moraliska sagor där det onda förgås och det goda segrar men också sagor där det förekommer trolldom, andar och ofantlig rikedom. Efter ettusen och en nätter har den onde kungen i Samarkand, tack vare de moraliska sagorna, blivit god och halshugger inte längre några flickor. Så gick det till i den snälla version jag lyssnade på (stämmer förmodligen dåligt in på originalversionen).

Tid

Äntligen ett inlägg som handlar om tid - bloggens tema.

I går grattade vi vårt äldsta barnbarn på 19-års dagen. En supertrevlig ung man som slutar skolan om några veckor. Vad väntar sen, efter studenten? Är det äventyr, mer studier och jobb eller är det arbetslöshet, bostadslöshet och misströstan? Ingen vet. Men jag hoppas och tror att han ska få ett bra, engagerat liv där han kan finna sin plats.

Det är vid tillfällen som dessa (födelsedagar med allt fler ljus i tårtan) man märker hur flyktig tiden är och känner av dess ändlighet. Det var inte länge sedan hans mamma slutade skolan och gav sig ut i världen. Tidpunkten när jag själv befann mig på samma plats på tidslinjen känns dock mer avlägsen.

I går firade vi 19 år med god vegansk middag (ett av födelsedagsbarnets stora engagemang är vegokost) och pratade om vad som kan vänta runt hörnet.

Tänk om jag kunnat blogga när jag var 19 - så många minnen jag då skulle ha sparade och kunnat återuppleva. Men då för tiden använde man sig av räknestickor, räknesnurror och dagböcker med lås. Nu är allt öppet och man bloggar och instagrammar om allt och ingenting med redskap som för 50 år sedan inte fanns i sinnevärlden - i alla fall inte i min. Tiden förändrar våra liv.

En maskin jag behärskade
intill fulländning

Foto

Maken fyllde jämt för något år sedan och fick en fotokurs i present i form av presentkort till Fotografiska.

Första kursen blev inställd, andra kursen blev inställd men till den tredje kursen hade det kommit tillräckligt många anmälningar. Det var en uppskattad present som även vi givare fick glädje av eftersom kursen blev väldokumenterad.

Nu fotas det för jämnan. Förhoppningsvis kan det leda till att även bloggen förses med finare bilder än den har idag - men det är bara en stilla förhoppning.

I fredags var sista kurstillfället och vi bestämde oss för avslutningslunch på stället. Jag har aldrig blivit heltänd på Fotografiskas mat de gånger jag varit där och blev väl inte supernöjd den här gången heller - inget större fel men inte toppengott.

Innan lunchen tittade jag runt på utställningarna och då blev jag glatt överraskad - till skillnad från tidigare besök gillade jag det jag såg. Tre utställare med olika teman. Här kommer ett axplock.

Waldersten

Alison Jackson

Anja Niemi