torsdag 10 maj 2012

Nazism i Sverige

I går var det författarafton (igen) på Kulturmagasinet med Elisabeth Åsbrink som berättare.

Elisabeth har skrivit boken "Och i Wienerwald står träden kvar" som handlar om pojken Otto. Otto kom till Sverige 1939 som krigsbarn med Israelmissionen. Ett villkor för att Otto skulle få komma till Sverige var att föräldrarna aldrig fick söka sig hit - det berättade man dock inte för pojken. Hans föräldrar stannade alltså kvar i Wien för att senare förflyttas till Theresienstadt. Otto och hans föräldrar skrev brev till varandra varje dag och Otto trodde hela tiden att föräldrarna snart skulle komma och hämta honom.

Otto sparade alla föräldrarnas brev och en dag gav Ottos dotter breven till Elisabeth Åsbrink och frågade om hon kunde göra något av dem. Och det kunde hon - det kan jag säga utan att ha läst boken men efter att ha lyssnat på hennes berättelse. 1939 trodde många i Sverige att Hitler skulle vinna kriget och inflytandet från nazismen var stort. Sverige har aldrig varit mer judefientligt än vid denna tidpunkt vilket förklarar att socialstyrelsen kunde skriva: "Vi måste hålla vår ras ren".

Otto hamnade på barnhem men sökte så småningom jobb hos Ingvar Kamprads pappa och hamnade i en familj där man var stora nazistsympatisörer. Trots detta blev Otto och Ingvar bästa vänner. När Kamrads mörka förflutna blev allmänt känt för några år sedan, ringde han till Otto och bad om förlåtelse. När Otto inte kunde förlåta honom skänkte Kamprad 65 miljoner dollar till UNHSR - ska kanske uppfattas som ett slags skadestånd och offentlig ursäkt, skulle jag tro.

Efter denna mycket intressanta berättelse har jag ännu en bok som jag måste läsa!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar