Glömska?

Jag skulle titta på filmen "Still Alice" tillsammans med två "gamla sundsvallare". Kom i god tid - som jag alltid gör nu för tiden - till och med i mycket god tid. Det gjorde inte mina kamrater. Jag väntade, kollade på gatan, ringde, pratade in meddelanden - ingen kontakt. Vad hade hänt? Var det fel dag, fel tid, fel film - jag blev osäker.

Tio minuter innan filmen skulle börja fick jag meddelande att de väntade på mig vid en annan biograf. Snabbt som ögat gav jag mig iväg dit - utan att kolla varför de gått till ett ställe vi inte avtalat. Tanken att de gjort fel föll mig aldrig in. Halvvägs till den nya mötesplatsen mötte jag två stressande damer, mycket ångerfulla. Men långa inledande reklaminslagen gör att man kan komma sent och ändå få se hela filmen.

Passade utmärkt bra att titta på en film om demens, när allt blivit så fel. För vår del kan nog förvirringen förklaras av att vi alla är nya i stan och rör ihop gatunamn. Ingen demens hos oss inte men väl hos filmens huvudperson. Trots det dystra budskapet var det en intressant och bra film. Mycket amerikansk på det där trevliga sättet. Alla är lyckade och framgångsrika utom yngsta dottern som vill gå sin egen väg - inte mammas utstakade. När de drabbas av svårigheter klarar de det också. De ställer upp för sin alzheimerssjuka mamma när hon går in i dimman men det är bara den kantiga, yngsta dottern som offrar sin karriär.

Frukostbio

På den mysiga biografen Bio Rio i Hornstull kan man titta på film och samtidigt äta frukost. Vi var på plats strax efter klockan tio på söndagförmiddagen för att se "Pansarkryssaren Potemkin".

"Pansarkryssaren Potemkin" är en klassisk film från 1925. En sovjetisk film som skildrar hur matroser gör myteriet på en båt i Svartahavsflottan (sann händelse från 1905) och vad som sedan hände. Efterspelet är dock helt förljuget - ett beställningsjobb åt sovjetstaten. Det finns ingen huvudperson i filmen utan det är folkmassorna som är de viktiga. En mycket suggestiv film, medryckande och intressant, som var förbjuden i Sverige ända till 1950-talet. Filmen var banbrytande och scenen när en barnvagn rullar ned för den breda trappan i Odessa är klassisk.

Efteråt samtalade Nils Petter Sundgren och Peter Handberg om själva filmen och dess regissör Sergej Eisenstein. Ett trevligt och annorlunda sätt att inleda söndagen.

1787 lät de ryske fursten Grigorij Potemkin bygga teaterdekorationer utefter den väg Katarina II åkte när hon skulle besöka Krim - hon skulle bara se välmående byar och få intryck av välstånd - s.k. Potemkinkulisser. Jag vet inte vad det finns för samband mellan Potemkinkulisser och pansarkryssaren Potemkim men jag gissar att båten döptes efter den gamle fursten.

Nu igen

Nu är det nytt år igen! Nytt växt- och odlingsår. I söndags var det  årets första arbetsdag för oss Vintervikare. I isande kyla träffades vi för att börja göra fint i trädgården och återigen möttes vi av ett sönderslaget växthus. Vi var flera stycken som fick ägna arbetsdagen åt att plocka glas. Det blir så otroligt mycke glassplitter när man krossar en glasruta, tar timmar att plocka ihop. Den här gången hade man slagit sönder 11 glasrutor!

Jag framförde förslaget att vi borde byta ut glasen i växthusen till ett material, som inte är lika lätt att göra sönder, men fick veta att styrelsen beslutat att vi ska bygga ytterligare tre glasväxthus! Oj, oj , oj - det kommer att bli mycket glasplockande framöver om man inte slutar med dumheterna att kasta sten på glashus.

Belleville baby***

Långt innan jag åkte på "skolresa" till Paris spelade jag in en film som jag trodde handla om stadsdelen Belleville. När jag tittade på filmen, visade det sig att den inte alls handlade om en stadsdel i Paris utan om regissörens, Mia Engberg, ungdomskärlek och ungdomstid i Frankrike, hur hennes vän övergav henne och hur hon reagerar när han hör av sig efter 10 års tystnad.

Belleville baby är en film som fastnar. Vissa filmer gör inte djupare intryck än att jag måste kolla i min blogg för att veta vad de handlade om. Belleville baby är dokumentär eller, som det står i en recension, autofiktion. Dottern tyckte att den glorifierade våldet och det kan jag hålla med om att den delvis gjorde.

Filmen handlade om ett annat Paris än turistens, ett Paris där livet är hårt och inte sällan slutar illa. Den handlade om en stad jag inte vill bli bekant med - jag föredrar det vackra, romantiska Paris.

Först Brâncusi, sen hem

Constantin Brâncusi lär ha levt efter mottot "Inga utgifter - då krävs inga inkomster". Denne skulptör (som vi pratat mycket om på våra konstlektioner) var född i Rumänien och blev fransk medborgare 1952. När han dog 1957 skänkte han alla sina verk till franska staten. I gengäld fick han sin ateljé rekonstruerad på platsen framför Centre Pompidou. Besöket där fick bli avslutning på vår härliga Parisresa.

Utanför ateljé satt en man och gjorde Brâncusi-kopior - i svensk sten. Jag köpte en. Därfär pryds min balkong numera av en "äkta" Brâncusi-staty.

Mer konst

Sista dagen gick vi allihop till Centre Pompidou - kulturcentret som ser ut som ett färgglatt raffinaderi. När president Pompidou gav klartecken till denna byggnad (som jag glömde fota) lär han har sagt: "Det här kommer Parisarna aldrig att förlåta mig" men det verkar ha blivit ett levande och aktivt kulturcentrum. Vi började med att tittade på den härliga utsikten över takåsarna i Paris ....

...och fortsatte sen med två tuffa konstutställningar - Jeff Koons och ... 

...Hervé Télémaque.

Sen var vi nöjda - orkade inte med mer konst - utan sökte i stället lekamlig näring.

Louis Vuitton - så häftigt!

Det var en bra idé att låta oss få disponera torsdagseftermiddag på egen hand. Då fick, de som ville, möjlighet att besöka det nyöppnade och spektakulära  Foundation Louis Vuitton, ritat av Frank Gehry - samma arkitekt som ritat Guggenheimmuseet i Bilbao.

Det är helt otroligt att man kan bli så stormrik, av att sälja lyxprylar, att man kan bygga en anläggning som denna. Jag blev mäkta imponerad. Det måste vara trösterikt för de som köper LV-väskor till överpris, att de också är med och finansierar ett fantastiskt museum - men jag tror allt de får betala inträdet på 14€, precis som vi andra (för det kan väl inte ligga en liten gratisbiljett i väskan?).

Återigen kan jag bara säga oj,oj,oj. Byggnaden var så häftig - både utifrån och inifrån - men samlingarna och utställningarna gick inte av för hackor de heller. Det enda som gjorde oss lite besvikna var att vi höll på att bli utan lunch men det ordnade sig - om än med förhinder.

Totalt gick jag 15083 steg denna torsdag och var rejält trött när jag kom tillbaka till hotellet. Kvällens planerade jazzklubbsbesök var det ingen som orkade med.

Så här såg den imponerade Foundation Louis Vuitton ut, från utsidan ....

 

 

... och så här från insidan...

 

 

...och så här i "källaren.

 

Slutligen - några axplock från utställningar.

Videokonst (som vanligt missade vi budskapet på grund av bristande kunskaper i franska) av 

Ed Atkins

  

Annette Messager

 "Miljökonst" av Thomas Schutte och Cerith Wyn Evans

 

 

 Alberto Giacometti hade fått ett eget rum till sina figurer

 

 

Fotokonst av Tacita Dean

Ständigt denne Rodin. Här i sitter Tänkaren (som nu också finns i mitt kök i form av ett suddgummi) och begrundar ett TV-program eller är det sin självbild? 

Videokonst av Nam June Paik

Och så var vi på operan

Torsdagen började med guidad rundvandring i kvarteren kring operan, där höjdpunkten var en rolig och överraskande teateruppsättning av Molièrs Misantropen - framförd av våra lärare. Resten av dagen fick vi disponera som vi ville.

Då delade vi upp oss i smågrupper - några åkte båt på Seine, några åkte till Belleville, andra till Monmartre. Min lilla fempersonersgrupp började med rundvandring på Opera Garnier - den gamla operan. Oj,oj,oj så mycket guld! Vi gick runt i en hel timma och imponerades av detta gyllene palats - vi tittade på en "guldsal", fantastiska mosaikgolv, klädedräkter, kulissuppsättningar i små tittskåp och, naturligtvis, Marc Chagalls takmålning i salongen. Mycket trevligt operabesök, som också innehöll en aria (video).

 

 

 

Takmålning av Chagal

När vi var klara med operan promenerade vi till Place Charles de Gaulle där vi tog direktbuss till Boulognerskogen.

För- och nackdelar

Det finns för- och nackdelar med allt.

En av fördelarna med att åka på "skolresa" till Paris, i stället för att åka själv, är att vi fick besöka Svenska ambassaden. När vi kom dit möttes vi av en ambassadsekreterare (?) och en praktikant från Stockholms universitet. Under en och en halv timma berättade de om några av de problem som finns i dagens Frankrike - låg ekonomisk tillväxt, statsskuld på 98 procent, avsaknad av reformer på arbetsmarknaden, höga skatter, höga offentliga utgifter, arbetslöshet på 12 procent, ökande ekonomiska klyftor, oro inför framtiden och mycket annat. Allt var jätteintressant, men dystert - märkligt att man fokuserade på alla problem.

Efter ambassadbesöket fortsatte vi direkt till Rodinmuseet. Jättefint museum med en stor skulpturpark. Vi tittade på Borgarna i Calais, Tänkaren, den på sin tid så uppmärksammade statyn av Balzac och Helvetesporten, som Rodin jobbade på i åratal. Alla statyer kände vi till och vi hade också vissa bakgrundskunskaper om deras tillkomst - ett år av gedigna studier i fransk konst sätter sina spår.

Vi hann också att äta en god quiche lorraine i trädgården, innan vi ilade vidare. Jag skulle gärna ha stannat mycket längre på Rodinmuseet, gått runt mer i trädgården, besökt själva museet och tittat på skulpturer av Rodins elev, Camille Claudel - som vi också pratat mycket om på kursen - men det får bli en annan gång.

Rodinmuseet

Borgarna i Callais

Tänkaren

Balzac

Helvetesporten