Jag skulle titta på filmen "Still Alice" tillsammans med två "gamla sundsvallare". Kom i god tid - som jag alltid gör nu för tiden - till och med i mycket god tid. Det gjorde inte mina kamrater. Jag väntade, kollade på gatan, ringde, pratade in meddelanden - ingen kontakt. Vad hade hänt? Var det fel dag, fel tid, fel film - jag blev osäker.
.jpg)
Tio minuter innan filmen skulle börja fick jag meddelande att de väntade på mig vid en annan biograf. Snabbt som ögat gav jag mig iväg dit - utan att kolla varför de gått till ett ställe vi inte avtalat. Tanken att de gjort fel föll mig aldrig in. Halvvägs till den nya mötesplatsen mötte jag två stressande damer, mycket ångerfulla. Men långa inledande reklaminslagen gör att man kan komma sent och ändå få se hela filmen.
Passade utmärkt bra att titta på en film om demens, när allt blivit så fel. För vår del kan nog förvirringen förklaras av att vi alla är nya i stan och rör ihop gatunamn. Ingen demens hos oss inte men väl hos filmens huvudperson. Trots det dystra budskapet var det en intressant och bra film. Mycket amerikansk på det där trevliga sättet. Alla är lyckade och framgångsrika utom yngsta dottern som vill gå sin egen väg - inte mammas utstakade. När de drabbas av svårigheter klarar de det också. De ställer upp för sin alzheimerssjuka mamma när hon går in i dimman men det är bara den kantiga, yngsta dottern som offrar sin karriär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar