Moa

Det är inte många författare som är så välkända att det räcker med förnamnet. Men säger man Moa vet "alla" vem det är.

Trots att Moa Martinson är en av våra viktigaste (kvinnliga) arbetarförfattare, har jag aldrig läst henne tidigare - men jag såg TV-serien "Mor gifter sig" när den visades 1979 och minns den fortfarande.

Tack vare min bokcirkel har jag nu läst och imponerats av "Kvinnor och äppelträd". Det är inte ofta man läser en bok med så vackert, poetiskt och gammaldags språk.

Jag tyckte jag läste en reportagebok om hur det var att vara kvinna kring förra sekelskiftet. Ett tungt, fattigt liv med många barn - att föda och ta hand om - och, till råga på allt, bli hånad och baktalad av byns övriga invånare. Men allt är inte negativt. Ellen och Sally finner varandra och utvecklar ett systerskap som man kan bli avundsjuk på. Beskrivningarna av de två badande kvinnorna fastnar och beskrivningen hur det är att föda barn ensam på golvet i ett litet torp är gripande. Långt från dagens överhygieniska samhälle och sterila sjukvård. 

Ett av våra stora problem idag är vår perspektivlöshet - säger Theodor Kallifatides. Det håller jag med om och jag tycker flera av våra bokcirkelböcker har gett mig bättre perspektiv - inte minst "Kvinnor och äppelträd".

Ibland tyckte jag handlingen i boken var lite hoppig, ibland föreföll människor försvinna utan att man riktigt förstod varför och slutet var enbart fånigt - men i övrigt tyckte jag mycket om boken. Och det gjorde alla de andra cirkeldeltagarna också.

I inledningen återges delar av den blivande akademiledamoten Anders Österlings recension. Man gapar över den kvinnosyn han uppvisade - långt in på 1900-talet. Erotik skulle skildras av män, ur mäns synvinkel. Kvinnans egen syn på saken var vulgär. Den var "elände, skvaller och drift" hävdade Österling. Och han skulle tillhöra landets elit!