Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro har skrivit en av de konstigaste böcker jag läst - "Begravd jätte".
Den yttre handlingen kretsar kring ett åldrande par som ger sig ut på vandring för att finna sin son. De vandrar genom ett sagolandskap (England på 500-talet) och stöter på olika sagofigurer som riddare, drakar mm. För mig som inte läser fantasyböcker är det ganska tråkigt och enformigt. Tilltalet i boken är tungt och ålderdomligt men bidrar till sagokänslan.
Är det en ren sagobok eller är det en bok som vill beskriva hur glömskan breder ut sig när man åldras? Ska dimman som draken spyr ut och framkallar glömska stå för något annat?
Jag blev inte ens klok på vad boken handlade om och kan inte rekommendera någon att läsa denna långtråkiga och svårtolkade roman. "Begravd jätte" var en stor besvikelse men måste trots allt ha haft något, förutom den fina försättssidan, eftersom jag tog mig igenom den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar