Tystnad (Älvsjöskogen)

När vi förstod att vi borde dra oss tillbaka från allt normalt liv kändes det tungt. Men sakta anpassar man sig både att leva i karantän och att leva innanför plast

Livet tar en krök men snart hoppas jag vi är ute på raksträckan igen.

Jag har läst att det blir minst matsvinn om man lever efter parollen "ur hand i mun". Man ska hinna äta upp det som finns i kylen innan man köper hem ny mat. Vi har därför alltid ett kylskåp som är mer tomt än fullt och handlar i princip varje dag.

Tvätta händerna!

Men nu är det, som sagt, andra tider - i dag har vi ett kylskåp som skulle duga till en storfamilj. Man skulle annars kunna tro att när man inte får gå till affären, skulle kylskåpet bli tomt, men så är det inte. Vi har fått två matleveranser till dörren, den sista bestod av inte mindre än sex fullproppade papperkassar (till två personer som numera aldrig har några gäster!). Det känns som vi har mat för ett halvår framåt och vin för tre månader (även vinet levererades hem). Det lekamliga går inte att klaga på.

Vi har alltså inte varit inne i en affär och inte träffat en kotte på evigheter. Så när några goda vänner ringde och frågade om vi ville följa med på en skogspromenad hängde vi på. Vi var utomhus hela tiden, åkte i två bilar och höll oss på armlängds avstånd från varandra. Det kan väl inte ha varit så farligt! Hoppas inte.

Det lockade att gå i en "ny" skog och prata med andra än bara varandra.

Vi gick en promenad på fyra km i Älvsjöskogens naturreservat - vår sjunde park (skog räknas som park). Under promenaden stannade vi och lyssnade på tystnaden på en av Stockholms tystaste platser.

Men vi hörde inte ett dugg!