Utblick från ett liv i karantän

Livet i karantän är annorlunda men ändå inte helt sysslolöst och jag tror allt kommer att kännas som vanligt igen så fort flunsan är besegrad. Vi lyckas trots allt upprätthålla ett mått av sociala kontakter. I dag hade jag t.ex. dubbla nätträffar. Först bridgespel med hjälp av "bbo.com" sen zoom-möte för filmsnack. Men två saker på en och samma dag är i mesta laget, särskilt som jag samtidigt är fångad av en spännande deckare.

Vår lilla filmgrupp övergick tidigt i våras till att se på streamade filmer och träffas utomhus - gick bra så länge det var hyfsat väder. Under hösten, när smittspridningen var låg, höll vi distans och träffades  inomhus. Men så kom den inrullande - "den andra vågen" och då övergick vi till att träffas via Zoom. Snacka om kreativa äldre-äldre! Den här månaden hann vi till och med titta på två filmer - dels "Med livet framför sig", dels "Till min dotter".

I "Med livet framför sig" spelar en åldrad Sofia Loren huvudrollen. Hon spelar en judisk kvinna som förföljs av mardrömmar från tiden i koncentrationsläger. När hon inte längre kunde leva på sina inkomster från gatan övergick hon till att ta hand om andra prostituerades barn. En dag lämnas den föräldralösa pojken Momo från Senegal i hennes vård. Filmen handlar om relationen mellan "Madame Roza" och Momo. Det är en "sagofilm" som vill visa hur bra allt blir om man får känna sig älskad och omtyckt men det är också en film om fattigt och utsatt liv i Neapel. En "snäll" film. Roligt att få träffa Sofia Loren igen - en åldrad Sofia men en Sofia som fortfarande är stolt. 

Den andra filmen "Till min dotter" var en dokumentärfilm från krigets Aleppo i Syrien. Vi får följa med i en fimares dagliga liv och se vad krig ställer till med, vilket helvete det är att leva och bo i en krigszon. Hela livet påverkas. Filmaren Waad Al-Kateab dokumeterade livet på den revolterande sidan, den förlorande sidan i Aleppo. En gripande film från en krigszon, där man hela tiden hör bomber falla, ser sina vänner lemlästas och dö. Till slut blir även Waads familj tvungen att lämna sitt hem eftersom regeringstrupperna belägrar stan. Filmen slutar när Waad Al-Kateab flyr. Man får aldrig veta vart hon flyr och hur hennes liv blir efter det att hon lämnat den del av Aleppo som intogs av regeringssidan. "Till min dotter" är en film som borde ses av makthavare och krigshetsare, ja av alla.

Bogesund

Plötsligt dök det upp framför vindrutan - sagoslottet som såg ut som en schackpjäs.

Ja, helt oförberedda var vi kanske inte, om jag ska vara ärlig, eftersom Bogesunds slott var målet för vår utflykt. 

Hasse Wester, en före detta trädgårdsmästare, har skrivit boken  "Stockholms gröna rum" om parker i och ikring Stockholm - jättefin bok med härliga bilder som jag kan rekommendera. Han har också en blogg med samma namn. Nu, under Coronapandemin, bockar vi av hans förslag undan för undan. 

Igår var det alltså det gamla 1600-tals slottet som stod på dagordningen. Bogesund ligger norr om stan, inte så långt från Vaxholm så det tog en stund att åka dit. Ett häftigt slott som vi naturligtvis fick nöja oss med att titta på från utsidan. Blev en trevlig utflykt trots att det var så isande kallt så vi fick ta med oss fikat hem till köksbordet. Inte riktigt rätt årstider för att åka och besöka trädgårdar men i Coronatider är det vad som står till buds. 

I sin blogg skriver Hasse Wester om sina vandringar och resor. Det var i bloggen jag läst om Bogesunds slott. 

Pandemi

Covidpandemin begränsar vår rörelsefrihet mer och mer. Nu ska vi inte längre träffa någon utanför det egna hushållet - i alla fall inte inomhus. Vi ska inte gå i affärer, inte åka kommunalt, inte gå på museum eller teater, inte vare sig ha eller gå på fest. Oj, oj, oj så tråkigt livet skulle bli om man inte skaffat sig nya rutiner.

Maken och jag försöker göra det bästa av situationen och har i princip redan fått Coronavanor.

Medan en av oss tar en snabb morgonpromenad ägnar jag mig åt min telefon. När promeneraren kommer hem brukar han ha en påse från vårt lokala bageri i handen. Efter frukosten inväntar vi "vår" båt. 

Två gånger har vi promenerat på Kungsholmen där vi..

... dels gått utefter Norr Mälarstrand till Konradsberg och Lilla Essingen där båten, som tar oss hem, lägger till

... dels gått genom St Eriksområdet till Klara sjö och åter till Stadshuset och den väntande båten. 

Två gånger har vi gått åt andra hållet - mot Gamla stan och Södermalm. Idag, till exempel, gick vi först till Mosebacketorg där vi hälsade på vår gamla kompis.

Sen fortsatte vi ner till Katarina kyrka. 

På Katarinas kyrkogård vilar många kändisar, sida vid sida, under fina gravstenar - nästan en svensk "Père Lachaise kyrkogård".

Sen fortsatte vi gå hemåt via den långa Södermannagatan och Blecktornsparken till färjan vid Hammarby sjö.

Efter tre timmar i friska luften väntar eftermiddagsfika. Sen gäller soffläge - antingen med bok eller telefon. Därefter återstår bara middag och "En himla många program". 

Tiden kommer att flyga iväg och vips är det sommar och då är vi åter fria. Det gäller att hålla i och hålla ut - som man säger nu för tiden för att få oss att tro att det här är något som snart tar slut. (Suck!)

Norra Djurgårdsstaden

När jag tittat färdigt på soptunnorna fortsatte jag gå runt i stadsdelen Norra Djurgårdsstaden. Allt var snyggt och fint - precis som i Skärholmen. Husen var många, långa, höga och stod tätt - precis som i Skärholmen. Jag tyckte de två stadsdelarna liknade varandra fast de är byggda med si så där 50 - 60 års mellanrum.

Men det syns att Djurgårdsstan är nybyggd. Husen är mycket "häftigare" och mer varierade men i grunden är stadsdelarna ganska lika. En skillnad är dock att det i Skärholmen finns ett levande torg med torghandel. I Djurgårdsstan var såväl torg som gator tomma. 

Den stora skillnaden mellan Djurgårdsstan och Skärholmen tror jag dock ligger i befolkningen. Områdena har olika status. I Djurgårdsstan är det skyhöga insatser (vet inte om det finns några hyresrätter) vilket leder till ett segregerat område - ett område för de mer välbeställda. Och kanske därmed också ett lugnare område?

Gamla industribyggnader ska bli "kulturella"

Så trots att det tar ungefär lika lång tid att åka från centrala Stockholm till Skärholmen resp Djugårdsstaden tillhör de två områdena olika världar. 

Själv gillar jag Gröndal.

En dag full av glädje

November månads cirkelbok "En dag full av glädje" är nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers berättelser om sin uppväxt i Polen.

Det är en ren fröjd att läsa om Singers liv i början av 1900-talet, trots att det i många stycken är ett svårt liv. Det är en fattig men fantasifull pojkes berättelse. En målande och livfull berättelse om hur det är att växa upp som jude i Warszawa under första delen av 1900-talet.

Singers far var rabbin med mycket små inkomster. De var så fattiga att de fick gå klädda i utslitna och trasiga kläder. När mamman lagade soppa till middag "fanns det ingenting under buljongen". Än värre blev det när kriget bröt ut. Då fanns det inte längre pengar att värma upp lägenhet de bodde i, utan råttorna fick härja fritt trots den nyinflyttade katten.

Jag har både läst och sett filmer om chassider förut. Alltid lika fascinerande med människor som, mitt bland alla oss "vanliga", lever i en egen värld med egna regler. Deras religion påverkar allt i deras liv. Inget kan eller får ifrågasättas. Det är roligt att läsa om detta, för oss så särpräglade liv, men det roligaste med Singer är ändå hans språk och hans lysande berättarkonst. "En dag full av glädje" var en toppenbok.

Soptunnor

Förra veckan promenerade vi runt i miljonprogramsområdet Skärholmen. Den här veckan åkte jag till Norra Djurgårdsstaden - ett nybyggt "miljonprogramsområde".

Maken skulle besöka en inrättning där det kostade 30 kronor per timma att parkera. I stället för att sitta kvar i bilen och vänta åkte jag till det nya bostadsområdet Norra Djurgårdsstaden för att se mig omkring.

Det första jag tänkte på var att husen var byggda runt gårdar - inte långa "kaserner" som i Skärholmen. 

På samma sätt var det i Annedal där jag växte upp. Där var husen också byggda runt en gård och mitt på gården stod det soptunnor. Dit fick man traska med sitt skräp - inslaget i tidningspapper.

När jag tittade runt på de fina nybyggda gårdarna i Djugårdsstan fick jag till min förvåning se att man återigen har placerat suptunnorna mitt på gården. Natutligtvis var det tunnor i modern tappnimg men likafullt tunnor dit dagens hyresgäster får gå med sitt skräp - nedstoppat i plastpåsar.

När vi 1954 lämnade Annedal för Västra Frölunda behövde vi inte längre gå ut för att kasta vårt skräp. I varje uppgång fanns ett sopnedkast. Sådana lyx byggs inte längre så de gamla soptunnerna har återigen fått komma till heders.

Hemmaskola

Tänk att gå i nollan och vara tvungen att stanna hemma från skolan bara för att näsan rinner! Hemma finns ju inga kamrater! Fem dar känns som en evighet för en sexåring som egentligen är frisk och inget hellre vill än att traska iväg med ryggsäcken på ryggen. I nollan är skolan som allra roligast. Kan man då råka ut för något tråkigare än att bli avstängd för lite snuva och dessutom behöva Coronatestas?

Tur att det finns hemmaskola och att mamman jobbar hemifrån. Då kan hon bedriva hemskola parallellt med hemarbete.

Varje dag börjar med att mamman gör i ordning det schema som ska gälla för dan. Sen klarar sig lilleman nästan själv - kan läsa sen han var fyra, kan klockan och håller själva reda på tiderna. En dag missade han dock att sluta en lektion i tid men även det fixande han. Tog helt enkelt igen den kvarvarande lektionen genom att fortsätta med skolarbetet till klockan sex. 

Lunch äter dottern och barnbarnet gemensamt men när det är dags för fika gör skolpojken klart allt själv och kommer och bjuder mamma. Kan en hemarbetande mamma ha det bättre?

Men så är det det här med lördagar och söndagar - då är det ju ingen skola. Man kan ju alltid försöka tänkte skolgossen och frågade sin mamma om hon kanske eventuellt kunde tänka sig att ordna liiite hemmaskola även på helgen.

Sås

Jag tycker om att titta på  kocktävlingar på TV. Låter mig imponeras. Några gånger har jag letat upp receptet till en rätt som blivit överöst med lovord i programmet och försökt laga något lika fantastiskt. Tyvärr har jag blivit måttligt imponerad av mina resultatet. Tror det beror på att avsmakarna på TV överdriver.

Förra veckan var det utslagstävling i "Kockarnas kamp". Det skulle avgöras vilka två som skulle gå till final. Uppdraget var att koka rödvinssås till vildsvinsfilé. Två såser skulle röstas fram.

Lämpligt nog hade maken just köpt hem vildsvinsfilé och jag åtog mig, snabbt som ögat, att göra såsen. 

Började med att titta hur vinnaren gjorde sin sås - flera gånger. Sen läste jag på och handlade in vad som behövdes och så skred jag till verket. 

Hackade rödlöken och stekte den på ganska hög värme tillsammans med vitlök, hackad palsternacka, timjan, rosmarin, lagerblad och lite råsocker. I en annan kastrull kokade jag ihop kalvfond med rödvin. Sen hällde jag ihop allt och lät det koka ganska länge innan jag silade såsen och redde av den med lite majsena. Det sista momentet kunde jag inte se att Kocken gjorde men min sås blev så tunn att det var nödvändigt. 

Resultatet blev en god middag med en fantastisk sås. Undrar om inte min sås skulle vunnit hela rasket.

Restfest på vildsvinsfilé,
såsen i kanna utanför bild 

Dagbok

Åsa Linderborg har skildrat "Sitt hörn av verkligheten sett genom sitt temperament" i boken "Året med 13 månader".

Hon har publicerat sin "dagbok" från det turbulenta "metoo-året" då hon jobbade som kulturchef på Aftonbladet, där en medarbetare blev anklagad för våldtäkt. Vad skulle tidningen göra? Hur skulle hon agera gentemot mannen?

Hennes dagbok är bra skriven. Mycket rolig att läsa. Hennes jobb verkar så spännande och intressant. Hon är ute och glassar runt, reser hit och dit, träffar folk här och där, dricker vin mest varje dag och äter på restauranger. Men det är ett tufft jobb som kräver mycket, inte minst att ha en klar uppfattning och orka stå fast och försvara den när det stormar.

När privatlivet börjar knaka kan det bli för mycket även för en person med hög arbetskapacitet och hundraprocentig lojalitet gentemot sin arbetsgivare.

Vad hände då mellan september 2017 och oktober 2018?

Det började med debatten om Bokmässan. Skulle "Nya tider" få ha en monter eller inte? Minns att jag själv funderade på vem eller vilka som skulle kunna utestänga deltagande. Kom fram till att alla som vill ska få delta. Det måste vara upp till varje besökare att själv ta avstånd.

Sen kom "metoo" där Åsa L hade åsikten att det inte får avgöras i en folkdomstol vem som är skyldig.

Sen blir Åsa L dumpad.

Sen begick chefen för kulturhuset självmord - efter att ha blivit uthängd i en atikel av Åsa L.

Och så blev det kalabalik i svenska akademien med allt vad det innebar.

Vem kan klara allt detta?

Det är ett tufft år och Åsa Lindeborg beskriver allt så bra och utlämnande. Jag känner med henne och avundas hennes förmåga att se saker ur fler synvinklar och problematisera händelser.

Vad som förvånar mig och som stör mig är att Åsa L är så fixerad vid sin kropp. Hon återkommer gång på gång på gång till hur åldrandet påverkar hennes utseende. Hon, som pratar sig varm för alla människors lika värde, är vänsterskribent med engagemang för fattiga och utsatta - varför tycker hon att utseendet är så viktigt? Är inte detta "åldersfascism" riktad mot henne själv?

Vandrar vidare

Vi hade frihet några dagar - samma regler skulle gälla för 70-plussare som för alla andra invånare - sen kom nya och ännu hårda Coronaregler och det är återigen dags att börja besöka parker och naturreservat. Vi får inte längre umgås med någon, inte åka buss eller tunnelbana, inte gå på teater eller museum men vi får åka (dock inte kommunalt) till park efter park efter park.

Vi började med perennparken i Skärholmen. Den fina perennparken (designat av Peter Oudolf), som vi besökte för ett antal år sedan, var värd ännu ett besök. Jag gillar att man satsar på en förort byggd under miljonprogrammet. Till och med en grå höstdag i novemver var parken fin men nästa gång jag åker dit ska det vara försommar.

När vi var klara med parken promenerade vi runt i området. Snyggt och välskött men husen var många, långa, höga och stod tätt. 

Jag skulle inte vilja bo i detta miljonprogramsområde - kändes för storskaligt. Däremot tror jag det kan vara roligt att växa upp här - borde finnas massor med lekkamrater. Jag jämför med hur roligt jag tyckte det var när vi flyttade till Västra Frölunda då jag var sju år. Under vår rundvandring i Skärholmen såg jag dock inte en enda unge som var ute och  lekte denna gråkalla novemberdag. 

Passade på att köpa med mig lite frukt hem från Skärholmens torghandel.

Bredängs vattentorn

Den underjordiska järnvägen

Den underjordiska järnvägen finns bara i romanen med samma namn - i verkligheten var "den underjordiska järnvägen" en "vanlig" flyktväg.

Boken "Den underjordiska järnvägen" av  Colson Whitehead handlar om slavflickan Coras flykt från en plantage i Georgia till South Carolina och sen vidare norr - och västerut, på jakt efter frihet. Hon flyr med den underjordiska järnvägen - en metafor för slavarnas flyktväg. 

Det är inte roligt att läsa om förtryck och förnedring och när det dessutom är skrivet med ett dåligt och gammaldags språk blir läsningen tung (i en recension läste jag att bokens språk ska efterlikna slavarnas sätt att prata). Berättelsen är knepigt uppbyggd med en massa personer som är svåra att hålla isär. Även om jag inte tyckte om boken hade jag kunnat fördra handlingen, eftersom den beskriver en mörk period i USA historia som det inte skadar att lära sig mer om - om berättelsen varit "sann". Men jag tror inte boken är historiskt korrekt och det störde mig.

På sin flyktväg håller Cora på att bli tvångssteriliserad, hon ser också lynchmobbar jaga och döda slavar - ingetdera förekom vid den tid handlingen tilldrar sig (i början av 1800-talet). Än tråkigare var det att slavarna i boken kände så lite solidaritet med sin grupp.

Visst får Cora läsarens sympati och visst finns det spänning i boken och nog är den gripande men som helhet blev den en tungläst besvikelse ända tills jag insåg att det inte är en historisk roman utan är en äventyrsroman. Alltså den typ av bok där en författare kan skriva vad som helst mot en fond av verklighet - i det här fallet slaveriet i Amerikas sydstater (jmf "indianböcker").

Om jag hade förstått att jag skulle läsa en äventyrsroman hade jag läst boken med andra ögon och kanske till och med gillat den. Som äventyrsroman tror jag ungdomar, som inte känner till så mycket om slaveriet i Amerika, kan läsa den med behållning och dra paralleller med dagens flyktingsituation. Ska bli spännande att diskutera denna prisbelönta bok, när den för tillfället Coronastängda bokcirkeln "öppnar" igen.