Åsa Linderborg har skildrat "Sitt hörn av verkligheten sett genom sitt temperament" i boken "Året med 13 månader".
Hennes dagbok är bra skriven. Mycket rolig att läsa. Hennes jobb verkar så spännande och intressant. Hon är ute och glassar runt, reser hit och dit, träffar folk här och där, dricker vin mest varje dag och äter på restauranger. Men det är ett tufft jobb som kräver mycket, inte minst att ha en klar uppfattning och orka stå fast och försvara den när det stormar.
När privatlivet börjar knaka kan det bli för mycket även för en person med hög arbetskapacitet och hundraprocentig lojalitet gentemot sin arbetsgivare.
Vad hände då mellan september 2017 och oktober 2018?
Det började med debatten om Bokmässan. Skulle "Nya tider" få ha en monter eller inte? Minns att jag själv funderade på vem eller vilka som skulle kunna utestänga deltagande. Kom fram till att alla som vill ska få delta. Det måste vara upp till varje besökare att själv ta avstånd.
Sen kom "metoo" där Åsa L hade åsikten att det inte får avgöras i en folkdomstol vem som är skyldig.
Sen blir Åsa L dumpad.
Sen begick chefen för kulturhuset självmord - efter att ha blivit uthängd i en atikel av Åsa L.
Och så blev det kalabalik i svenska akademien med allt vad det innebar.
Vem kan klara allt detta?
Det är ett tufft år och Åsa Lindeborg beskriver allt så bra och utlämnande. Jag känner med henne och avundas hennes förmåga att se saker ur fler synvinklar och problematisera händelser.
Vad som förvånar mig och som stör mig är att Åsa L är så fixerad vid sin kropp. Hon återkommer gång på gång på gång till hur åldrandet påverkar hennes utseende. Hon, som pratar sig varm för alla människors lika värde, är vänsterskribent med engagemang för fattiga och utsatta - varför tycker hon att utseendet är så viktigt? Är inte detta "åldersfascism" riktad mot henne själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar