Ännu fler bekanta på stan

Julen närmar sig och vi fortsätter att leva helt isolerade. Trist och tråkigt. Men det kunde varit värre - vi är ju trots allt friska och det finns ljuspunkter.

I går blev vi t.ex. lite upprymda när det kom meddelande att vi skulle få blommor hemskickade. Någon tänkte på oss och skickade blommor! Så gulligt! Vem kunde det vara? Vi funderade hit och dit. På eftermiddagen ringde ett bud på dörren och äntligen fick vi veta. Blommorna kom från makens gamla jobb, det han lämnat för många år sen. De kom fortfarande ihåg honom och ville nog uppmuntra honom i detta mörker. 

Sen har vi tur som har en "egen" båt. Den tar vi flera gånger i veckan. Det ger oss en känsla av frihet. Båten är så behändig och näst intill folktom. Vi får två och en halv timma av frihet - sen går båten tillbaka. 

Igår, under våra frihetstimmar, stötte vi återigen på en gammal kompis. Vid St Eriksplan stod hon, hon som kallats "den besvärliga", hon som tyckte att "betalar man skatt ska man också ha rösträtt", och höll tal. Men hon borde inte stått där utan vid Odenplan. Elin Wägner (i Siri Derkets tappning) tycker jag ska stå vid Norrtullsgatan - gatan jag alltid förknippar med henne.

Inte ska vi klaga på isolering vi som stöter på bekanta stup i kvarten.