Så fort man öppnar Marie NDiayes bok "Tre starka kvinnor" kastas man rakt in i berättelsen.
Sen fortsätter boken med en ny berättelse. Då är det Fanta som står i fokus men det är hennes man Rudy som för ordet. Han berättar, han tänker och han fantiserar. Vad har hänt? Varför beter han sig så konstigt? Det är inte någon trevlig berättelse men det är fängslande läsning. Man anar det värsta. Sakta växer det fram en bild av både Fanta och Rudy. Fanta har varit lärare i Senegal, dit den ljuse Rudy kommer och lockar henne med sig till Frankrike, till ett liv i fattigdom tillsammans med sin svartsjuke och övervakade man, en misslyckad och olycklig man som inte kan få rätsida på sitt liv, en man alla föraktar och, tror jag, en psykiskt sjuk man.
Så dyker det, i denna underliga bok, upp ännu en kvinna. Den här gånger får vi möta och lära känna Khady Demba. Khady som så gärna vill ha ett barn men i stället förlorar sin man, sitt hem och sin lilla affär och tvingas på flykt från Senegal. En flykt så förskräcklig att man hoppas att ingen ska behöva råka ut för samma sak.
Så dyker det, i denna underliga bok, upp ännu en kvinna. Den här gånger får vi möta och lära känna Khady Demba. Khady som så gärna vill ha ett barn men i stället förlorar sin man, sitt hem och sin lilla affär och tvingas på flykt från Senegal. En flykt så förskräcklig att man hoppas att ingen ska behöva råka ut för samma sak.
Senegal och Frankrike är gemensamt för dessa fängslande och grymma berättelser om tre kvinnoöden. Men alla tre berättelserna är sammankopplade på flera sätt inte minst förundras man över de återkommande fåglarna. Boken är så bra skriven och så gripande att den får högsta betyg av mig (men inte av alla).
Samtidigt som vi diskuterade "Tre starka kvinnor" åt vi lunch i Bagdad kafés fina lokaler som tyvärr hade urusel akustik. När vi lämnat Medelhavsmuseet passerade vi den här pampiga jugendbyggnaden.
PS
När jag kommit hem tittade jag på toppenfilmen Bagdad Café.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar