Vaccin

Vad vi har väntat på detta Coronavaccin -  vaccinet som ska återge oss vår frihet. Men det har blivit besvikelse på besvikelse. Än saknas det vaccin, än är det grupper som ska gå före i kön och än uppstår det tveksamheter om vaccinet kan ge biverkningar....och tiden går. Ska vi hinna bli skyddade innan sommaren? 

Så kommer beslutet att personer över 65 år ska prioriteras men man börjar med de som är äldst, födda före ett visst årtal. Så beskedet är: Du är prioriterad men får inte komma än, kanske nästa vecka eller nästa eller...

Då ringer någon till mig och berättar att det finns en app där jag kan boka tid fastän jag inte är tillräckligt gammal. Sen får jag höra samma sak från flera håll men hittar ingen "officiell" information.

Jag laddade naturligtvis ner appen och anmälde mig. Lätt som en plätt fick jag tid för vaccinering fastän jag är "för ung". Men det fanns en reservation - "drop in" gäller inte - "bara du med bokad tid kan få sprutan".

På kvällen tittar jag på nyheterna och får då veta att ytterligare ett rykte varit i svang. Ryktet, som inte nått mig, berättade att  om man åker till ett visst sjukhus och ställer sig i kö, blir man vaccinerad direkt - s.k. drop in. Sen visade man bilder på en jättelång kö där folk stod tätt inpå varandra.

Allt är så märkligt och så rörligt. Än ska man ha en viss ålder för att få vaccineras, än kan man vara yngre. Bokar man via en speciell app gäller andra regler än om man går via 1177. Ibland gäller "drop in" men inte alltid. Det verkar som det är slumpen som bestämmer om man ska få sitt efterlängtade vaccin eller inte.

Hissar

Vår lördagstur med båt till stan fick förra veckan konverteras till en söndagstur eftersom lördagen var vikt för 7-års kalas.

Vår båt går hemifrån till Klara Mälarstrand. Där kan vi byta båt och åka vidare till Riddarholmen och sen fortsätra genom Gamla stan till Slussen. Sist vi kom gående från Riddarholmen gick vi utefter Stadsgården. Inget bra val för där ramlar och skramlar det något alldeles förfärligt eftersom man både bygger och river, borrar och spränger.

Den här gången valde vi att ta oss upp på Södermalmstorg för att därifrån fortsätta mot Skanstull och hemåt. När vi stod där på torget tittade jag med längtan i blicken på den avstängda Katarinahissen. Varför måste den vara avstängd så länge? Kan man inte sätta upp en tillfällig hiss medan man bygger om Slussen och underlätta livet för oss med knarrande knän.

Jag blev alltså stående med min längtans blick fäst på hissen och fick då se en dikt dansa förbi uppe under gångstråket - det som leder från hissen till berget. Så trevligt att man i det offentliga rummet visar poesi i stället för reklam - tänkte jag. Stod kvar en stund men fick inget grepp om vad det egentligen var som visades. Tyckte dock att det var en kul idé med poesireklam mitt i stan.

"Den eviga sorgen bor inom mig"

När jag kom hem tittade jag närmare på den bild jag tagit och såg då att man inte bara visade text (det jag trodde var poesi) utan en textad film. Längst upp till vänster på hissen visade man Niki Lindroth von Bahrs kortfilm "Något att minnas" - men bara för folk med riktigt god syn.

Några dar senare tog jag en promenad hemma i närområde - gick via  Vinterviken till Liljeholmen och Marievik för att sen gå över Årstabron till Hornstull och hem. Det kändes inte ett dugg jobbigt att jag måste att ta mig från havsnivån ända upp till Årstabron för i Marievik finns en utomordentligt bra och fungerande hiss.

Utmärkt idé att bygga starka, robusta hissar på platser med stor höjdskillnad. Då kan människor förflyttar sig från markplan till en högre nivå även om de har ont i ett knä. Jag tycker dock att hissen i Marievik borde få ett fint namn - jämförbart med Katarinahissen. Mariahissen skulle passa bra eftersom den finns i Marievik.

Stängt

Norra Djurgården är ett trevligt strövområde. Vi åkte dit på vår utflyktsdag - skulle både promenera och se den utställning som visas i konsthallen Accelerator. Vi fixade första delen - promenaden. Den andra delen - att besöka "Stockholms bästa utställning" gick inte alls. Var stängt. Jag hade läst att det skulle vara öppet på tisdagar men läst slarvigt - det enda som var öppet var fiket.

Veckan därpå blev det favoriter i repris. 

Den här gången åkte vi till Artipelag - konsthallen på Hålludden i Gustavsberg för promenad och utställning. Blev ännu en promenad i vacker natur men ingen konstutställning den här gången heller.  Detta trots att jag hade förberett mig genom att googla på Artipelag och visste att det var öppet. I besvikelsen fick jag trösta mig med kaffe och semla.

Blev sur när Artipelag var stängt, trots att de annonserat med "Öppet" på Google. Det talade jag om. Fick då till svar att det är Googles information som visas - inte Artipelags. Min stilla undran är: "Är det inte Artipelags uppgift att ansvara för vad som visas på Google om just Artipelag" särskilt som "Öppet" åtföljs av brasklappen "Uppdaterades av företaget för tre veckor sedan"!

Franz

Vår biogrupp hade bestämt att se "Spring Uje, spring" och "Franz" under februari och mars. "Uje" såg jag för ett tag sedan och nu var det dags för Franz. Jag väntade i det längsta med François Ozons film "Franz" - tycker det är jobbigt med filmer som är sorgliga men den här gången blev det, trots det, en högtidsstund. 

"Franz" var en vacker film med vackra människor, gamla vackra miljöer och vacker musik - en mycket fin film. Men också en vackert filmad film. Den handlade om de som blir kvar när kriget är över och fredsavtalet undertecknat. De som på ett eller annat sätt också är förlorare oavsett vilken sida de tillhört.

Tyska Anna har förlorat sin fästman Franz i kriget och Franz föräldrar har förlorat sin son - alla sörjer de honom. Är det fransmännens fel att Franz är död eller har de alla del i ansvaret? Till deras hem kommer en dag en fransman som också han sörjer Franz och allt förändras.

Jag uppfattar att filmens tema är sanning. Blir livet bättre av att vi vet vad som är sant? Ibland kan det vara så men långt i från alltid. Både Anna och Adrien (fransmannen) glider på sanningen men de gör det för att skona andra. Dessutom är den enes sanning inte alltid den andres - när min mamma och jag hade olika åsikter sa hon alltid "Du tål inte att höra sanningen" och då menade hon att hennes syn var den enda sanna.

I "Franz" får vi möta människor från både den vinnande sidan och den förlorande. Vi får möta tyskar och vi får möta fransmän och vi får möta nationalism. Båda folken älskar sina länder och då ligger det nära till hands att också hata den andra sidan - den andra nationen och dess invånare. Hatet efter ett krig sitter djupt och överförs från generation till generation. 

Men vi får också möta individerna Anna och Adrien. De älskar också sina länder men inser att man inte kan känna hat mot människor bara för att de kommer från ett annat land. Allt är inte så enkelt.

Filmen hade ett öppet slut.

Spring Uje, spring

Här om dagen visade man vinterns mest omtalade svenska film, belönad med tre guldbaggar - "Spring Uje spring".

Innan filmen började hade man en stunds försnack med filmskaparna Uje Brandelius och Henrik Skyffert. De betonade hur viktigt det är att ha bra balans mellan komik och tragik.

Jag blev gripen av filmen och tyckte den var både sorglig och tragisk. De humoristiska inslagen (som man varit så rädd att överdriva) noterade jag knappt. Jag tyckte inte ens det var roligt när en dam hade satt sin väska på en stol och inte ville ta bort den - har en gång råkat ut för samma sak själv och blev ganska irriterad.

Det är tufft att, som Uje, få besked att man har en svår kronisk sjukdom som kommer att påverka resten av ens liv. Svårt att acceptera och svårt att prata om. Minsta hjälp, som man i normala fall skulle uppskatta, kan för en person som är sjuk, uppfattas som provokation.

Jag gillade det normala förortslivet som filmen handlar om. Där förekom inget våld eller bråk, inga skjutning. Man skildrade ett normalt rörigt, stökigt, överbelastat hem med helt normala människor som har helt normala problem.

Uje jobbar som radiopratare och samtalar med folk som ringer till programmet för att klaga på det ena och på det andra. Men ibland blir det bara för mycket. Ska man, som radiopratare, behöva tåla allt gnäll när man har det så mycket svårare själv? Var går gränsen för det normala? När blir tyckande provocerande? Vilka människor ska vi inte acceptera? Mycket att fundera på.

"Spring Uje spring" var en både tänkvärd och gripande film.

Bemötande

Normala somrar träffas stora delar av familjen i sommarstugan några dar. Gick inte i fjol - hoppas det funkar i år.

Många gäster kräver många stolar. Det blir ett evigt flyttande in och ut, upp och ned för att var och en ska få en egen sittplats. Varje år bestämmer jag mig därför för att skaffa fler stolar. Sen bestämmer jag mig för att avvakta till efter sommaren när det är rea och utgallrat men nästa år då.....

I år, när jag har mer tid än nånsin, skulle jag agera proaktivt (som man säger nu för tiden). Kollade vad som fanns på det stora varuhuset och valde en stol, som jag trodde skulle passa. Ringde upp kundtjänst och fick prata med den ultimata säljaren. Hon undersökte vilka alternativ som fanns för att jag skulle få stolarna levererade till stugan någon gång i juni. Inte helt lätt. Hon gav mig bl.a. rådet att åka till affären, provsitta och beställa på plats eftersom det bara fanns tre stolar kvar på centrallager. Efter lite meckande hit och dit har vi nu köpt 10 stolar - sju finns i Göteborgstrakten och tre i vår källare.

När det blev vardag och arbetsdag igen ringde en person upp mig och frågade hur det gått med mitt stolinköp. Efter lite förvirring insåg jag vem som ringt. Fantastiskt! Säljaren jag pratat med - hon som gett mig goda råd - hade inte släppt mig vind för våg i stolsdjungeln. Hon hade skrivit upp mitt telefonnummer och ville förvissa sig om att jag verkligen fått den hjälp jag behövde. Detta var den bästa hjälp jag någonsin fått från en säljare - lika bra som den gången när jag ramlade och sen fick sy ihop pannan med 11 stygn och doktorn ringde upp och frågade hur jag mådde.

Tänk så viktigt bemötande är.

Kösystem à la USA

Low line

Trots avskildhet och isolering har vi skaffat något som kan likna Coronavanor - jag spelar bridge på nätet en gång i veckan, tar lunchpromenad med dottern en gång, promenerar i närområdet i bland, gör utflykter då och då och tar båten till stan varje lördag.

Utefter Årstaviken

I New York har man omvandlat en bullrig ful plats till en blomstrande trädgård. Man har odlat blommor och växter på en nedlagd järnväg mitt i stan - området kallas High Line. Nu finns det förslag att göra något liknande i Stockholm. Man ska bygga en trädgård på den gamla järnvägsrälsen vid Skanstull. Som en blinkning till kompisen i N Y hade man tänkt döpa den till Low line. Men nej, nej, nej vilka protester det blev! Man får inte ge en svensk plats ett engelskt namn. Medan man tänker om och tänker rätt i namnfrågan gjorde vi veckans närområdespromenad till Skanstull. Ville se hur banvallen tog sig ut före renovering.

Läge för upprustning!

Tänk om man hade en sån här hoj!

I somras, när vi besökte Akvarellmuseet på Tjörn, blev jag väldigt imponerad av Maria Nordin. Tyckte hon målade fantastiskt och tänkte att hon snart skulle vara lika stor som Lars Lerin. När jag, i onsdags, lämnat konstakademien efter ha att tittat på Ingegerd Möllers utställning, passerade jag ett galleri där jag tyckte mig skymta tavlor lika fina som de jag sett på Tjörn.

På vår lördagstur in till stan med båten fortsatte vi därför till Fredsgatan 12 för att se om det var min favoritkonstnär som ställde ut - och visst var det Maria Nordins tavlor jag sett.

Eftersom gallerier och konsthallar är öppna, trots alla restriktioner, och de har få besökare är det läge för mig att passa på -  mycket konst blir!

1471

Onsdagar och torsdagar måste jag roa mig själv (maken går på kurs). Nu i onsdags tog jag därför båten till stan bara för att strosa runt några timmar.

 

När jag gick förbi Konstakademiens port såg jag två affischer som tipsade om att det innanför de tjocka väggarna visades konst av Ingegerd Möller (hon som hämtat motiv från bl.a. Bohuslän).Jag gick upp för alla trapporna och kom in i ett stort folktomt rum där jag kunde titta runt på IMs målningar och vävnader utan att utsätta mig för minsta lilla smitta.

Även kafeterian var folktom

Sen bestämde jag mig, när jag ändå var ute på en liten privat konstrunda, för att gå till riksbankshuset och titta på Torsten Renqvists "Fågelskrämma".

Det stod ingen "fågelskrämma" i vestibulen och enligt vakten fanns det ingen "fågelskrämma" i hela huset (men där tror jag han hade fel).

Jag fick vackert lomma ut igen.

När jag lämnade riksbankshuset råkade jag trampa på en gjutjärnsplatta i gata. Det visade sig vara en av fem medaljer som konstnären Bo Andersson gjort för att skildra slaget vid Brunkeberg 1471.

Jag befann mig på historisk mark. Var vid andra ändan av den ås jag satt och drack kaffe på förra veckan - på den bortgrävda delen av Brunkebergsåsen. Det var här Sten Styre d.ä. besegrade unionskungen Kristian I. 

1471 fanns det en galgbacke här

Så lämpligt att påminna flanörerna på Brunkebergstorg om att detta torg inte bara är ett inneställe med takrestauranger och "håll i gång ställen" utan också är en plats där det runnit mycket blod. Samtidigt hintar "mynten" om vilket hus de ligger framför.

Gillar att man håller liv i vår historia på detta diskreta sätt. Undrar dock om det är nån mer än jag som har sett dessa jättemynt och funderat på vad de vill visa.

Kvinnor kan

I Stockholm, en bit söder om stan, finns stadsdelen Fruängen med gatunamn uppkallade efter kända kvinnor födda på 1800-talet och i början av 1900-talet (Alva Myrdal och Barbro Alving).

En period åkte vi till Fruängen två gånger i veckan och stärkte våra kroppar på det avgiftsfria gym som finns där - så stadsdelen var inte helt okänd för oss.

I går (8/3) på "Internationella kvinnodagen" åkte vi dit igen. Jag hade laddat ned en app i min telefon som guidade oss runt i området. Vi gick från gata till gata med hörlurar i öronen och telefon i handen. Jag kan lugnt säga att vi var inte de enda som gick omkring på detta sätt.

När vi kom till Barbro Alvings gata klickade vi på gatan i appen och lyssnade på ett två minuter långt föredrag om just Barbro Alving. Medan vi gick runt fick vi lära oss en hel del om starka kvinnor ur vår historia. Ett mycket trevligt sätt att fira internationella kvinnodagen. Enda besvikelsen var att det prisbelönta pralinmakeriet på Hanna Paulis gata var stängt. Vi hade tänkt fira alla världens kvinnor med en handgjord pralin från ett företag som drivs av en kvinna.

Vad hade då dessa kvinnor gemensamt? De var alla företagsamma, driftiga och orädda. De kom ofta från välbärgade hem. Många levde tillsammans med andra kvinnor eller ensamma. Medan andra var familjeförsörjare och inte sällan fick ta hand om sina barn själva.

Dessa, i mitt tycke, beundransvärda kvinnor blev ofta motarbetade. T.ex framförde den professor som höll tal på Ellen Fries promotionsmiddag förhoppningen att hon skulle vara "ej blott den första kvinnliga doktorn utan också den sista"!!

Stadsdelen Fruängen byggdes på 1950-talet men nu är 50-talsbebyggelsen delvis undanträngd av nybyggnation men i det stora hela är Fruängen ett trevligt område fyllt av starka kvinnor.

Detaljer från ett 50-tals hus

Konst härikring

Idag, när jag gick min dagliga promenad, hamnade jag framför några stora kompakta konstverk utefter Liljeholmskajen i Marievik. Jag har sett statyerna många gånger men idag stannade jag till och tittade lite noggrannare.

Tänk så mycket trevligare det blir när det finns konst inne bland nya och höga hus.

I början av vårt Stockholmsliv följde vi med på en guidad rundtur genom Gröndal, Aspudden och Midsommarkransen och fick bl.a. veta att förr stannade tågen som kom söderifrån i Marievik för omlastning (nu går de via Årstabron direkt till centrum). Konstverken i Marievik ska därför ha koppling till kommunikation.

Först möttes jag av Kerstin Ahlgrens två stora svarta händer. Händerna var uppåtvända och såg mycket inbjudade ut och jag tyckte de signalerade: "Kom och slå dig ned en stund. Sitt på mig och njut av ursikten".

Lite längre bort, utefter kajen låg tre "välsvarvade" damer och slappade. Det var Lena Lerviks "En berättelse om något vi  glömt...." En härlig staty som visar hur man kan ta dagen.

Den tredje statyn jag stötte på var Pål Svenssons"Origin", som jag tror vill visa att om man kommer under yta, slår sönder det tuffa skalet, finner man något ännu finare.

Lite längre in i gången, som leder upp till Liljeholmen, står en staty av Söderorts egen konstnär Hertha Hillfon.

Slutligen, längst ut i gånger, finns en staty som verkligen passar in under temat "kommunikation" - några jättestora böcker. Här borde det ligga ett bibliotek tänkte jag - en bättre vägvisare till biblan är svår att finna. Jag tittade efter en skylt som skulle visa vem som lagt sina böcker här men kunde tyvärr inte hitta namn på vare sig konstnär eller verk men lyckades googla fram att verket heter "La storia della terra" (jordens historia) och är  skapat av de tyska konstnärerna Anna-Maris Kubach-Wilmsen och Wolfgang Kubach. Böckerna är gjorda av sten från fem kontinenter.

På en ganska kort sträcka fanns inte mindre än fem konstverk. Hoppas folk som stressar mellan arbete, affärer, dagis och hem stannar upp och ger dessa konstverk lite tid för eftertanke.