Rosor, rosor, rosor

Efter att ha läst "Axel" var det nödvändigt med något lättläst, spännande och engelskt. Därför slank"En dans på rosor" av Reginald Hill ned i väskan när jag lämnade biblioteket.

Oh, vilken trevlig deckare. Inget våld, inget blod, lite lagom med spänning och så det där härligt engelska. Man bor i sina vackra stenhus, dricker sitt te och verkar leva ett så behagligt liv - även om det oroväckande ofta dör människor på de underligaste vis i ens närhet.

Ett av de vackra husen i boken omgavs av en fantastisk trädgård - en rosenträdgård. Varje kapitel hade därför fått namn efter en ros (som jag uppfattade det) och en kort beskrivning av själva blomman. Ett kapitel hette Blessings (Tehybridros; Rikt blommande, tung doft, mycket motståndskraftig mot sjukdomar; härdig), ett annat Perfecta (Buskros: Snabbväxande, blossande röda blommor, tunga och med en tendens att brytas av i hård blåst, annars lång blomningstid, viss mottaglighet för svartfläcksjuka) och så vidare.

Det blev så intressant med alla rossorter som presenterades så efter ett tag blev jag tvungen att googla på rosor - kanske något att satsa på? Nej, jag insåg snabbt att det inte var något för mig - om de inte är långskaftade och jag kan njuta av dem i en vas på bordet, vill säga.