Min surdeg ligger mig varmt om hjärtat - så varmt att jag ibland tar den med mig när jag jag åker bort. Det gjorde jag i påskas när jag åkte till stugan. Då stoppade jag ned surdegsbunken bland den övriga packningen och så matade jag den , som vanligt - det vill säga varje dag.
Så åkte vi hem och inte förrän vi var i närheten av Örebro kom jag ihåg den. En smärre tragedi - ett skötebarn är ändå ett skötebarn.
När vi kom tillbaka till stugan såg min fina surdegskultur ut på det här viset. Ingen trevlig syn.
Tur att jag har torkade bitar att plocka fram i nödsituationer. Men det går inte att börja baka på direkten. Det tar några dar att få degen att surna till.
Men så fort den blivit tillräckligt sur är det bara att fortsätta som om ingenting hänt. Jag började med en av mina favoriter - danskt surdegsbröd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar