Never let me go

Ett mjukt, fint, nyanserat och detaljrikt språk men samtidigt en obehaglig oro. 

Denna oroskänsla fick jag på min tågresa till Sundsvall (för att spela plump med gamla arbetskamrater) då jag koncentrerat lyssnade på Kazuo Ishiguros bok "Never let me go" - månadens bokcirkelbok.

Ett bra sätt att komma in i en bok är att lyssna länge utan avbrott - det tar tre och en halv timma att åka från Stockholm till Sundsvall. Räknar jag bort den första timman, som jag sov bort, hade jag ändå gott om tid att bli fångad.

Det är Kathy som berättar. Hon berättar om sitt liv och sin uppväxt på det som förefaller vara en internatskola i England. Hon berättar om sin vardag och varför vissa saker är som de är. Hela tiden har jag, trots det vackra språket, kvar den krypande obehagskänslan. Vad har man gjort med eleverna på skolan? Varför är de där? Varför berättar man inget för dem? Jag tycker mig se likheter med judarnas öde under andra världskriget - de visste inte heller vad som väntade dem.

Men undan för undan kommer förklaringarna och eleverna (och vi läsare) får veta vad som väntar. Jag tycker synd om Kathy. Men eleverna ifrågasätter aldrig sitt "öde". Varför gör de inte det? Varför kämpar de inte? Varför är de så uppgivna?

Vid sidan om den yttre handlingen finns det i böcker ofta en outtalad berättelse. Något författaren vill att vi läsare ska fundera på och kanske ta ställning till. I "Never let me go" är detta mer uppenbart än i de flesta andra böcker. 

Boken handlar om ånger, förlåtelse och försök att ställa saker till rätta. Men boken handlar också, och framför allt, om etik. Vad är moraliskt? Får man gå hur långt som helst för att nå ett i sig behjärtansvärt mål? Var går gränsen och vem är det som sätter denna etiska gräns?

"Never let me go" är en av de bästa böcker jag läst dels för sitt fina språk dels för ifrågasättandet av etiska gränser men också för den spänning som byggs upp - hela tiden denna ovisshet.

Dessutom är det en utmärkt bokcirkelbok med massor att diskutera. Hade jag suttit med i gruppen som skulle välja nobelpristagare hade min röst tveklöst fallit på  Kazuo Ishiguro efter att ha läst "Never let me go" - vilket den inte skulle ha gjort efter "Begravd jätte".

Boktitel "Never let me go" är hämtad från Kathys älsklingslåt. (Klicka och spela!)