Förortssnyggt

Liljeholmen är en i mitt tycke lite tråkig stadsdel men man gör ändå vad man kan för att liva upp den.

Maken och jag tog en promenad utefter det nya stråket som håller på att ta form alldeles vid vattnet. På grund av allt byggande (som har dragit ut på tiden) har man med ideliga avspärrningar lyckats göra det svårt för oss att gå där.

Nytt staket ena dagen, uppklippt staket nästa dag. Men det går, som tur är, nästan alltid att forcera avspärrningen.

I dag gick vi till Liljeholmen för att titta på den förnyelse som skett - en 14 meter hög muralmålning har just växt fram.

Väggmålningen är gjord av den italienska konstnären Alina Vergnano. På en tråkig vägg har hon porträtterat kvinnor i storformat - andar som ska skydda huset. Alina V har inte jobbat med sprayflaskor när hon gjort sin jättemålning utan med penslar och rollers. Det är den närliggande Boulebar som beställt målningen för att sprida glädje i stadsdelen - det gör  den. Nästan lika snygg som väggmålningen vid Mosebacke torg.

Även på torget försöker man sprida glädje - ny julgran. Resultatet känns lite si så där.

Dags att köpa en lott

Ibland har man tur.

Vi skulle åka tåg till Falun och jag bokade biljetter via en länk. Länken var kopplad till ett erbjudande med bra pris - lägre pris än andra klass men sittplatser i första.

Märkte inte att erbjudandet gällde från första november utan bokade första lördagen som gick att boka - tyvärr fel lördag.

Maken frågade och frågade varför smsbiljetterna aldrig kom. Till slut kände jag mig tvungen att kolla och upptäckte mitt misstag.

Det var bara att köpa nya biljetter. De jag köpt gick inte att boka om eller överlåta. SJs biljetter är personliga eftersom SJ inte tillåter att man köper upp biljetter som sedan kan säljas vidare till högre pris. Bra, för annars kan det bli som det blev med mina teaterbiljetter - köpta till överpris i andra hand.

Nej, det var bara att "bita i det sura äpplet" och köpa nya biljetter men det är ju, som sagt, en världslig sak.

Medan vi väntade på tåget i Stockholm gick jag till biljettkassan och berättade vilken dumhet jag gjort och fick svaret: "Då återköper jag dina biljetter. Du får pengarna tillbaka men måste boka nya biljetter själv". Hoppsan vad hände här? Bara att tacka och se glad ut.

Framme i Falun gjorde jag nästa dumhet. Lämnade tåget utan att ta med min lånebok. 

Boken jag glömde
och sen inte hann läsa

Men än en gång hade jag tur. Vi fick samma tåg på hemvägen som på ditvägen och boken låg kvar där jag lämnat den - oläst.

Borde nog ha köpt en lott.

Historieläraren

Huvudpersonen i Matt Haigs bok, Historieläraren, är rädd för tiden - han är tidlös. Borde passa mig och min Tidlösablogg. Men nu, efter att ha läst boken, vet jag att evig ungdom inte garanterar ett bra liv.

Historieläraren (bokens jag) är flera hundra år gammal men ser ut som 40. Hans sinne är gammalt men hans kropp ung. Han har levt sedan 1581 men har bara åldrats 1 år vart 14e år och tycker därför att han lever i fel tidsålder. När han tittar sig i spegeln ser han en ung man men han känner sig urgammal.

Historieläraren har motsatt känsla mot vad jag har - känner mig ung tills jag tittar mig i spegeln eller försöker böja mig ner.

En människa som åldras så sakta som historieläraren blir ensam. Kan inte slå sig till ro utan måste flytta från ställe till ställe, för att inte väcka uppmärksamhet.

Boken Historieläraren gav perspektiv på begreppet tid men var småtråkig med många upprepningar - ingen bok för mig.

Premiärbesök

Efter fem års reparationer har Nationalmuseet öppnat igen. "Alla" har varit där. Samtidigt har jag hört att det inte ska kännas överfullt - lite motsägesfullt men det är ju ett stort hus så det kan väl sluka många.

Efter onsdagens konstlektion på Birkagården, där vi pratat om konstnärer från Tunisien, gick jag och en klasskamrat till det återöppnade museet för att få en första titt.

Det nya taket

Detaljbild på golvet

Nog var det mycket folk och nog såg det fint ut men det kändes ändå sig likt. Högt i tak och högst upp fanns det nya glastaket - häftigt. Vi gick runt en stund och noterade tre saker.

Tavlor och andra utställningsföremål kommer väldigt nära besökarna. Föremålen förefaller helt oskyddade - finns inte ens ett litet fredat område närmast väggarna. Man kan sträcka ut en hand och ta i dyra tavlor från 1500-talet, för att inte tala om vad en sabbotör skulle kunna göra. Vi frågade en vakt och fick till svar att allt var larmat. Jag tror man måste ändra detta, men så länge det får vara så här öppet visar det på förtroende för besökarna - trevligt

Det andra vi noterade var att ting som hörde ihop visades samlat - inte längre tavlor i vissa rum, vaser i andra och så vidare. Jag gillade det här sätter att presentera konsten - kändes mer livfullt.

Nu finns tom vår gamla
assistent på museum

Vi tog också en repa genom en skramlig restaurang. Förstår att det är svårt att få till akustiken i en byggnad som denna men nog borde man lyckats bättre - det är ju ändå eliten av arkitekter och byggnadsexperter som svarat för ombyggnaden. Min gamla trevliga vana att alltid göra avbrott i tittandet för en kopp kaffe eller lunch känns hotad och drar ned slutbetyget från en femma till en fyra på en femgradig skala.

En bokcirkels inre liv

Det dök upp en inbjudan på facebook med rubriken "En bokcirkels inre liv" - avsändare var SR. Jag tackade naturligtvis "Ja" och frågade några av mina bokcirkelkamrater om de ville hänga med - en ville.

I "hangaren", som radiohusets entré kallas, bjöds alla på minimiddag. Sen fick vi gå in i en hörsal, med en mysigt iordninggjord "lya" längst fram, för att få inspiration till vårt bokcirklande.

Marie Lundström, cirkelledare för radions bokcirkel, var ledare även för kvällens program. Den bok man valt var SRs nästa cirkelbok - Lucy av Jamaica Kincaid.

Marie L hade bjudit in flera gäster. Först på plan var Ginna Lindberg, radions utrikeschef. Hon berättade om Antigua - där handling i Lucy är förlagd.

När Ginna L berättat färdigt kom DNs matskribent Jens Linder in. Han gav oss tips på vad man kan äta medan man pratar om böcker. Han tyckte vi skulle undvika alltför kladdig mat. I stället borde vi välja mat med lite hemlängtan. Vin till maten, trodde han, skulle få cirkeldeltagarna att diskutera mer.

Tredje gäst var psykologen Anna Bennich som bl.a. tipsade om hur man ska lösa dilemmat med den charmige deltagaren som aldrig orkar läsa böckerna men gärna vill ge sina synpunkter - hämtade från Google. Vi fick flera roliga och trevliga tips. Summan av kardemumman var att många vill vara med i bokcirklar för att träffa folk och prata i största allmänhet - det där med böcker har för dem en underordnad roll. I värsta fall, om cirkeln gått i stå, rekommenderade hon bokcirkelterapi.

Husbandet Uje Brandelius hade skrivit en alldeles ny bokcirkellåt "Linssoppa och vin" som han framförde innan pausen.

Andra delen av "föreställningen" var en studioinspelning av den första cirkelträffen om boken Lucy. Förutom Marie L var det Björn Widman kulturchef på DN och skådespelaren Astrid Assefa från Backateatern som analyserade och diskuterade. Programmet kommer att sändas i radion i slutet av november.

När jag kom hem, efter denna toppentrevliga kväll, beställde jag genast Lucy på biblan hemsida - jag fick plats 21. Hoppas jag hinner få boken innan bokcirkeln sänds i radion.

Fängelser

I går hade vi ärende till Långholmen. När vårt uppdrag var avklarat gick vi in i det gamla fängelset och drack en kopp kaffe. Jag häpnade över hur fint det var.

Långholmen är, sen många år, omgjort till hotell/vandrarhem/ restaurang. Medan jag fortfarande jobbade brukade jag ofta sova över på hotellet men nu har jag inte varit där på länge. Därför blev jag nästan förvånad över hur fint det är.

Bildsköne  Bengtsson, Konstapel
Björk och Tumba Tarzan

Celler i tre våningar, öppet från första våningen ända till tredje för att få ljusinsläpp. Ljusgården är omgiven av ett galleri. Jag tror inte dagens fängelser är på långa vägar lika fina - möjligen mer funktionella.

För många år sedan var jag i San Francisco och besökte då det ökända Alcatraz. Där hade man behållit fängelset i det bedrövliga skick det var när det stängdes. Det var en helt annan upplevelse att gå runt där och ändå var båda fängelserna byggda på ungefär samma sätt. Att gå runt på Alcatraz var skrämmande och obehagligt medan Långholmsbesöket var en estetisk upplevelse.

Fängelset Långholmen ligger på ön Långholmen mitt i stan. Ön är glest bebyggd och fin att gå runt - som att vandra i ett naturreservat, omgiven av vatten.

Ekoby

Tänk att kunna bo i ett "miljöhus" i ett bilfritt område i storstan och ha nära till  tunnelbana och buss. Huset du bor i är vackert och ligger i en skogsdunge. Du bor i ett område där det finns grannar men inga tomtgränser och ändå har du ditt eget revir. Låter inte det fantastiskt!

Så upplevde jag ekobyn i Understenshöjden (Björkhagen) som jag och en god vän åkte till i går efter att jag, än en gång, hade läst en artikel i favorittidningen Trädgårdsliv.

Ekobyn är ett av de trevligaste bostadsområden jag sett men jag har inte bott där och känner ingen som bor där så jag vet ju egentligen inte hur det är. Jag vet inte hur det skulle funka, i det långa loppet, att leva i en "by" där det ställs krav på mina arbetsinsatser - är ju av naturen granska lat.

Men skulle jag få bestämma skulle det byggas många fler småskaliga ekobyar.

Konstnärskoloni

I Worpswede i norra Tyskland, inte långt från Bremen, fanns en gång i tiden en konstnärskoloni.

En grupp nydanande manliga landskapsmålare hade bildat kolonin och unga, begåvade kvinnor lockades dit för att få den undervisning konstakademierna utestängde dem ifrån.

I år är det 800 år sedan staden Worpswede grundades. Det firar man indirekt på Waldermarsudde genom att visa ett urval verk därifrån.

Paula Modersohn-Becker och hennes man Otto Modersohn var under 1900-talets första decennium medlemmar i kolonin.

Paulu M-B gifte sig ung med konstnärskollegan Otto men bodde i perioder åtskild från sin man. Hon ville utvecklas som konstnär och flyttade bl.a till Paris. Hon nådde ingen framgång medan hon levde. 

Efter sin tidiga död (32 år) har hon blivit berömd och beundrad. Och man kan inte annat än hålla med om att hon målade uttrycksfullt.

Tyvärr visas bara ett fåtal verk av Paula M B, trots att hon har blivit affischnamn för utställningen. Men även Otto Modersohn kunde måla. Här är några exempel på målningar som han gjort.

Nu har man fått ännu ett resmål -Worpswerde i Tyskland.

Gällstaöeken

I går tyckte jag det kändes som vi var på Marcusplatsen och idag slumpade det sig så att vi åt lunch i Venedig. Men vårt Venedig låg på Ekerö dit vi åkt för att vandra i Krilons fotspår.

Krilon, huvudperson i juni månads bokcirkelbok, ger sig ut på en lång vandring till Ekerö för att titta på några riktigt gamla ekar. I dag, när vädret var varmt, solen sken och träden visade upp sig från sin mest färggranna sida, gjorde vi samma sak.

Ja, det vill säga vi gick inte från stan till Ekerö utan tog båten från Ekensbergs brygga och fortsatte sen med buss från Tappström till Gällstaö. Det var inte svårt att hitta eken. Det räckte att fråga en gång.

Ser ni Minnesmärket?

På Krilons tid fanns det många ekar på samma ställe på Gällstaö. Nu finns det bara en ek kvar. Den kan vara mellan 400 och 500 år gammal och är efter Ekebyhovseken det volymmässigt störst lövträdet i Sverige och ett naturminne - som det står i Wikipedia. Trädet mäter nästan 10 meter i omkrets.

Gällstaöeken växer vid sidan av vägen och är ansenlig men ändå inte så stor som jag trott. Inte så stor som "den tusenåriga" eken som växte i Särö - dit mina två första skolresor gick.

Även om  Gällstaöeken bara är hälften så gammal som Säröeken så hade den nog redan börjat växa när Gustav Wasa var kung. Häftigt.

Var är vi?

En fantastisk sommar har följts av en fin höst. I dag den 13 oktober har det varit 20 grader varmt och solsken. Är vi i Sverige eller är vi i Italien?

Efter några timmars gårdsstädning (=korv och fika) i bostadsrätts-föreningens regi gav vi oss ut på en härlig promenad utefter Årstaviken. Allt var fint inte minst de höstliga träden.

Vi promenerade till Tegelviksgata innan vi tog färjan till Hammarby sjöstad eller var det till Marcusplatsen i Venedig vi åkte?

Vi tyckte vi befann oss i Italien och när det dök upp en skylt med texten Peroni Italy var vi säkra.

Vi var verkligen i Italien, var annars kan man slå dig ned på en uteservering mitt i oktober och dricka öl utan att frysa?

Är detta bra - denna värme som gör att det känns som man är i Italien när man befinner sig i Stockholm?

Det har i alla fall den fördelen att man slipper öka på koldioxidutsläppen för att flyga till Italien eftersom man redan befinner sig där mentalt.

Sen måste jag också göra lite reklam för denna boklåda, som jag såg när vi lämnade serveringen.