Höst

Nu är det höst - dubbla tröjor under jackan, gula löv och mörkt redan på eftermiddagen. Men hösten är också en mysig årstid och nu när man blivit "Coronafri" kan man göra en massa trevligheter.

Man kan "färja" över till Djurgården och vandra runt i ett hav av färger.

Man kan åka hem till goda vänner och spela bridge en hel eftermiddag.

Man kan äta långlunch med "gamla" Sundsvallsbor som man inte har sett på många år.

Man kan titta på film redan på eftermiddan och sen diskutera filmen samtidigt som man blir bjuden på soppa.

Jag valde att titta på "The boy who harnessed the wind" - filmklubbens oktoberfilm. En film om hur det är att leva på landsbygden i östra Afrika när torkan breder ut sig. Med torka följer dåliga skördar, sen lurar hungern bakom knuten och i dess följe kommer familjeproblem. Det är hårt att leva på den afrikanska landsbygden med korruption, fattigdom och orättvisor men det är också ett, till synes, fritt liv. Den här gången lyckas en tonårspojke ordna så att "allt" blir bra. Han bygger ett vindkraftverk som kan driva en pump. Med hjälp av pumpen kan odlingarna bevattnas och folk slipper svälta ihjäl. "The boy who harnessed the wind" handlade om en fin, sympatisk familj och byggde på en sann berättelse - något romatiserad. Jag gillar filmer där handlingen är förlagd utanför den västerländska sfären. Jag gillar också bra slut så "The boy who harnessed the wind" får bra betyg av mig.

När filmen var slut var också friheten slut - då hade man på nytt infört nya strikta regler för att minska Coronasmittan och vi sitter återigen i karantän.

700 sidor

Vem sätter sig och läser en 700 sidor lång biografi över en död författare? 

Jo, vi. Men vi läste den inte utan lyssnade på den under våra ca 6 timmar långa bilresor mellan Stockholm och Västkusten. Vi började förra sommaren och inte förrän på hemresan, efter vinterstängningen i år blev vi klara med "Mannen i skogen", Jens Liljesteands biografi över Vilhelm Moberg - en bok med oöverträffbart mycket detaljer. 

Biografier är den bästa reselektyren på bilresor. Man kan bara fortsätta där man slutade, även om det gått månader mellan lyssningarna. Man behöver inte komma ihåg handlingen och som passagerare kan man till och med ta sig en liten tupplur ibland.

Moberg har skrivit massor. Mest känd är han för utvandrarserien. Men Moberg är också känd för en massa "affärer" bl.a. "Kejneaffären". Han stod verkligen upp för de människor han tyckte blivit illa behandlade av samhället. Men han stod inte bakom förslaget att flytta alla homosexuella till Gotland vilket påstods medan Kejneaffären pågick.

Jag har alltid uppfattat Vilhelm Moberg som en folklig, orädd författare som stod med båda fötterna på fast underlag och kunde skriva så att folk, som i vanliga fall aldrig läste en bok, blev fängslade. Har alltid haft "ett gott öga" till honom. Beror nog på att min pappa, som ägnade all sin lästid åt dagstidningar, köpte och läste hela utvandrarserien.  

Som ung såg jag TV-serien "Din stund på jorden". En fängslande serie som jag fortfarande återkommer till i tankarna då och då. I bland, när det är något speciellt, tänker jag "Nu är det min stund på jorden". Boken innehåller ett av Mobergs mest tidlösa och älskade citat:

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen!". "Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.

Vi har haft några innehållsrika och underhållande resor tvärs över landet tack vare Liljestrands bok. Jag roades av denna biografi som visade så mycket, så många för mig okända sidor, av denne bufflige, stridslystne, känslige, missförstådde och ytterst framgångsrike Vilhelm Moberg. Han var långt ifrån en genomsympatisk man. Mycket labil till sin läggning. Boken gav mig en nyanserad bild av honom och fick mig att delvis omvärdera honom. Men han står fortfarande högt i kurs.

Synd att vi inte ska åka till stugan snart igen för nu känner jag mig sugen både på Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf och Ulrika Knutssons över Elin Wägner.

Beslutsångest

På Naturhistoriska museet i Göteborg har det "alltid" funnits två s.k. siamesiska tvillingar i en glasburk, i en monter, på en hylla, i ett speciellt rum.

Så fascinerad jag var av dessa tvillingar under min uppväxt. Vi, jag och någon kompis, tog ofta bussen dit när skolan var slut. Vi åkte till Linnéplatsen och gick upp för alla trapporna till museet och direkt in i "deras" sal. Jag skulle hittat dit med förbundna ögon, så många gånger som jag varit där.

Dessa tvillingar har man nu berövat alla uppväxande barn och alla nostalgiska mor- och farföräldrar. De ska inte längre få visas.

Man fick för sig att det var oetiskt att förvara människor på detta sätt. Tvillingarna skulle kremeras tyckte någon men det tyckte inte nån annan och så har man tjafsat och tjafsat, år efter år. Nu förvaras tvillingarna nedfrysta någonstans. Är det etiskt?

I dagens DN finns det i bilagan en lång artikel om alla turer. Artikeln inleds med en bild på tvillingarna. Där visar man tvillingarna för alla DNs läsare. Är det etiskt?

Låt tvillingarna vara kvar i sin monter på museet. Där hör de hemma och där skapar de spänning hos unga göteborgare (åtminstone gjorde de det på 50-talet). Om tvillingarna kan se ned på jorden tror jag dom tycker det är roligt att så många barn vill "hälsa på hos dom".

Stängt

Så fort den gick - helgen. Vi åkte till stugan i torsdags eftermiddag och var tillbaka i Stockholm måndagkväll. En jättetrevlig helg då vi hann med att njuta av god mat, ta upp bryggan, åka på konstutställning, fixa lite i trädgården och hälsa på släkten.

Vi möttes av en grön, välklippt gräsmatta när vi kom fram. Förr, innan vi kom in i robotarnas tidevarv, brukade halvmeterhögt gräs vara det första vi såg. Vår robot "Kapten Nemo" (döpt efter en bok av P O Enquist) sköter sig på bästa sätt och underlättar vårt liv betydligt.

När bryggan var upptagen och vi hunnit kalasa inte bara på havskräftor och räkor utan också på havets svarta guld (fast rött när vi blev bjudna) var det dags att stänga stugan för vintern. Men först skulle vi skörda resultatet av sommarens vedermödor.

Det är inte helt lätt att vinterstänga en stuga. Speciellt krångligt är det att tömma ledningarna på allt vatten och det är ytterst viktigt att det blir gjort på rätt sätt.

Vi har fått köpa ny varmvattenberedare två gånger. Om man inte tömmer den på allt vatten kan såväl varmvattenstank som rör sprängas sönder.

Vi försöker göra det så enkelt och systematiskt vi kan med nedskrivna deraljinstruktioner och steg för steg beskrivningar. Dessutom har vi anlitat en rörmokare som har satt in ventiler så att det ska gå lätt att tömma alla rör. I vinter kan det omöjligt frysa sönder något  - hoppas jag.

När allt var klart gav vi oss i väg hemåt, trots det vackra vädret och en dag tidigare än planerat. Maken saknade sin internetuppkoppling.

Maria Nordin

Det gick fort att ta upp bryggan och sen var vi lediga, igen. Ute var det kallt och duggregn. Vad kunde då passa bättre än att åka till Akvarellmuseet i Skärhamn, som vi inte besökt på länge.

Akvarellmuseet var Coronaanpassat - bara 20 personer fick besöka utställningen samtidigt och guidningen var inställd. Synd för en mer fantastisk guide än han som jobbar på Akvarellmuseet är svårt att finna. Han berättar med sån inlevelse och emfas om konsten på väggarna  att man tycker sig se mycket mer än man i själva verket ser (i alla fall jag). Men nu var det som det var.

Först tittade vi på Lars Lerin och Bruno Liljefors. Två konstnärer som båda målar djur men på helt olika sätt. Går inte att jämföra - båda mycket bra. Tyvärr blev fotot av Liljeforstavlan suddigt.

I nästa rum hängde tavlor av Maria Nordin - helt ny för mig. Jag tyckte hon målade fantastiskt. Stora akvareller som alla hade samma motiv - människor. 

I stället för guidning på Maria Nordins utställning såg vi en film där konstnären själv berättade hur hon arbetade. Hon la ned ett imponerande jobb på sina stora tavlor men så blev de också fantastiska. Jag tror hon kommer att bli den nya stjärnan på akvarellhimlen (efter Lars Lerin). 

Längst in i museet visades en utställning man kallat "Från skiss till vävnad". 

Konstnären Andreas Eriksson hade målat nonfigurativa akvareller och sen numrerat varje färgskikt. Därefter hade man vävt mönstret med olika typer av lingarn i respektive skikt. Mycket speciell teknik men resultatet blev vackra vävnader i olika nyanser av grått och beige. På en månad kunde man väva 0,8 m². 

Solidaritet

Vi brukar åka till sommarstugan tre gånger om året - när den gemensamma bryggan ska göras klar för sommaren, när bommarna ska tas upp inför vintern och som avbrott från storstadslivet i si så där tre månader från juli till augusti.

Alltid samma sak; rårakor med fläsk o sylt

När vi åkte ned i torsdags var det för att stänga stugan för vintern och hjälpa till med bommarna. Vi kom fram när solen höll på att gå ned och möttes av denna vackra vy.

Allt var bra ända tills vi gick in stugan, då möttes vi av iskyla. Kändes så himla kallt - som att befinna dig i en iglo. Men när vi satt på alla element, tänt en brasa i öppna spisen, fyllt "varmvattenskrusen" med hett vatten och stoppat in dom i sängarna blev det genast bättre.

När jag några timmar senare kröp ned under min elfilt var det som att vara tillbaka i den härliga sommarlovskänslan igen.

Sen ägnade vi en dag åt att pyssla och njuta av västkusten...

.. innan det var dags för grovjobb.

Alla samlades på bryggan klockan tio för att ta upp bommar och badflotte. Ibland får man höra att folk inte ställer upp på gemensamma arbetsdagar - gäller inte vår förening. Det blev trängsel på bryggan. På en timma var allt avklarat.

Mitt besök på bryggan var av social karaktär. Gjorde inte ett handtag mer än att ta några kort och prata med grannarna - bra nog.

Risker

Fler och fler får Corona. Vi måste fortfarande vara på vår vakt trots att allt känns så mycket lättare än i våras. Det gäller att hålla ut.

Eftersom allt verkar säkrare nu - tar man (jag) större risker, är möjligen aningen oförsiktig. Vi rör oss ute mer och träffar fler. Även om jag tycker att jag håller mig för mig själv är jag ändå långt mer social nu än i våras. Då skulle jag inte gått in i en hiss om det stod någon annan där. Det gjorde jag häromdagen.

Har haft båda döttrarna hemma, har även hälsat på hemma hos dom och idag hämtade jag ett barnbarn i skolan. Vi kramas inte, håller avstånd men vistas numera i samma rum. Det känns så bra men ändå inte. Är jag kanske för oförsiktig?

I dag skulle jag för första gången hämta ett av barnbarnen i skolan. Sen skulle vi åka till Musikhögskolan för rytmikövningar. Det var inte helt lätt att hitta den lille gossen eftersom man infört en regel att inga "föräldrar" fick gå in i skolan. Man skulle stå utanför och knacka på fönstret. En "tvärtomregel" - det är ju de gamla som ska skyddas inte barnen.

Jag hade ingen aning om vilket klassrum som var hans. Kikade in lite här och lite där. Så jobbigt och tröttsamt. Sen tog jag saken i egna händer och gick helt sonika in i skolan med skorna på och letade rätt på honom. Jag struntade i att man sa till mig att inga vuxna fick vara där.

Vi hann, trots hämtningsstrulet, fram till Vallhallavägen i god tid. Där hade vi en mysig stund - satt och spela "lustiga hus" tills rytmiken skulle börja.

Musikhögskolans stora fina hall, som brukar vara så full av liv, låg nästan helt öde. Till och med fiket var stängt. Där var det inga som helst problem att hålla distans men jag gillar bättre när där kryllar av musikstudenter och det sjungs och nynnas i alla vrår.

Äppeltider

När vi lämnat Söderbrunns koloniförening, där solen sken och det var alldeles lugnt, åkte vi till Bergianska trädgården för en kopp kaffe. Det kändes som att vi förflyttat oss från höst till vinter för i Bergianska var det isande kallt. 

För att minimera smittorisken satte vi oss, trots kylan, utomhus och drack vårt kaffe - blev en snabbfika. Vi hade inte förr slagit oss ned förrän vi var på benen igen och gick vidare. 

Nästa mål var Bergianskas frukttädgård och deras äppeluställning där man kunde lära sig hur olika äppelsorter ser ut. Tyvärr ingick ingen provsmakning men väl olika sätt att använda äpplen som dekoration. Nästan lite julkänsla.

Tycker dock de borde haft med en burk äppelmos i utställningen. Det är ju ändå ett väldigt gott sätt att använda äpplen på.