Reykjavik

I baksidestexten till boken Reykjavík står det: "Jag är avundsjuk på alla som har den här boken oläst". Det tog jag fastat på och såg fram emot en spännande bok med fina beskrivningar av det säregna isländska landskapet. 

Men blev som vanligt besviken som jag, nu för tiden, nästan alltid blir när jag läser deckare. "Reykjavík" var en småtrevlig bok där två unga journalister lyckas med det polisen misslyckats med i 30 år. De löser ett ouppklarat försvinnande av en 15-årig flicka.

Handlingen är trivial, språket enkelt med många upprepningar och spänningsfaktorn låg. Inte ens miljöskildringarna av Island är bra. Det enda roliga var att alla personer hade så lustiga namn.

Boken, som är skriven av Ragnar Jónasson och Islands statsminister Katrín Jacobsdóttir får knappt två stjärnor på min fyragradiga skala.

Gratis

Om man är pensionär kostar ett besök på Moderna museet numera 120 kr utom på fredagar mellan 18 och 20. Under dessa två timmar får alla komma in på museet utan att betala ett öre.

När vi i höstas skulle titta på Lottie Laserstein passade vi på att åka dit en fredag klockan sex. Då fick vi nästan ha museet för oss själva.

I fredags tyckte vi det var dags för ännu ett besök. Efter kulturinsupandet skulle vi fylla våra lekamen med paella hos Spanjorskan på Nybrogatan - var tanken - men hon hade inte plats för oss. Så det fick bli sushi hemma i köket i stället.

Så fint överintendentens dress
harmonierar med podiet! Slump?

Konstnären var också på besök

Den här gången var vi långt ifrån allena - hela museet var fyllt med folk. Vi hade nämligen råkat komma när det var vernissage på Maurizio Cattelans utställning "Den tredje handen". Museets chef, överintendenten, höll ett obegripligt anförande - sen var det fritt fram att besöka utställningen.

Påven har träffats av en meteroid

Vi brydde oss dock inte om Cattelan (alldeles för mycket folk) utan tittade i stället på de två utställningarna:

Sju rum och en trädgård; Rashid Johnson

och
Rosa Segel; Svensk modernism

Dardel; Gata i Senlis

Picasso; Gitarrspelaren

Hilma av Klint

Carl Fredrik Hill

Siri Derket; Didrik

Efter en timma var det dags att åka hem till den väntade sushin. En timma orkar man titta på konst sen vill man ha något mer substansiellt som risbollar med rå fisk.

10.30, 10.35, 10.40

Det är alltid spännande att åka med SJ man vet aldrig vad som väntar.

Mitt tåg till Sundsvall skulle gå 10.30 men tiden ändrades till 10.35. Alla stod lugnt kvar på perrongen, ingen klagade - det var ju bara fem minuter. Sen upplyste en högtalarröst att tåget bytt spår. Alla knallade lydigt iväg till den nya perrongen och fortsatte att vänta. När det gäller SJ är det bäst att vara utrustad med tålamod. Till slut kom i alla fall tåget och vi kunde glida iväg norrut.

Jag skulle till Sundsvall och spela kort och hade köpt den billigaste biljetten. När vi kom till Gävle fick jag därför kliva av tåget och vänta en timma. Men vad betyder en timmes väntan när man är pensionär? Jo, en kopp kaffe på ett kafé och en betydligt billigare resa. En två timmar längre resa (mitt tåg gick långsammare än snabbtåget) kan bli 400-500 hundra kronor billigare.

Är detta bra eller dåligt? Ibland tycker jag prissättningen på tågresor är så urbota dum men trots allt är det nog bra att man som pensionär kan sälja tid och tjäna en slant. De som vill komma fram snabbt kan köpa plats på snabbtåg och de som vill komma billigt undan får offra några timmar. Bäst vore det förstås om alla tågresor var så billiga att folk lät bilen stå oanvänd.

Senegal

Så fort man öppnar Marie NDiayes bok "Tre starka kvinnor" kastas man rakt in i berättelsen. 

Med långa invecklade meningar berättas historien om en ung fransk kvinna som besöker sin far i Senegal, om hennes liv i lägenheten i Paris och om hennes uppväxt. Centrum i berättelsen är hennes "konstige" far, den far hon egentligen inte känner och inte tycker om. Han som en gång "stal" hennes då 5-årige bror. Det är en fängslande berättelse som griper tag och suger in läsaren. Man anar inte vart historien ska föra en.

Sen fortsätter boken med en ny berättelse. Då är det Fanta som står i fokus men det är hennes man Rudy som för ordet. Han berättar, han tänker och han fantiserar. Vad har hänt? Varför beter han sig så konstigt? Det är inte någon trevlig berättelse men det är fängslande läsning. Man anar det värsta. Sakta växer det fram en bild av både Fanta och Rudy. Fanta har varit lärare i Senegal, dit den ljuse Rudy kommer och lockar henne med sig till Frankrike, till ett liv i fattigdom tillsammans med sin svartsjuke och övervakade man, en misslyckad och olycklig man som inte kan få rätsida på sitt liv, en man alla föraktar och, tror jag, en psykiskt sjuk man. 

Så dyker det, i denna underliga bok, upp ännu en kvinna. Den här gånger får vi möta och lära känna Khady Demba. Khady som så gärna vill ha ett barn men i stället förlorar sin man, sitt hem och sin lilla affär och tvingas på flykt från Senegal. En flykt så förskräcklig att man hoppas att ingen ska behöva råka ut för samma sak.

Senegal och Frankrike är gemensamt för dessa fängslande och grymma berättelser om tre kvinnoöden. Men alla tre berättelserna är sammankopplade på flera sätt inte minst förundras man över de återkommande fåglarna. Boken är så bra skriven och så gripande att den får högsta betyg av mig (men inte av alla).

Samtidigt som vi diskuterade "Tre starka kvinnor" åt vi lunch i Bagdad kafés fina lokaler som tyvärr hade urusel akustik. När vi lämnat Medelhavsmuseet passerade vi den här pampiga jugendbyggnaden.

PS

När jag kommit hem tittade jag på toppenfilmen Bagdad Café.

Norrland och Stockholm

När jag läst ut (eller ska jag säga lyckats ta mig igenom) "Fördelen med att bli gammal" var det dags att koppla av med en deckare. Jag valde en som fått första plats i en tidningsgradering 2023. Det blev "En bondes död" av David Sandström och Negar Naseh.

"En bondes död" var trevlig och underhållande. Den hade fina miljöskildringar och precis som i ett otal andra deckare befinner vi oss i Norrland. Jag fortsätter att spekulera över vad det är som gör Norrland så attraktivt för deckarförfattare - är det så tråkigt att bo i glesbygd att man måste krydda livet med ett mord då och då?

Den här gången var det Västerbottens avfolkningselände som avhandlades. Allt kändes nära och bekant men boken var (naturligtvis) för lång och hade för många personer att hålla reda på men den var trevlig. Huvudperson är en sjukskriven polis från Stockholm som åker tillbaka till sitt barndomshem för att vila upp sig. När hon får veta att en granne hittats död och nedfrusen på sin uppfart börjar hennes polisnerv att darra. Hon måste bara kolla upp några saker.

Upplösningen blev en total överraskning eftersom det då plötsligt dyker upp en ny person men dessförinnan hade jag haft några timmars trevlig underhållning.

När jag hör talas om böcker som borde intressera mig beställer jag dem på biblan. I bland är det lång kötid, ibland går det snabbt men ofta slumpar det sig att jag får hem flera böcker samtidigt. En trevlig bok som jag nyss bläddrat igenom var "En förvandlad stad" av Karl Kadhammar med bilder från Stockholm nu och förr.

Finn fem fel

Var möts man av all denna konst när man lämnar pendeltåget?

Jo i Uppsala.

Jag hade satt av en hel dag för att att åka till Uppsala och lyssna på folkmusikgruppen "Finn fem fel", som ett barnbarn är med i. De skulle ha konsert på Musicum och efter viss tvekan hade jag bestämde mig för att åka ända till Uppland för att lyssna på säväl fiol, som nyckelharpa och sång.

Att ta pendeltåget till Uppsala var enkelt och gick ganska fort. När jag satt mig tillrätta på tåget köpte jag en tilläggsbiljett för den del av sträckan som SL inte ansvarar för. Sen var det bara att stoppa boken i örat och åka hela vägen i ett svep.  Väl framme i Uppsala insåg jag dock att jag missbedömt hur lång tid det skulle ta att gå till konsertlokalen - inte 8 minuter utan 25. Hade läst vad som gällde för bilresa inte tantpromenad.

Carolina Rediviva

Eftersom jag tagit till ordentlig marginal kom jag, trots missödet, fram 3 minuter innan konserten började.

Finn Fem Fel uppträder i Mariestad

Sen fick jag lyssna på fem duktiga ungdomar från Lunnevads folkhögskola. De spelade och sjöng en hel timma. Det var både svensk och utländsk musik såväl nyskriven som gammal.

Mitt planerade besök på Bror Hjortmuseet efter konserten blev det dock inget av med. Stängt. Så jag tog mig i stället en titt på Gustav Wasas grav innan jag begav mig till stationen.

När jag på nytt slagit mig ned i tåget och skulle köpa biljett för hemresan visade det sig att jag glömt aktivera den förra  biljetten. Precis när aktiveringen var klar dök det upp tre kontrollanter. Jag hade tur som inte blev kollad på utresan. För min grannpassagerare gick det sämre. Henne kostade resan till Stockholm hela 1.500 kr!