40 000 föremål

Vi hade tänkt ägna dagen åt att åka till Pantanos de Villa - ett stort våtmarksområde strax utanför Lima - och titta på fåglar (rekommenderades i vår guidebok) men så blev det inte. I receptionen hade man inte en susning om vad Pantanos de Villa var och kunde inte säga hur vi skulle ta oss dit. I stället rekommenderade de Museum Larco.

Så det fick bli bilresa till Museum Larco och en privat guidetur. Det fanns över 40 000 föremål att titta på, på museet. Peru har en lång och intressant historia (där Incakulturen bara är en liten del) och guiden gjorde sitt bästa för att ge oss en god uppfattning om de olika perioderna. Vår guide pratade ganska bra engelska men jag hade vissa svårigheter att hänga med även denna gång. Hon uttalade ”g” som ett ach-ljud. När hon hade sagt ”doch” gång på gång och märkte att vi inte förstod vad hon menade, började hon förklara ordet och då först fattade vi att hon hade pratat om en hund (dog). När vår guide hade berättat om alla föremål i en och en halv timma, hade jag nått gränsen för min förmåga att nicka artigt. Då sa vi att vår bil väntade - så gick vi och åt lunch. Det finns gränser för hur mycket man orkar lyssna på.

Chauffören, som körde oss till museet, tala inte engelska men vi lyckades ända få kläm på vad han ansåg om landets styre. Jag sa med frågade tonfall ”presidento” - då vickade han på handen (= si så där) precis som vår förra chaufför hade gjort. När jag sa ”Fujimori” svarade han med ett finger (period ett) och en luftkyss (= jättebra), två fingrar (period två) med en vickande hand (= si så där) och tre fingrar (period tre) med ett finger rakt ned (=botten). Trots att vi inte kunde prata med varandras lyckades jag få en känsla för vad han tyckte om landets styre.