tisdag 30 oktober 2012

Nu går tåget

Vi sov över på en liten plats med namnet Ollantaytambo och började dagen med att gå till en inkamur i närheten. Vid inkamuren hade man byggt en enastående terrassanläggning och högst upp låg ”Solens tempel”. Intressant och fascinerande. Jag bestämde mig dock för att inte vandra upp till soltemplet eftersom jag hade huvudvärk. I stället drack jag en kopp ”cafe con lechi” och försökte piggna till.



Inkadalen påminner på många sätt om Galicia (som jag passerade under min pilgrimsvandring i Spanien) - ganska fattigt, omgivet av höga berg (Anderna), karg natur, spansktalande befolkning, massor med hundar som springer lösa och fullt med eukalyptus. Här finns till och med alberguen (härbärgen för vandrare). 60 - 65 procent av Inkadalens befolkning lever av turism.

När vi (= de andra i vår lilla grupp) tittat färdigt på soltemplet gick vi och ”hälsade på” en inkafamilj. Fyra familjer bodde i var sitt hus runt en öppen kvadratisk gård. Varje hus bestod av ett stort rum med eldstad, altare och bord utefter väggarna samt ett sovloft – ungefär som de storstugor vi ofta har i våra sommarstugor. Förutom familjen bodde det också en massa marsvin i huset. Det är vanligt att föda upp marsvin för köttets skull (jättegott enligt vår guide). När vi lämnade familjens hus, stod det två flickor på gården och kammade varandra. De var klädda i traditionella skolkläder och såg ut att komma från en helt annan tid än föräldrarna inne i husen





Indianerna är så korta så jag, med mina 1,61, känner mig lång. De har korpsvart hår, ofta flätat i två hårda flätor som hänger ned på ryggen – gäller speciellt gamla kvinnor. De går ofta klädda i traditionella, färglada inkakläder – en del gör det säkert för att bli fotografera och få några slantar i ersättning men långt ifrån alla. Största delen av Perus befolkning (70 %) är dock inte indianer utan ”mestizer”- blandning mellan indianer och vita.

Överallt flaggar man med "regnbågsflaggan” - inkafolkets egen flagga. Eftersom”regnbågsflaggan” numera ger andra associationer leder det till viss förvirring och man funderar därför på att ändra Inkaflaggen – ev komplettera med en inkasymbol (enligt vår guide). Fast man undrar ju vem som använt ”regnbågsflaggan” längst.


På kvällen startade vi resan mot Machu Picchu genom att ta tåget på den smalspåriga järnvägen som går från Ollantaytambo till Aguas Calientes. Ett mysigt gammalt tåg, fullsatt med resenärer som alla hade samma mål. Järnvägen går delvis utefter Inkaleden (den väg vi borde ha vandrat för att komma till MP med den rätta känslan, den väg indianerna använde) och slutar i Aguas Calientes. Aguas Caliente verkar bestå ev en enda lång gata utefter järnvägen. Här sov vi över för att kunna starta sista etappen till Machu Picchu tidigt nästa morgon.




1 kommentar: