Sjunde resan, blå linjen

Mitt TV-tittande inkluderar mycket. Nyligen såg jag ett program om hur det var att växa upp i Husby. Det var tufft att vara ung i ett av de sist byggda
miljonprogramsområdena nordväst om stan. Men Husby var Husbybornas plats på jorden. "När man kom ned i gången på centralen som ledde till blå linjen kände man att nu var man på väg hem" - sa en av rösterna i programmet.

Efter att ha sett Husbyprogrammet fick vi lust att åka dit och tänkte ta det var tåget som gick till Husby, blå linje, nr 10 och 11 som stod på tur på vår "åka runt i Stockholmlista". Vi tog linje 11 och åkte till slutstationen, Akalla.

Därifrån promenerade vi till Husby, drack en kopp kaffe och åt var sitt persiskt wienerbröd. Sen tog vi bussen hem.

Birgit Ståhl-Nyberg

Det är långt till Akalla. Vi satt på ett tunnelbanetåg som och åkte och åkte och åkte i oändliga tunnlar, nästan utan hållplatser. Allt vi såg var de svarta tunnelväggarna. Maken tyckte det kändes som att vara hemma - helt innestängda, ingen utsikt.

"Under samma tak";
Dana Ganleva o Raja Levander

Väl framme i ett ödsligt Akalla tog vi en rask promenad på 1,3 km till Husby. En fin och välskött promenadväg band samman de båda områdena med höghus på ena sidan och skolor och grönområden på den andra. Allt var snyggt. Inget kladd på väggar, inget skräp på vägarna, inte nedgånget eller slitet, inga gäng att vara rädd för men ödsligt - så kändes det denna onsdag mitt på dan.

I Husby var det mer folk. På torget sålde man grönsaker och vi passade på att handla. Torget var omgivet av kulturhus med bibliotek, kulturskola, stadsdelsförvaltning och konditori. Allt var hur lugnt och fint som helst. Efter att dagligdags ha matats med hur eländigt det är i de nordvästra förorterna blev jag positivt överraskad.

Kände nästan att jag skulle kunna bo här om det inte varit för alla dessa stora, höga hus som stod på rad efter varandra. Det var för stort, för mycket, ingen myskänsla - felbyggt helt enkelt. Jag tror människor föredrar att bo mer småskaligt om man kan välja, även om det är snyggt och fint. (För att få något att jämföra med lyssnade jag på ett avsnitt av podden "Staden, #25" där man besökt en av Paris s.k. satellitstäder - en förort med stadskänska. Snart åker jag dit och bildar mig en egen uppfattning).

När vi fikat på ett persiskt konditori tog vi buss 518 till Vällingby (1 timmas bussresa), bytte till tunnelbana, tvärbana och buss, sen var vi tillbaka till utgångsläget igen. Hemresan tog väldigt lång tid och man kan konstatera att stan är vidsträckt och att tunnelbana är ett trist med tidseffektivt sätt att resa.