Väntan

Vi har två barnbarn som båda är sex år, ett bor i Göteborg, det andra i Stockholm. De träffas bara några gånger per år men varje sommar är de i stugan samtidigt och leker och leker. Tror det är årets höjdpunkt för dem båda.

I år kom göteborgskillen en dag före stockholmaren. Vilken lång väntan det blev. Natten innan kusinen skulle komma kunde han nästan inte sova.

Direkt när han vaknade på morgonen började han fundera på hur lång tid det skulle ta för kusinen att ta sig från Stockholm till västkusten. Sen fortsatte han hela dagen räkna ut hur långt de hunnit. Några gånger ringde vi och frågade hur resan gick. Till slut blev beskedet att nu skulle de nog vara framme om en timma.

Men är man sex år är det mycket svårt att förstå hur länge man måste vänta på någon som kommer om en timma.

Minns själv hur det var när min bästa kompis i trappuppgången meddelade att de skulle flytta efter jul. Det är ju en evighet bort tänkte jag och brydde mig inte. Men rätt som det var hade hon flyttat och jag hade mist min vän.

Nu rusar tiden iväg. En timmes väntan är ingenting för mig, i mitt Tidlösa liv, men för en sexåring känns nog en timma lika lång som en evighet.