Vi startade med att leta på nätloppisar men trots att jag lärt mig använda DM (direktmeddelande) fick vi inte napp.
När vi åkte till Lysekil för att handla och göra oss av med skräp råkade vi, helt oförhappandes, stöta på ett s.k. popuploppis. I gamla Konsum, granne med återvinningen, hade man för en dag anordnat en storloppis. Stor lokal, lite folk, alltså helt Coronasäkert. Jag gick in. Hittade vad jag sökte - ett rottingbord med glasskiva. När jag rådfrågade maken fick jag dock ett blankt "Nej". "Vi ska ha ett runt bord inte ett avlångt" blev utlåtandet.
Medan vi var i Lysekil hade "ungdomarna" tagit bort glasbordet i stugan. I stället hade de satt fram ett gammalt sidobord. De tyckte det var för riskabelt att ha ett bord med spräckt glasskiva stående framme när huset var fullt med livliga ungar - sa dom. Ersättningsbordet var avlångt och plötsligt var det någon som insåg att man visst kunde ha ett bord som inte var runt. Men då var det så dags. Loppisbordet var redan sålt.
Svärdottern och jag gjorde ytterligare ett försök. Tog bilen och åkte på en fysisk loppisrunda men är det Coronatider så är det - inte ett enda loppis var öppet.
Efter några dar dök rottingbordet upp igen. Den trasiga skivan var nu täckt av en duk. Blev aningen förvånad; "Var det inte längre farligt med en spräckt glasskiva bland barnen?"
Dottern tog då en pinne i handen och vispade med den över bordet och sa: "Hokus pokus filiokus", ryckte undan duken och upp dök det gamla trasiga rottingbordet - helt och oförstört.
Medan vi var i Lysekil hade hon åkt iväg till en glasmästare och ordnat med en ersättningsskiva. Nu var bordet som nytt. Jag hade inte anat något och har sällan känt mig så totalöverraskad. Bra jobbat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar