Zorn

För några år sen hade Akvarellmuseet på Tjörn en Zornutställning. Jag blev mycket imponerad över hur skicklig han var - mannen från Dalarna. Undrar om det finns någon som kan måla vatten och tyg som han.

Nu har Nationalmuseum en stor Zornutställning där man visar såväl akvareller som oljemålningar och etsningar. Jag kände igen flera akvareller från Tjörnutställningen men när jag letade i min Tidlösablogg hittade jag inget om Zorn. Visserligen skriver jag inte om alla utställningar men Zornakvarellerna, som jag tyckte var så fantastiska, borde jag ha nämnt.

På Akvarellmuseets hemsida fick jag förklaringen. Zornutställningen var redan 2004 alltså många år innan jag började blogga. Trots att det gått 17 år, sen Zorn var på Tjörn, kom jag ihåg utställningen som om jag sett den i förrgår. Kan bero på bra minne eller, vilket är mer troligt, på de fantastiska akvarellerna.

Nationalmuseets Zornutställning var stor. Där fanns inte bara akvareller utan också oljemålningar och etsningar - verk från hela hans konstnärskap.

Ett annorlunda grupporträtt 

Zorn blev, med all rätt, en gigant inom svenskt måleri. Vet ingen svensk konstnär, som målar bättre. Hans självporträtt i röd kostym kändes dock väldigt pompöst - tror han skulle fått problem om #metoo hade dragit igång på hans tid.

För länge sen fick vi en Zornetsning efter makens föräldrar. De hade i sin tur fått den som bilaga i en tidning. Trodde jag skulle hitta "vår" dalkulla på utställningen men jag fick leta förgäves. Nu, efter att i alla år varit placerad i skymundan i sovrummet, tycker jag vår badflicka ska få en mer central plats i hemmet - en Zorn är ju ändå en Zorn.

Vår Zornflicka 

Efter all denna konst var det härligt att slå sig ned i solen med en kopp kaffe omgiven av något annat vackert.

Kurtan

Sist jag fyllde år fick jag boken "Vandra i Stockholm" av dottern. Hon tyckte jag borde passa på att upptäcka nya okända platser medan Coronan härjar och jag har all tid i världen. I dag var det dags att börja "beta av".

Efter lite bläddrade bestämde vi oss för Björnö naturreservat på Värmdö. Vi laddade ryggsäcken med kaffe och nybakad surdegsfralla och gav vi oss iväg. När vi hade åkt en bit började allt kännas bekant och jag anade vart vi var på väg. Den här utflykten hade vi gjort en gång förut.

Vi kom fram till samma stora parkeringsplats som förra gången men den här gången valde vi en väg som ledde till Stockholms finaste badplats. Förklarar varför det fanns en stor parkeringsplats vid naturreservatet (där brukar det normalt vara knepigt med parkering ).

Vi klättrade omkring bland bergen tills vi kom fram till en båtplats där det stod ett fikabordet som väntade på oss. Medan vi drack vårt kaffe passade jag på att kolla när vi var här förra gången och lustigt nog var det på dagen ett år tidigare.

Trots det fina vädret var det kallt i vinden. När kaffet var slut var det lika bra att åka hem till soffan och värmen igen (tyckte maken som var tunnklädd och frös så han skakade). Hemma ägnade vi kvällen åt "Young Wallander". I likhet med "Unge kommissarie Morse" har vår svenska polis Kurt Wallander uppstått i en ung engelsktakande upplaga - inte så tokig även om serien verkar utspela sig i nutid men med en ung Kurtan.

Granar

Det är oftast jag som kommer med förslag på vad vi ska ägna dan åt men i veckan tyckte maken vi skulle åka till Bonniers konsthall. När något så oförutsägbart inträffar är det bara att hänga på.

Orsaken till detta sensationella önskemål var att man i "Naturmorgon" haft granen som tema och bl a. pratat om konstnären Ann Böttchers tecknade granar som visas på Bonniers konsthall.

Det var lätt att få biljetter - knappt några besökare alls (folk lyssnar väl inte på naturmorgon längre). Utställningen bestod till största delen av just detaljerade  blyertsteckningar av granar. Fina teckningar -  om nu dessa tecknade mästerverk får kallas teckningar.

När man kommer in i ett rum där det nästan bara hänger små blyertsteckningar på väggarna blir intrycket ganska tamt och intetsägande men går man nära inpå tavlorna ändrar man direkt uppfattning och blir mäkta imponerad.

Corona?

Vi hade tid från 13.30 till 14.30. När vi gått runt några varv bestämde vi oss för att ta en kopp kaffe och invänta den guidade visningen som skulle starta klockan tre. Visserligen inte under vår "besökstid" men säkert ok ändå - tänkte vi. Det blev tre(!) personer på visningen och det var väl använd tid att invänta guidningen. Den gav oss mycket större förståelse för konstnären.

Albrecht Dürer

Intressant att få veta att Ann Böttcher nästa alltid har förlagor till sina verk. Hon har bland annat haft den tyske konstnären Albrecht Dürer som inspirationskälla. Tänk att man kan specialisera sig på att måla granar men inte levande träd ute i naturen utan andra konstnärers målade granar. Fina tavlor blir det men ändå mycket förvånande att man kan jobba på detta sätt.

Kan man se Dürer?

Ghana

Vi lever ett mycket lugnt liv utan stress, utan åtaganden, utan resor och utan krav - ett liv som blivit tråkigt. Jag behöver ha fler inplanerade aktiviteter. Som läget är nu blir jag passiviserad och tar mig inte för något - hoppar till och med mellan böcker eftersom jag inte ids vare sig läsa eller lyssna klart något.

Vi har i alla fall var sin fast uppgift - att laga middag varannan dag. Medan maken anstränger sig mer och mer, tittar på matlagningsprogram på TV och ger sig på än den ena, än den andra läckerheter, lagar jag pasta. Jag har ännu inte fått till den där krämiga, goda såsen så det kommer att bli ytterligare många pastarätter framöver innan jag blir nöjd. Jag har dock ett riktmärke - inte pasta två gånger på raken.

Funderade lite på vad jag skulle hitta på till middag men innan jag bestämt mig dök det upp ett meddelande på fb att just denna dag skulle "Tannta Yaasaye's Red Foodtruck" stå under Essingeleden.

Afrikansk mat hör inte till vanligheterna i vår lägenhet och mat fram Ghana tror jag aldrig jag har ätit. Jag gjorde det därför lätt för mig, knatade iväg till Essingeleden och kom hem med två lådor "Domoda med lamm".

Omdömet om  denna lammgryta med sås och ris blev "ganska gott". Vi åt upp de två stora portionerna till sista riskornet så vi måste ju ha gillat det båda två trots den något sträva smaken - kan ha varit jordnötterna som gav känslan av strävhet i munnen.

När man inte får resa någonstans, kan man i alla fall pröva på "utländsk" mat och förflytta sig med hjälp av smaklökarna. Ghana finns inte med på min lista över platser jag vill åka till och "Domoda med lamm" fick mig inte på andra tankar men trots det var lammgrytan från Västafrika en trevlig variation i den enformiga Coronavardagen med sina ständigt återkommande pastamiddagar.

Tvärtom

Varje gång (nästan) som jag varit i stan under pandemin, har jag tagit båten in och sen, efter några timmar, tagit båten tillbaka igen. Men så gick man över till vintertabell och båten passerade vår brygga alldeles för tidigt för att passa mig. Lördag fick bli min vinterstadsdag i stället (då avgår båten vid den mycket mer humana tiden 12.35). Hemresa gör jag med tvärbanan där det alltid är gott om plats.

Varför vara så fast? Insåg att jag kunde göra tvärt om - åka till stan med tvärbanan och hem med båten. Plötsligt blev livet mycket enklare. Det gick att kombinera sega mornar, promenader i stan med säker hemresa.

Denna nya upptäckt kunde vara värd en tur bara för att se hur långt våren hunnit "på den andra sidan".

På väg till stan från Hammarby sjöstad

Jag började gå mot Vita Bergen och insåg snabbt att jag var ute ett par veckor för tidigt för en blomstervandring.

 Snart, snart lyser här rött 

Något mer utslaget vid staketet

Ännu något mer utslaget uppefter Stigberget.

Nja, det blev ingen blomsterpromenad att prata om. Jag får göra ett nytt försök när det blivit lite varmare.

Hemmets trygga vrå

Cara Hunter har skrivit boken "Hemmets trygga vrå" - en "typisk engelsk" deckare. En flicka försvinner och jakten på hennes mördare sätter igång. Jag läste den efter att återigen ha följt en "rekommendation" av DNs Lotta Olsson och återigen blev jag besviken.

I Oxford försvinner en liten flicka från en fest och hur man än letar kan man inte hitta henne. Flickan är bara åtta år men om man ska dömma av hennes beteende borde hon varit mycket äldre. Tror verkligen inte att en åttaåring kan agera som Daisy gjorde.

Poliserna som har hand om utredningen ägnar sig åt långa enformiga, lite stolpiga förhör. Tröttsamt att lyssnade på alla dessa förför, för att inte tala om hur tråkigt det är att lyssna på all smörja folk skriver på sociala medier -  tillför dessutom inget till berättelsen. Poliserna verkar långsamma - det tar sån tid för dem att inse sånt som länge varit uppenbart för läsaren.

Boken handlar i grunden om relationer i en familj - en familj som inte mår så bra. En familj där alla är  svartsjuka och de vuxna bara ser till sig själva och barnen far illa.

Glädjande nog var det inget våld i boken. Poliserna jobbade på efter bästa förmåga. De gjorde så gott de kunde - var med andra ord ganska mänskliga.

Trots att jag inte gillade boken lyssnade jag klart den, så ett visst mått av spänning innehöll den allt. Slutet var en total överraskning men så var det också helt orealistiskt.

En miljard

Nyligen såldes en staty där köparen fick betala hela $140 000, vilket (med en dollarkurs på 8 kr) blir över en miljard. Men då var det inte vilken staty som helst utan "L'Hommes au Doigt" ...

... av Alberto Giacometti som köptes. Inte illa att ett verk gjort av en en konstnär, som aldrig blev nöjd med sina arbeten, kunde säljas för en sån fantasisumma.

I veckan kunde också vi titta på Giacomettis gängliga figurer när vi besökte Moderna museets utställning "Ansikte mot ansikte". "L'Hommes au Doigt" fanns dock inte med. Jag vet inte var denne yngling håller hus - han kanske bor i ett privat galleri med stora hänglås på dörren.

Det är mycket som har "ställts på vänt" medan Coronan härjat runt. Men nu hoppas jag allt sakta börjar återgå till det normala - Moderna museet har ju slagit upp portarna.

Dörrarna har alltså öppnats till Moderna museets dubbelt inställda utställning med Alberto Giacometti verk. Eftersom alla besökare måste ha förbokade biljetter var det både luftigt och glest i lokalen. Ingen guidning utan guidning via audioguide. Kändes säkert ur smittosynpunkt.

Jag förberedde mig kvällen före besöket genom att se "Final portrait" och metafilmen "Alberto Giacometti av Stanley Tucci" en andra gång. Kände mig nästan bekant med honom och hans udda liv när jag gick runt och tittade på de beniga men uttrycksfulla figurerna och de häftiga tavlor som hans musa Caroline ofta suttit modell för.

 

Kul att "vi" i Sverige lägger ned kraft, energi och pengar på att ordna sådana här stora utställningar - kändes nästan som vi varit på en kort tripp till Paris. Hoppas många får möjlighet att se utställningen fastän den ställts in två gånger.

Caroline

Måste även ge restaurangen en eloge för den goda kyckling vi åt och att de lät oss dela på en portion.