I dag, efter en mycket trevlig lunch på stan, ömmade min tå hela tiden. Jag frågade på apoteket om de hade någon salva för ömma tår med de hänvisade till en fotvårdsspecialist. Sagt och gjort - jag marscherade raskt i väg och fick tid nästan direkt. Jag behövde bara vänta en kvart sen gav sig specialisten i kast med min högerfot. Hon frågade hur jag skötte mina fötter och varje fråga hon ställde var jag tvungen att besvara "Nej, det har jag aldrig gjort". Hon mumlade något om efter 50, men jag förstod inte vad hon menade. Uppenbarligen är inte mina fötter särskilt välskötta. Hon jobbade med min fot i femton minuter - klippte, filade, borrade, skrapade och smorde in de små tossingarna. Sen var tån helt återställd och jag kunde traska hem - med en babyfot och en gammal vanlig söndersprucken fot - utan minsta besvär. En väl investerad kvart och hundralapp - tycker jag. Det här med fotmanikyr kanske är något att börja tänka på!
I det här fina lilla huset vid Hedbergska parken höll fotspecialisten till |
Jag som sparar och sparar (tidningar och allt möjligt annat) och sen kastar rubbet när lägenheten blir överfull - kan ibland känna lite saknad att jag inte sparat mer. Vilken härlig nostalgikänsla gamla tidningar ger - man känner igen saker som samtidigt känns otroligt avlägsna (1941 minns jag dock inte). Jag kanske ska ändra strategi - inte spara alla tidningar utan en tidning från varje år. Det är först när det gått en massa år som det är roligt att läsa gamla tidningar igen - då är de som nya, fast gamla och man kan läsa dem med nya ögon. Folk som säger - Det du inte saknat på två år kan du kasta - anser jag har helt fel inställning. När jag tittar på saker som hunnit bli 20-25 år minns jag med alla sinnen hur det var då - dessa minnen skulle jag inte kunna återuppliva om jag inte hade en katalysator.
Bildtexten lyder: Så här ser han ut, mannen som Hitler utnämnt till krigsminister för de östra områdena - Alfred Rosenberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar