Nu går tåget

Vi sov över på en liten plats med namnet Ollantaytambo och började dagen med att gå till en inkamur i närheten. Vid inkamuren hade man byggt en enastående terrassanläggning och högst upp låg ”Solens tempel”. Intressant och fascinerande. Jag bestämde mig dock för att inte vandra upp till soltemplet eftersom jag hade huvudvärk. I stället drack jag en kopp ”cafe con lechi” och försökte piggna till.

Inkadalen påminner på många sätt om Galicia (som jag passerade under min pilgrimsvandring i Spanien) - ganska fattigt, omgivet av höga berg (Anderna), karg natur, spansktalande befolkning, massor med hundar som springer lösa och fullt med eukalyptus. Här finns till och med alberguen (härbärgen för vandrare). 60 - 65 procent av Inkadalens befolkning lever av turism.

När vi (= de andra i vår lilla grupp) tittat färdigt på soltemplet gick vi och ”hälsade på” en inkafamilj. Fyra familjer bodde i var sitt hus runt en öppen kvadratisk gård. Varje hus bestod av ett stort rum med eldstad, altare och bord utefter väggarna samt ett sovloft – ungefär som de storstugor vi ofta har i våra sommarstugor. Förutom familjen bodde det också en massa marsvin i huset. Det är vanligt att föda upp marsvin för köttets skull (jättegott enligt vår guide). När vi lämnade familjens hus, stod det två flickor på gården och kammade varandra. De var klädda i traditionella skolkläder och såg ut att komma från en helt annan tid än föräldrarna inne i husen

Indianerna är så korta så jag, med mina 1,61, känner mig lång. De har korpsvart hår, ofta flätat i två hårda flätor som hänger ned på ryggen – gäller speciellt gamla kvinnor. De går ofta klädda i traditionella, färglada inkakläder – en del gör det säkert för att bli fotografera och få några slantar i ersättning men långt ifrån alla. Största delen av Perus befolkning (70 %) är dock inte indianer utan ”mestizer”- blandning mellan indianer och vita.

Överallt flaggar man med "regnbågsflaggan” - inkafolkets egen flagga. Eftersom”regnbågsflaggan” numera ger andra associationer leder det till viss förvirring och man funderar därför på att ändra Inkaflaggen – ev komplettera med en inkasymbol (enligt vår guide). Fast man undrar ju vem som använt ”regnbågsflaggan” längst.

På kvällen startade vi resan mot Machu Picchu genom att ta tåget på den smalspåriga järnvägen som går från Ollantaytambo till Aguas Calientes. Ett mysigt gammalt tåg, fullsatt med resenärer som alla hade samma mål. Järnvägen går delvis utefter Inkaleden (den väg vi borde ha vandrat för att komma till MP med den rätta känslan, den väg indianerna använde) och slutar i Aguas Calientes. Aguas Caliente verkar bestå ev en enda lång gata utefter järnvägen. Här sov vi över för att kunna starta sista etappen till Machu Picchu tidigt nästa morgon.

Studieresa

Dagen började tidigt (05.00) - för avfärd först till flygplatsen och sen till Cuzco.

När vi for över Anderna hade vi en enastående utsikt men jag kunde inte låta bli att tänka på det där planet som störtade här för en massa år sedan. De som överlevde fick en fruktansvärd vinter eftersom man inte kunde hitta planet och rädda människorna (det finns en film baserad på olyckan som jag sett ett par gånger) och det var verkligen läbbigt när vi skulle landa - massor med berg och en tvär gir för att komma till själva flygfältet. Min granne, som kom från Brasilien, hoppades att de som körde planet kunde sitt jobb och det gjorde de nog för vi kom lyckligt och väl ned. Så fort vi lämnat flygplatsen blev vi ”attackerade” av en massa försäljare. Vi köpte bara en påse cocablad - ska hjälpa mot höjdsjuka och en massa annat.

 

 

Frukostförpackning på flyget till Cuzcos

På flygplatsen möttes vi av en guide som tog oss in till Cuzco och sedan vidare genom Inkadalen upp till Pisaq där vi gick runt och beundrade alla terrasser och tittade på ett nekropolis (en stad för döda). Vi titta också på lamadjur av olika slag och smakade på hembryggt majsöl.

 

 

Cuzco ligger på 3 350 meter över havet och färden fortsatte uppåt tills vi nådde etappens höjdmål på ca 3 800 meter. Jag kände av den höga höjden – lite yr och viss huvudvärk – så jag tuggade några cocablad. Kanske hjälpte det, kanske inte - svårt att avgöra. Inkadalen verkar vara mycket torr - allt är brunt. När regnperioden kommer i december börjar det nog grönska.

 

Inkadalen kan nog bäst beskrivas med ordet magnifik. Vilka berg och vilka terrasser! Terrasserna från inkatiden är skyddade och får inte längre användas för odling men är så imponerande. Nu, när jag vet hur terrasser ska se ut, ska jag nog få till min egen lilla terassodling i stugan till sommaren - bra att vi gjorde denna studieresa.

 

2 000 år utan regn

Vårt resesällskap har anlänt. Deras resa hade gått lika bra som vår men när de kom fram till hotellet hade det uppstått överbokningar och vi var alla fyra tvungna att byta hotell – vi bytte inte ned oss.

Vi började vår första gemensamma dag med en stadsrundtur där vi tittade på en park, en katedral och ett guldmuseum (där vi tyvärr inte fick fota). Allt var intressent och vi hade en utmärkt guide. Han var både kunnig och kunde prata bra engelska. Det är bra att guiderna kan prata så obehindrat för guider och chaufförer har blivit de personer vi kan fråga om saker och ting och som kan ge oss en personlig syn på livet i Peru. Dagens guide hade samma uppfattning som våra tidigare chaufförer när det gäller nuvarande president och Fuijimori.

 När vi gick runt i katedralen visade guiden bl.a. det kapell där Pizarrro (conquistadoren som besegrade inkahövdingen Atahuallpa och erövrade Peru) ligger begravd. Guiden berättade att detta var ett viktigt kapell för peruanerna. Jag tycker det är lite konstigt att den man som erövrade deras land, förstörde deras kultur – den högtstående Incakulturen - och införde en ny religion och ett nytt språk anses som en viktig person. Den förklaring jag kan tänka mig är att han införde katolicismen och denna religion har stor betydelse för dagens peruanerna - men det är som sagt min tolkning.

På kvällen gick vi runt i Miraflores – vårt bostadsområde. Miraflores anses som en säker stadsdel där man tryggt kan promenera omkring. Här finns många fina hus i glada färger och många hotell. Konstigt nog är nästan alla hus försedda med galler, taggtråd eller elstängsel - ibland allt på en gång. Man kan undra varför man behöver leva så inhägnat i ett tryggt område och hur ska det inte se ut i de områden som är otrygga? Enligt vår guide är dessa inhägnader en kvarleva från den tid när Sendero Luminosa härjade och gjorde landet osäkert, dock ska sägas att även i nybyggda hus bor man bakom stängsel och taggtråd.

När vi gick tillbaka till hotellet funderade vi på varför vi hade burit med oss regnkläder hela dagen när vi befinner oss i en stad där det inte har regnat på 2000 år. 

Vilken strand!

Efter stadsbesök och musibesök tyckte vi det var dags att utforska den närmaste omgivningen på vår sista "fria" dag.

Vi bor inte långt från Stilla Havet men nivåskillnaden är säkert 75 meter, kanske mer. När vi fått klart för oss var vi skulle kunna ta oss ned till vattnet, var det en enkel match att komma dit. Stranden är lång men ganska ogästvänlig - inga mjuka sanddyner - utan mest sten eller grov mörkbrun sand.

 

Vi gick utefter stranden och tittade på surfare, fiskare och glidflygare (jag tror det heter så) och allt annat som försigick där men vi kollade inte de som badade för det fanns inte en enda en.

 

När vi hade fikat på ett trevligt ställe långt ute på en pir fick jag för mig att jag skulle känna om det var kallt i vattnet. Men innan jag hade hunnit böja mig ned kom det en ”jättevåg”och så var jag genomvåt om skor och byxbenen – som tur var, var det varmt i vattnet.

Även om det var en stor våg som sköljde över mina fötter var det ingen tsunami. Tsunamivågor (heter det verkligten så?) är annars inte helt ovanliga här och utefter stranden finns det varningsskyltar som visar hur man så snabbt som möjligt ska ta sig därifrån. Jag hoppas de har sirener som varnar i god tid eftersom stranden är flera kilometer lång och det är mycket glest mellan trapporna som leder upp till tryggheten.

När vi gått både länge och väl frågade vi några pojkar var nästa uppgång fanns och fick då veta att det bara var att vända tillbaka samma väg som vi hade kommit, annars var det stor risk att vi skulle bli rånade.  Jag fick inte klart för mig om han var seriös eller om han ville ha två passagerare till sin taxi.

40 000 föremål

Vi hade tänkt ägna dagen åt att åka till Pantanos de Villa - ett stort våtmarksområde strax utanför Lima - och titta på fåglar (rekommenderades i vår guidebok) men så blev det inte. I receptionen hade man inte en susning om vad Pantanos de Villa var och kunde inte säga hur vi skulle ta oss dit. I stället rekommenderade de Museum Larco.

Så det fick bli bilresa till Museum Larco och en privat guidetur. Det fanns över 40 000 föremål att titta på, på museet. Peru har en lång och intressant historia (där Incakulturen bara är en liten del) och guiden gjorde sitt bästa för att ge oss en god uppfattning om de olika perioderna. Vår guide pratade ganska bra engelska men jag hade vissa svårigheter att hänga med även denna gång. Hon uttalade ”g” som ett ach-ljud. När hon hade sagt ”doch” gång på gång och märkte att vi inte förstod vad hon menade, började hon förklara ordet och då först fattade vi att hon hade pratat om en hund (dog). När vår guide hade berättat om alla föremål i en och en halv timma, hade jag nått gränsen för min förmåga att nicka artigt. Då sa vi att vår bil väntade - så gick vi och åt lunch. Det finns gränser för hur mycket man orkar lyssna på.

Chauffören, som körde oss till museet, tala inte engelska men vi lyckades ända få kläm på vad han ansåg om landets styre. Jag sa med frågade tonfall ”presidento” - då vickade han på handen (= si så där) precis som vår förra chaufför hade gjort. När jag sa ”Fujimori” svarade han med ett finger (period ett) och en luftkyss (= jättebra), två fingrar (period två) med en vickande hand (= si så där) och tre fingrar (period tre) med ett finger rakt ned (=botten). Trots att vi inte kunde prata med varandras lyckades jag få en känsla för vad han tyckte om landets styre.

Lima

Lima är en gigantisk stad med 7-9 miljoner invånare - uppgifterna varierar. Vi bor ganska långt från centrum, i en förort som heter Miraflores. Miraflores, som är ett av Limas modernaste områden med massor med hotell, ligger alldeles vid Stilla havet. Det tar bara 10 minuter att promenera till stranden och då möts vi av en fantastisk utsikt.

Utsikt från vårt rumsfönster

En glimt av Stilla havet. Observera att det inte finns dörrar till balkongen

Efter en vederkvickande sömn, lite ”Naturmorgon” och en sen frukost var vi redo för centrala Lima. Vi frågade i receptionen hur man kunde ta sig dit men det verkade näst intill omöjligt om vi inte anlitade en privatchaufför som hotellet kände till - så då gjorde vi det.

Bilresan in till stan tog en halv timma - i tät och hetsig trafik. Under färden pratade vi med vår chaufför, som hade lärt sig engelska på ett institut eftersom de kommunala skolorna, enligt honom, är dåliga. Jag frågade vad han tyckte om presidenten och det var väl si så där (understruket med en vaggande hand). Han hade gillat Fuijimori (en tidigare president som blev avsatt) bättre. Fuijimori hade fått slut på allt skjutande (det hade varit "krig" med terroristorganisationen Sendero Luminosa) och fått ordning på ekonomin.

 

Delar av sträckan in till stad gick via en stor, flerfilig väg. Mitt i denna väg fanns två körfält enbart för bussar - ett effektivt sätt att ordna de kommunala kommunikationerna. Bussarna behöver aldrig lämna företräde eller sinkas av annan trafik utan har en egen gräddfil mitt i gatan. När vi var i Kina pratade sonen om att man hade löst trafikproblemen på samma sätt där. Då tyckte jag inte det verkade handikappanpassat men när det finns övergångar med hissar vid varje hållplats kan det nog vara effektivt. Dessutom är det ju enkelt när man ska byta buss eftersom man slipper korsa gatan.

Väl inne i Lima gick vi runt och tittade på alla människor och på den gamla staden med byggnader från kolonialtiden. Vi besökte San Franciscoklostret och tittade på biblioteket (som liknade det vi sett på Trinity College) och så irrade vi runt en stund i katakomberna. Intressant men aningen svårt att hänga med då den snabbtalande guidens engelska med spanskt uttal var näst intill obegriplig. Vi uppfattade dock att katakomberna rymde 25 000 begravda.
 

Plaza Major

Lima är en sliten stad men jag tror man håller på att rusta upp den. Två saker fastnade i mitt minne - alla människor som försökte sälja något och alla bilar som var sönderskrapade på sidorna. Bilisterna låter inte gärna någon komma in den egna filen. Istället låter man bilen bli sönderskrapad när andra bilar tvingar sig in i körfältet. Även i Peru har man mammografering. Vid Stortorget (Plaza de Major) stod en mammografibuss uppställd och utanför i solen, på plaststolar, satt de som vill bli röntgade. Ett enkelt och i mitt tycke trevligt sätt (man träffar säkert gamla bekanta medan man väntar) att fixa dessa undersökningar.

 

 

Efter fyra timmar blev vi upphämtade av ”vår” chaufför.  Jag tror han hade stannat kvar och väntat på oss hela tiden.