En samling av självbiografiska texter, noveller, dikter och
artiklar.
En gästbloggares intryck
Dagerman själv
Dagerman tar upp sina egna och människans/mänsklighetens tillkortakommanden.
Det är en mörk bild han ger. Han slits mellan hopp och förtvivlan. Hoppet att
hans röst, att individens röst kan vara en motkraft till diktatoriska system
och system som förment bygger på jämlikhetsprinciper. Det är förtvivlan som
dominerar Dagermans tankar. Han söker hela tiden bekräftelse för vad han
åstadkommer och tröst för sin förtvivlan. Det leder slutligen till hans egen
undergång.
Novellerna
Jag tycker novellerna är svåra att tränga in i och tolka. Inte
orden och meningarna som sådana. Ofta får jag för mig att det finns en
betydelse bakom meningarna jag inte kan fånga: Exempel är ”I farmors hus” och ”Tusen
år hos Gud”.
”Att döda ett barn” tycks mig lättare; lite som en
psykologisk thriller, hemsk och så slutgiltig. Den visar också Dagermans förmåga
att skriva långa meningar. Mer kuriosa kanske, men ändå imponerande.
Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig
man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan
hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta
barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita
tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå
över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och
hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar
och en bred eka med tysta åror.
Dikterna
Dagermans dikter hoppade jag över
Artiklarna
Dagermans artiklar är mästerliga och väldigt ”aktuella” –
jag har visserligen inte läst alla. Att de är aktuella beror kanske på att
konflikter i alla tider är en brygd av samma ingredienser: skapa och underblåsa
motsättningar, ”fruktan och rädsla” och ”söndra och härska”.
Det som skrivs i ”Min synpunkt på anarkismen” om situationen
i Katalonien och Spanien under slutet av 1930-talet skulle kanske, åtminstone
delvis, kunna gälla även idag.
Rysslands inblandning i det amerikanska
presidentvalet och den fortsatta utvecklingen under 2017 är ett annat exempel på,
tycker jag, hur motsättningar ges näring för att ge fördelar åt en grupp i
det amerikanska samhället. Eller är syftet att samtidigt försvaga USA och indirekt stärka Putins
Ryssland.
Vårt behov av tröst är en bok att återvända till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar