På flykt från ett sorgebud

"Hon brast ut i ett skratt som kittlade honom invärtes" - ett bra exempel på det fina språk som David Grossmans bok "På flykt från ett sorgebud" har. "På flykt..." är den första bokcirkelbok vi blivit tvungna att dela upp på två månader för att klara (700 sidor på fyra veckor blev bara för mycket) men det var ingen nackdel. Tvärtom - det var roligt att diskutera en bok, som vi inte visste hur den skulle sluta.

Ora, judinna boende i Israel, är bokens huvudkaraktär. Hennes son Ofer har självmant anmält sig att delta i ett krig. Han, som precis kommit hem oskadd efter tre års militärtjänst och ska ge sig ut på fotvandring i Galileen med sin mor, anmäler sig frivilligt till ännu en krigstjänstgöring!

Ora vet vad krig kan göra med en människa. På nära håll såg hon vad som hände med Ofers pappa, Avram. När Avram kom tillbaka efter 7-dagars kriget, fångenskap i Egypten och förhör av shabak (den israeliska säkerhetstjänsten) var han ett vrak. Detta får inte hända igen. Hon kan inte acceptera sonens beslut. Hon försöker förtränga det och tror därmed att hon kan förhindra att hon ska få ett sorgebud.

När inte Ofer följer med henne, på den sedan länge planerade vandringen, tvingar hon mer eller mindre Avram (Ofers pappa) att göra henne sällskap. Han kan, mer än 20 år efter krigsslutet, fortfarande knappt prata. Han vill inte höra något om sin son - kan inte ens ta sonens namn i sin mun. Men sakta, sakta under vandringens gång börjar han prata och intressera sig för sin son.

Ora befinner sig både i sin samtid och i det förflutna och mycket långsamt får vi veta varför saker blivit som de blivit. Deras vandring blir en terapi för både Ora och Avram. De får bearbeta sin ångest och sorg.

Det är en både fängslande och gripande roman. Den är lättläst och har ett fint och detaljrikt språk och är mycket intressant. Jag ville hela tiden läsa vidare, fångades av bokens berättelse, tyckte om hur den var upplagd - att historien berättas bit för bit samtidigt som Ora och Avram vandrar runt, runt uppe i Galilens berg men den är väldigt lång - på gränsen till vad jag orkar läsa.

David Grossman

Oras och Awrams vandring, som ibland går vidare, ibland tillbaka och ibland i cirklar, tror jag ska symbolisera judarnas eviga vandringar runt om i världen, en vandring utan slut - ett exodus - och bokens längd tror jag står för samma sak. Vid ett tillfälle angrips Ora och Awram av hundar. Är det kanske en metafor för vad judarna har råkat ut för under sin vandring i världen - fördrivning, förintelsen mm. När Adam, Uras andre son, får en massa ticks associerar jag till de ortodoxa judarnas beteenden.

Andra teman i boken är bl a.
- Oras samtidiga kärlek till två män
- relationen judar/palestinier
- varför lämnade Oras man henne
- vad symboliserar doktorn.
Det finns mycket att diskutera på nästa bokcirkelträff.

Denna antikrigsroman är fängslande och gripande, stundtals svår att förstå, konstig och mycket läsvärd men är den trovärdig?

Fjärde resan, buss 4

Tänk så mycket man kan lära sig och upptäcka när man bussar runt.

Gullmarsplan

På vår fjärde bussresa, den med buss 4, satt vi nära en man som pratade i telefon. Här var det inte direkt fråga om att tjuvlyssna eftersom halva bussen hörde vad han sa. Han pratade om laxar och rödingar. Var det kanske en sportfiskare? Nej, naturligtvis pratade han om pengar. Att en lax betydde tusen kronor visste jag eftersom den sedeln är och har varit, rosafärgad. Men vad betydde en röding? Efter att ha googlat vet jag nu att det betyder en femhundring - första gången jag hörde det här uttrycket. Även min pappa hade ett slangord för tusenlappen - han sa en "skär". En benämningen, som också syftade på sedelns färg. Kanske är skär ett Göteborgsuttryck för jag har inte kunnat hitta det någonstans. Däremot kallas tusenkronorssedeln också för långsjal och lakan. Gillar sådana uttryck.

Linje 4 blev en riktig långtur. Det tog en hel timma att åka från Gullmarsplan till Radiohuset. Turen gick via Skanstullsbron, Ringenvägen, Hornsgatan till Hornstull sen över Västerbron till Fridhemsplan och St Eriksgatan till Valhallavägen och via lite kringelkrokar till radiouset.

Jättebyggnaden radiohuset var alltså slutstation för vår resa. Jag har både sett och varit inne i radiohuset men inte noterat att det var så häpnadsväckande stort. Framför huset stod radiolegenden Sven Jerring och intervjuade en av våra stora löpare Gunder Hägg.

När vi lämnat bussen promenerade vi till Strandvägen och fortsatte sedan gå gatan fram tills vi kom till Dramaten vid Nybroplan. Där svängde vi upp till Östermalmstorg och passade på att besöka den temporära saluhallen, Östermalmshallen, som tar upp nästan hela torget. Härligt att gå runt och titta på alla godsaker. Vi fastnade för ett butik där man sålde fläskkotletter från Iberien.

De iberiska kotletterna (från grisen med svarta klövar) var inte billiga men vi köpte var sin. (Två kotletter på tillsammans 300 g kostade 150 kr.) Kotletterna var verkligen goda - både möra och smakrika. Jag stekte dem ca 2 minuter på varje sida och sen fick de eftersteka en stund. Till kotletterna serverade jag smaksatt potatispuré, sallad och sky och ett gott portugisiskt vin.

Hopp

Fasaden på vårt, inte mer än 10 år gamla, hus måste bytas ut - felkonstruerad.

Vi har länge vetat om vad som väntar. Fasadbytet har diskuterats på åtskilliga möten, det har ältats och det har skjutits upp men nu är jobbet igång.

Först kom man hit med en massa ställningar. Stökigt men inte oöverstigligt. En ljuspunkt var att vi fick behålla vår kära parkeringsplats.

Sen reste man ställningarna runt huset. Då började det mörkna - mycket av ljusinsläppet togs bort. Än värre var det oljud som uppstod när man var tvungen att borra och hamra i väggarna. Skönt att jobbet inte fick starta förrän halv åtta. Även om 7.30 är väldigt tidigt för två nattugglor får man anpassa sig. Vi kan ju, trots allt, glädja oss åt två sovmorgnar i veckan.

Nu har vi kommit till fas tre - intäckning. När jag lämnade hemmet vid tiotiden i går morse kunde jag fortfarande se ut. När jag kom hem hade ridån gått ned. Vi är numera helt inplastade. Får gissa oss till vädret eller kolla i mobilen om det är regnkläder som gäller. Tur att vi har elen kvar. Vi får väl ha lamporna tända hela dagarna och myspysa med stearinljus.

Än så länge har allt gått bra, om än det är motigt och trist, men snart börjar det stora provet. Oväsendet när man ska "bila" ned våra ytterväggar kommer att bli svårt att klara av - tror jag. Sen befarar jag att man måste ha mycket stark ytterbelysning för att kunna jobba i december och januari. Det är tur att vi bor i Stockholm. Vi har många busslinjer kvar att åka, många bibliotek att sitta och läsa på och många museer att besöka.

Om ett år (!) har vi lärt känna "vår" stad mycket bättre och kan med glädje se en ljusare framtid an. Och det här är väl, som man säger, ett i-landsproblem. Vi har ju kvar våra sköna sängar och tak över huvudet.

Tredje resan; nr 3 (och 57)

Innan vi kunde påbörja vår tredje bussresan, den med linje 3, skulle vi uträtta ett ärende. Vi var därför tvugna att ta buss 57 från Timmermansgatan till Karolinska sjukhuset innan vi kunde gå på trean. Det blev en lång startsträcka förbi delvis "nya" gator.

På Skeppsbron passerade vi, åkande på 
linje 57, en gran som växer nedåt

Men kan vi efter den här turen, säga att vi också åkt linje 57? Tveksamt, dels åkte vi den alldeles för tidigt (mellan linje 2 och 3) dels åkte vi inte hela sträckan. Men om vi skulle tröttna på bussåkandet, innan vi hunnit åka alla linjer, kan jag med viss reservation säga att vi även har åkt 57-an.

Buss 3 går mellan två av stans två stora sjukhus, Karolinska (gamla Karolinska) och Södersjukhuset. Turen går genom Hagastan, via St Eriksgatan, Hantverkargatan till Slussen, längs Folkungagatan och Ringen till slutdestinationen Södersjukhuset.

När vi började turen vid Karolinska, var bussen i det närmaste tom och så förblev den tills vi kom till Slussen men där blev den, å andra sidan, "knökfull".

Vi har nu åkt med tre blåbussar - åtminstone en, nr 4, återstår. De blå bussarna kallas Stombussar och verkar vara extra långa och gå ofta.

"Vid sjukhusets grindar", Edvid Öhrström

Vad själva ordet STOM står för har jag inte lyckats luska ut men så här sammanfattar SL vad som gäller för Stombussarna: "Stombusstrafiken ska kännetecknas av hög turtäthet, snabbhet, tydlighet och pålitlighet".

Efter att ha åkt med tre Stombussar tycker jag kännetecknet hög turtäthet stämmer men inte går de fortare än andra bussar och vari tydligheten och pålitligheten ligger, förstår jag inte heller. Jag förstår inte ens vad kännetecknet tydlighet står för. Det enda jag kan tänka mig är att de är blåmålade - men så simpelt kan det väl ändå inte vara?

Fortfarande inget att yvas över

Vi är fyra aktiva, hellediga tanter som träffas två gånger i veckan och spelar bridge.

Vi spelar de givar som finns i våra böcker alltså tillrättalagda givar utifrån det kapitel vi just läst. Ganska svårt men vi spelar och vi diskuterar, vi rättar och vi ändrar oss och tycker vi är hyfsat duktiga. Men frågan är hur duktiga vi egentligen är, när det gäller.

För att få ett grepp om vår status gick två av oss ut på "öppna marknaden" till en fredagstävling kallad "fredagsgodis".

Jag hade förberett mig genom att läsa igenom två böcker och friskat upp minnet. Kände mig väl förberedd men långt ifrån säker. Uppskattade när en av våra motspelare, som också verkade tycka att bridge är svårt, uttryckte saken så här: "Nu för tiden måste man nästan vara fil kand för att kunna spela bridge".

Det var en rolig tävling. Alla spelade mycket koncentrerat - vi också. Även om vi gjorde lite fel gick det, på det hela taget, hyfsat bra.

Jag vet inte vad som stökade till det hela - kan ha varit att vi kom för lågt i budgivningen eller att vi inte spelade tillräckligt bra försvarsspel för 75e (!) plats var nog inte riktigt vad vi hade räknat med.

Ett eget rum...

...har man kallat ett av rummen på Moderna Museet - rummet längst in. Det är uppkallat efter en roman av Virginia Woolf som heter just "Ett eget rum".

I Modernas "egna rum" visar man bara svenska kvinnliga konstnärer. Mitt på golvet finns dock en monter där man visar bibliotekexemplar av boken "Ett eget rum". Där kan man se hur folk har detaljstuderat Woolfs text. Läsarna har strukit under och gjort marginalanteckningar överallt. Det är mycket man funnit intressant och värt eftertanke i "Ett eget rum". Texten tycks ha väckt många frågor hos låntagarna.

Vi, den löst sammanfogade "tjejligan", gick till Moderna för att höra en kort, men intressant, föreläsning om Sigrid Hjertén.

Utifrån museets två tavlor av Hjertén, som hänger i "Ett eget rum", fick vi berättat för oss vilken fantastisk målare och konstnär hon var. Hur bra hon kunde behandla och kombinera färger, hur många utställningar hon hade under sitt liv och att hon fortfarande är en av våra stora kolorister. Den beskrivning vi fick skiljde sig mycket från den "offer"-beskrivning man tidigare hört.

Först tittade vi på "Ateljeinteriör", där Sigrid nog har målat sig själv i tre eller kanske fyra varianter - hur hon skulle vilja vara, hur hon är, kanske som mamma och som konstnär.

Modernas andra tavla av Sigrid Hjertén "Den röda rullgardinen" är ett självporträtt som inte visades offentligt förrän långt efter hennes död. I tavlan kan man se ett halvt dolt ansikte på en annan person - är det möjligen en av makens älskarinnor?

Den korta genomgången på en halv timma var precis lagom. Sen kunde vi gå runt och titta själva innan vi återsamlades för äta av Modernas goda lunchbuffé och njuta av utsikten. Därefter återstod bara att åka hem och plugga bridgebud inför väntande tävling.

Lycka och harmoni

Finns det något trevligare än när allt går bra, alla blir lyckliga och "rätt sida" går hem med segern?

I går, den gråaste av alla gråa dar, gick vi på bio och såg den finaste av alla fina filmer - Downton Abbey - och fick uppleva ett lyckorus.

Handlingen utspelade sig i den vackraste av alla vackra miljöer. Vi förflyttades, för två timmar, till den mjukt kuperade engelska landsbygden där solen sken nästan oavbrutet, och vidare in i det vackraste och pampigaste av slott - Downton Abbey.

När det uppstår problem, för det gör det annars skulle det ju blivit för jolmigt, är det alltid rätt sida som vinner. Hela filmen slutar i harmoni och lycka.

För att understryka att "myntet har två sidor" regnade det en stund även i det engelska solskenet (och det var inget måttligt regn heller) men sen, lagom till kungens parad, sken solen på nytt och då visste alla att även Gud var rojalist.

Det var så roligt att få suga på detta härliga lyckopiller i två hela timmar. När vi sen gick ut i det svenska gråvädret igen kändes det inte riktigt lika grått - men någon kvällspromenad var dock inte att tänka på.

Mycket nu

Jag tycker det är roligt att titta på saker, platser, hus, utställningar mm men ibland känns det som jag gör litet onödigt mycket - soffan måste ju också få sin tid.

Den här veckan har jag haft bokcirkel, hämtat en liten kille på dagis, varit hos sjukgymnast, spelat bridge två gånger besökt ett gammalt hus och tittat på en utställning. Inte illa.

Huset jag besökte var Odd Fellows lokal på Norrmalm, vid Kungsträdgården - ett fint gammalt hus och det första stenhus som byggdes i det som förr hette Norra Förstaden. Området kring Kungsträdgården tillhörde, på den tiden, inte Stockholm utan var en egen stad där folk inte ville bo eftersom det låg så långt bort. Innan vi gick runt och tittade i huset och åt Wallenbergare lyssnade vi på ett roligt och intressant föredrag om det gamla Stockholm. Trevligt att nån gång få komma innanför fasaden på ett känt hus.

Utställningen jag tittade på var Liljevalchs omtalade retrospektiva "Faran är över" av Helene Billgren. Det var en trevlig, rolig, naivistisk utställning men inte var det så vackra tavlor precis.

Andra resan; nr 2

Det hade bara gått ett par dar från det vi gjort vår premiärtur tills vi blev sugna på att göra ännu en busstur i vår strävan att åka med Stockholms samtliga busslinjer.

Bild från Hammarby Sjö,
 i väntan på färja utan nummer

Den här gången var det buss nummer två som stod på tur. Tvåan går från Barnängen till Norrtull. En fin tur från Söder via Folkungagatan, Slussen, förbi Kungsan, längst Birger Jarlsgatan och Odengatan genom delar av Vasastan till Norrtull. Glömde tyvärr att ta tid men uppskattar att det tog en dryg halvtimma att åka.

Här kommer Lotten med flaggorna i topp

Vi tog tvärbanan till Hammarby sjöstad och fortsätta därifrån med båt till Barnängen, varifrån 2an utgår. När vi kom till båthållplatsen skulle "Emelie" just ge sig iväg. Men eftersom "Emelie" går till Nybroviken var det lugnt - dit skulle inte vi. Vi stod kvar och inväntade "Lotten".

Så trevligt med båtar som fått sina namn, efter huvudkaraktärer i böcker. I det här fallet är det från Per Anders Fogelströms Stockholmsböcker som namnen hämtats. Handlingen i "Min stadböckerna" utspelar sig på Söder och det var hit, till Hammarby sjö, som Lotten gick med sin smutstvätt och bankade den ren så att herrskapsfolket kunde sova i bländvita lakan.

Om vi fortsätter att åka i den här takten kommer vi att klara av Stockholms hela bussutbud på en vinter och det var ju inte riktigt så vi tänkt. Bussåkandet skulle bli ett flerårigt nöje men ja, vi får väl se.

St Göran

Göteborgsbarnbarnet och hans mamma hade tagit tåget till Stockholm för att träffa och leka med de jämngamla kusinerna. På tåget hade de läst en spännande bok där St Göran och draken spelade en viktig roll.

Första dagen i Stockholm började vi därför med att ta båten till Stadshuset för att titta på honom - Göran. Han skulle hålla till där, hade dom läst i boken. Mycket riktigt, högt uppe på stadshustornet hade han intagit en försvarsposition.

Trots att jag passerar stadshuset när jag åker in till stan med båten har jag aldrig lagt märke till honom. Nästa gång kanske jag vinkar lite diskret.

Statyn "St Göran och draken", som ska symbolisera Sten Stures seger över Danmark (draken) i slaget vid Brunkeberg 1471, finns på flera ställen i stan. Jag uppfattar "St Göran och draken" som vår något yngre motsvarighet till "Slaget vid Hastings" - alltså vår Bayeuxtapet.

Andra Stockholmsdagen gav i oss iväg för att titta på honom, St Göran och hans drake, i Gamla stan.

Först gick vi till Storkyrkan.

Sen gick vi till Köpmantorget.

För att riktigt få frossa i riddare och riddarutrustningar avslutade vi stadsbesöket med att gå till livrustkammaren.

Barnbarnet ville gärna se riddaren han läst om. Jag tycker också det är roligt att uppsöka platser jag läst om - så där har vi något gemensamt, barnbarnet och jag.